Röda faran…

Så var det dags igen.. Röda faran tågade in som vanligt och någorlunda regelbundet. Den är ju mer regelbunden nu, sen jag tappat nära på 15 kg i vikt.  Men jag avskyr den just nu, jag vill inte ha den. Jag vill ju ha en bebis, en alldeles egen liten bebis. 

Jag försöker som sagt att hålla mig ovanför ytan och se allt det fina som finns i mitt liv. Men det är så jävla svårt, när man gång på gång på gång blir överbevisad om att ”nej du, inte ska du ha det så lätt att få bli någons mamma du inte”. 

Jag längtar efter så små enkla grejer som att få baka bullar med mitt lilla barn tillsammand med hens mormor, dricka saft i solen, klappa getter på en djurpark åka till Västkusten på sommarsemestrar och leka med hink och spade i sanden. 

Men samtidigt så kommer ju alla tankar, även om jag verkligen vill hoppas att det någon gång är vår tur. Tänk om det aldrig går… 

Jag tänker ju massor, sån har jag alltid varit och jag vill kunna påverka allt jag kan. Så det är ju självklart att tanken på adoption exempelvis redan snurrat runt ett par varv i skallen, fast vi inte ens påbörjat en riktig behandling av nåt slag ännu eller fått svar på våra prover.  Men det känns som att alla möjliga, tänkbara vägar behöver ta en loop genom mitt huvud. 

Fast just nu önskar jag att det fanns en pausknapp. Slippa tänka och bara få lunka på fram tills augusti när vi får våra provsvar. Men jag vet ju att när det närmar sig ägglossning igen där i juli, så kommer jag ju inte kunna låta bli att hoppas igen, att denna gången, denna gången kanske det går.

Hur många gånger orkar man egentligen hoppas? Outgrundligt många gånger förmodligen,  annars finns det ju ingen mening med att ens försöka egentligen. 🙂

Men ibland undrar jag hur man går tillväga för att inte bli helt knäpp längs vägen och helt glömma andra saker man drömmer om eller känner att alla andra världsliga problem som uppstår på exempelvis jobbet,  inte bara blir nåt man inte orkar bry sig om och bara raljerar bort med tanken ” om de bara visste vad riktiga problem är”. 

 

 

Jag skäms lite över hur jag tänker ibland, när jag blir som mest ilsken över hur orättvist jag tycker att allt är. Men man kanske bara är mänsklig. 

Och får ta hand om sitt lilla hjärta och kropp och försöka jobba vidare med sig själv och hoppas,  hoppas och hoppas att allt löser sig till det bästa, nån gång, om jag bara vågar lita på det och orkar vänta ut det. Men tålamod har aldrig varit min starka sida. Snacka om att ge sig ut på ett riktigt eldprov. 

Annonser

2 thoughts on “Röda faran…

  1. Jag har undrat i 6 år hur man undviker att bli knäpp av barnlöshet men har inte kommit fram till något ännu! Det är tufft att gå igenom allt detta! Kram Janet ( iteradafamilia )

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s