Lugnet före stormen – eller?

Har känt mig så lugn och glad så himla länge nu. Men nu verkar friden vara över känns det som. Och den har ersatts av en krypande, otrevligt pirrande känsla av nervositet.  Dagen D på tisdag.  Få provsvar. Kanske få reda på nåt. En kompis sa att det är som att vänta på en dom. Stämmer ju lite grand faktiskt.
Har varit på alla lyckligt gravidas och småbarnsföräldrars mecka idag,  Ikea. Jag älskar själv Ikea. Men ju fler månader som går desto drygare blir det, för på Ikea kryllar det av dem. De stora, vackra magarna som bär på ett litet barn.
Och den där förbannade viskande rösten som får fyr inom en ”det blir aldrig din tur” följt av de vidriga sticken av ren och skär avundsjuka och paniken ”va fan funkar det inte för oss för”. Däreftet följt av en dessert av dåligt samvete för alla elaka tankar man tänkt.
Det känns som en blandning av skogsbrand och tsunami inom mig.  Och jag orkar verkligen inte gå ner mig igen. Jag orkar inte vara så ledsen och förtvivlad igen. Det gör mig så illa. Och det gör så ont. Och då och där när jag ändå tvivlar,  kommer alla andra tankar krypande, är jag tillräcklig,  är jag en bra vän, tycker mina vänner verkligen om mig osv. Det pyr igång,  tar grepp och sen kommer flodvågen.
Och jag vill verkligen inte vara där på botten och harva, där det känns så fruktansvärt ensamt, avundsjukt, argt, olyckligt och där tårarna bränner bakom ögonlocken konstant.
Ibland känns det som att det är en enda stor konst att leva. Att hålla sig själv flytande med munnen ovanför vattenytan och med sinnet i någorlunda lugn och harmoni. Och detta paradoxalt samtidigt med att livet i övrigt faktiskt är väldigt bra och stabilt. Jag har en underbar människa som jag delar mitt liv med, ett fint hus med stor trädgård, två kära vovvar, en fsmilj som stöttar och finns där, fina vönner och ett bra jobb. Jag gör eet jag vill höra, jag har möjlighet att göra resor och andra saker jag vill göra. Men ändå då saknas den största pusselbiten,  barn, att få leva familjeliv och göra alla saker som det innebär.
Det är faktiskt såna här gånger jag önskar att jag vore religiös, att jag hade något att be till och hämta kraft ifrån, som kunde stilla mitt inre och göra andetagen lätta att andas igen.

Annonser

6 thoughts on “Lugnet före stormen – eller?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s