Barnlös

Vilket jäkla ord (och vilken jävla dag det är idag), hade ingen aning om för ungefär ett år sedan att just det ordet idag skulle kunna göra så att det känns som att jag går sönder inuti.

Orkar inte vara ledsen, orkar inte vara tapper. Jag tror att jag bara vill fly och stänga igen mina öron, slippa höra alla glad tillrop om den och den har fått sin dotter nu, har du hört, åh va roligt. Eller om alla som blir gravida av misstag.

Idag känner jag mig hemsk… Och ledsen, de där jävla tårarna bränner bakom ögonlocken. Och jag hatar mig själv. Varför kan inte jag bara få bli gravid av ”misstag”, som jag hört om idag? Jag vill ju så gärna, så inga problem, jag blir gärna gravid av ”misstag”.

Men nej då, här finns ingen graviditet, bara en massiv ångest som river runt inom mig och viskar ”det kommer aldrig bli din tur, så varför ens längta”.

Frågar mig än en gång, hur orkar man?

Jag är fullt medveten om att universum inte snurrar bara kring mig, men ibland kunde man iaf önska att de som vet hur mycket man själv längtar, kämpar och hur dåligt jag öppet berättat att jag mår just nu, att åtminstone de kunde låta bli och prata om andras lycka med just mig. Hur enkelt, fantastiskt och härligt alla andra runtomkring mig har det. För jag orkar inte bita ihop längre och säga ”åh va roligt” och tänka ”nån gång, nån gång är det vår tur”.

Jag vill kunna vara glad för andras skull. Men jag orkar inte just nu, det bara påminner mig om mitt eget stiljte, min totala ovisshet som jag inte vet om den någonsin kommer att ändras. Om även jag får komma ut på andra sidan, om jag får uppleva den stora lyckan att få ha mitt eget barn i mina armar.

Idag känns det nattsvart. Önskar man kunde trycka på paus i hjärnan, slippa tänka och alla tankar. Bara få existera ett tag.

Hur ska jag orka vidare, utan att bli knasig? Utan att tappa kontakten med mina vänner? För jag är inte så rolig just nu, har inget att tillföra nåt eller någon. Och hur ska jag orka vidare, utan att känna att allt annat i livet känns banalt och ointressant?

Vill ha tillbaka mitt liv. Jag kanske inte klarar av att kämpa, hålla ut så länge som det kommer behövas? Jag kanske inte har kapaciteten till detta?

Ja, idag vill jag fly. Kanske inte imorgon. Men idag, just idag skulle jag vilja fly. Jag vet inte vart eller hur, men jag skulle vilja fly från mig själv, kanske få vara en annan människa för en dag, som är i en annan livsfas, och ta del av den personens vardag. Och låta mitt eget liv få vila, ha en hel dag utan att tänka på vad som komma skall eller inte.

Tänker att det kanske blir och kännas lite bättre när vi väl varit iväg på läkarutlåtandet, när vi förhoppningsvis får hjälp på nåt sätt, att det händer något. För den totala ovissheten som är nu och utan att jag känner att jag kan påverka mer än vad jag gör, jag hatar den.

För just nu känns det bara pressat. Jag är trött på att hålla koll på när det är dags att ha sex, det knyter sig inom mig. Jag vill kunna ha det när jag vill det, när lusten finns där, inte för att vi ”måste”. Känns som att jag gått i komplett baklås.

Tycker synd om min kära sambo mitt i det här, kan till och med tänka det vore bättre för honom att träffa nån annan. Skulle dock aldrig någonsin vilja vara utan honom. Men för hans skull, skulle det kanske bättre att vara med nån annan, och slippa vara med mig. Jag som är så olik mig mot innan, den glada, spralliga och energiska, den han träffade och levde med de första åren finns kvar inom mig, men hon är dold nu, dold bakom alla ledsamma tankar.

Och jag är superrädd att tappa bort mina vänner i det här, att de tappar hoppet om mig och att jag blir ensam. För jag känner mig ensam just nu, fast jag inte på något vis är det egentligen ”på riktigt”, men jag känner mig ensam med alla mina tankar och känslor.

Det är skönt att ha den här ventilen, att få skriva precis som man känner, utan att någon behöver veta det, av de som känner mig.

Jag känner mig som världens värdelösaste människa idag. Så är det bara. Tyvärr.

 

 

 

 

 

Annonser

4 thoughts on “Barnlös

  1. Förstår precis hur du känner.. Men du kommer att orka, och det kommer att bli bra. Ibland har man dagar när allt känns svart och ibland har man dagar när man kan andas och leva och hoppas…och de dagarna är guld värda för att orka stå ut. Försök ta dig igenom de mörka så kommer de ljusare igen 🙂

  2. Jag känner igen mig så i det du skriver, t ex det där med kompisar och det sociala. Jag vet hur det är att inte orka ut och träffa vänner och bekanta, att nästan isolera sig för att man oroar sig för eventuella gravdidbesked “just idag orkar jag inte höra”…Du är absolut inte värdelös, kom ihåg det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s