Att berätta eller inte berätta, det är den stora frågan det

Läste precis en artikel om komikern Tobias Persson http://www.bokstavstrogen.se/2014/06/17/mellan-skratt-och-gr%C3%A5t-komikern-tobias-persson-exklusivt-om-ofrivillig-barnl%C3%B6shet-22020144 En väldigt bra och läsvärd artikel. Men jag blir och tänka på det här med att berätta för familj,vänner osv och när. Säkert nåt högst individuellt. Och ska så vara. Men jag får ändå lite olika gnagande tankar kring det.

För min del kändes det naturligt att till slut efter cirka ett år att berätta för mina vänner, kanske ett tiotal av dem iaf, samt några få, nära kollegor, och även min sambos familj, när han kände att det var okej att göra det. Min familj och mina närmsta vänner har vetat att vi börjat försöka sedan innan, så de har hängt med länge i vad som händer och inte händer.

För mig blev det till slut för jobbigt att bära på. Jag kände att jag ville berätta. För att de ska veta hur mycket jag längtar efter barn. Jag som nästan aldrig innan pratat om min barnlängtan, men nu känns det viktigt att berätta. Och varför jag inte är så glad just nu.

Jag önskar ibland att jag kunde hålla mig mer neutral och hålla det mer för mig själv eller kanske bara här i bloggen, men jag kan inte just nu. Det gör för ont. Vara neutral och därigenom ha mitt vanliga liv som en ventil,  där jag får vara som vanligt, vara bara mig. Men det går inte,  fastän jag önskar det. Jag funkar inte så har jag insett.

Jag har egentligen en ganska så stor integritet,  jag släpper inte in vem som helst, men de jag släpper in, släpper jag i  helt. Så på jobbet just nu har de flesta ingen aning om varför jag håller mig borta, på lite avstånd (som jag själv känner det). Några få vet där, hur det egentligen står till, men det räcker. Samtidigt som man vissa dagar bara skulle vilja skrika ” hade det varit så jävla lätt att bli gravid, hade jag varit hemma på mammaledighet just nu”. Men hur ska de kunna veta hur det egentligen är. Och inte vill jag att de ska veta nåt heller. Så det får vara som det är och jag får lära mig att acceptera det.

Men jag måste försöka lära mig hur jag ska plåstra om mig själv och fortsätta leva, mitt i all väntan och mitt i allt som händer.  Våga tro att jag inte kommer tappa bort allt och alla, bara för att jag själv inte orkar vara en skimrande,  glad ros just nu. Att jag får tillhöra ändå, fastän jag inte riktigt vare sig orkar eller vill just nu. Att jag behöver tid till mig själv. Men också tid att träffa de jag tycker så mycket om. Att det är mer i min tanke än i verkligheten som jag känner mig ensam, liten och rädd.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s