Kvällsfunderingar

Så har vi varit iväg på läkarbesök nummer två och fått provsvar. Först kände jag mig mest totalförvirrad, inte av det hon sa utan av hela situationen.  Läkaren var jättebra, noggrann och uppriktig. Kändes bra. Fler prov ska lämnas av oss båda. Jag ska göra den där kontrastvätskeundersökningen och sen ska vi tillbaka dit igen. Hon sa redan nu att hon skriver en remiss åt oss till IVF om vi vill det när alla prover är klara om vi vill det, för det blir ingen Pergotimebehandling eller liknande för oss då det inte är där ”felet” ligger. Ett eventuellt för högt prolaktinvärde på mig som ska dubbeltestas och sen koll av äggledarna. Min sambos simmare har en avvikande form som också kan vara anledningen till att det tar sån tid. Men det är inte uteslutet att vi ska kunna bli spontant gravida på egen hand heller. Om vi ville fick vi försöka ett tag till själva innan remiss till IVF, men spontant svarade jag nej, har det inte funkat ännu är det ju lika bra att börja köa så snart vi får till IVF.

Men konklusionen av det hela är att jag vet inom mig att det är IVF som gäller. På nåt sätt känns det så. Så jag vill bara ta mig dit.

Känns som att det är då mycket som kommer handla om att hitta en väg längs vägen, att fortsätta leva och lära sig parera alla negativa tankar. Jag vill verkligen inte må så dåligt dom jag mått innan. Jag bara orkar inte. Inte all den ilskan och avundsjukan som pyr under huden. Jag vill fokusera på att klara sträckan dit och ha ett liv samtidigt. Men jag tror att det viktigaste är att verkligen lyssna på sig själv i det hela och inte döma sig själv så hårt. Det kommer att göra ont, jag kommer att vara skitledsen, förtvivlad och hatisk fast jag inte vill det.

Livet kastar då verkligen ut en på prövningar.

Har tänkt mycket på lust mitt i allt detta. Jag har ÄL idag, känns i hela kroppen. Men jag vet inte ens om min sambo hinner hem innan jag har hunnit lägga mig. Men lusten då mitt i det här. Hum, den går då upp och ner. Jag vill inte missa ett ÄL tillfälle. För hoppet finns ju där, fast det gått så frustrerande lång tid.Men samtidigt så gör ju det att det knyter sig inom mig och jag vill inte ligga. Det är ungefär som prestationsångest på nåt vis. Man vet att man borde, men vad spelar det för roll. Det blir inget roligare för det. Vi har pratat om det, jag och min darling, känns bra att man kan det iaf. Fast det kanske bara gör att man får ännu, ännu mindre lust?

Nu ska jag skriva nåt oerhört fånigt men i ett sånt här läge skulle ett par öl till honom och lite rödtjut till mig faktiskt inte sitta helt fel, det skulle göra att man släpper tankarna och kanske kickar igång lusten istället. Och nej alkohol är inte svaret på frågor, men ibland hjälper det faktiskt till att kapa tankarna lite. Nå väl. Vi får se vad kvällen leder till.  🙂

Känns hur dom helst viktigt att fortsätta kämpa, våga längta och hålla huvudet så kallt det går.

Annonser

4 thoughts on “Kvällsfunderingar

  1. Hej! Hur länge har ni försökt? Min ivf-läkare sa att det finns ett positivt samband mellan måttligt med alkohol och graviditet, antagligen för att folk blir lite pilskare då, men ändå. Hon tyckte inte jag skulle avstå helt när vi försökte på egen hand. Däremot är långvarig ofrivillig barnlöshet en riktig lustdödare, det tror jag de flesta som försöker håller med om. Jag är rätt imponerad av att det inte låste sig för min partner, man är ju mer beroende av att han ska ”prestera”. Min IVFläkare tyckte i och för sig att vi skulle ha sex varannan dag i princip hela månaden, hade vi följt det hade jag nog aldrig velat ha det mer i hela mitt liv, snacka om press!

    • Vi har försökt i 15 månader ungefär. Vilken rolig (och jordnära) läkare du verkar ha. 🙂 Det blir ju så lätt, iaf till en början (ja, typ första året för mig) att man lever som en ”absolut inte för mycket av nåt bubbla” dvs inte för mkt kaffe, lätt ångest om man dricker vin eller ska ut på fest, är all träning bra osv, osv. Ingen hållbar situation i längden direkt när man mest får ångest över allt man gör eller inte gör. Och man slutar leva, känns mest som att man trycker livet på paus.
      För att inte tala om lusten till varandra. Märkligt det där, nåt som är så trevligt annars, känns som att man hellre skulle vilja köra heminsemination
      vid varje tillfälle det är dags i stället. 😉 För det blir ju precis som du skriver, det blir bara en press. Kram

  2. Vår läkare sa en rolig sak till oss i början. Att istället för att lägga pengar på dyra ÄL-test så var det bättre att köpa en flaska bubbel. 🙂

    Man ger nog aldrig upp hoppet om att lyckas själv. Det kan jag säga efter 5 år.

    Kram

    • Vitt vin och räkor, vilken klassiker! 😉 Fast jag är beredd att hålla med. För nu när man fått koll på hur ÄL känns och alla tecken, så är det nog faktiskt bättre att dricka lite vin, bli lite glad och samtidigt passa på och tajma in rätt, utan att behöva tänka på det och slippa känna sig pressad, utan kanske bara lite vinfnissig. 😉
      Ja, det är märkligt det där med hoppet. Trots att det under månaden kan kännas helt kört, så kommer det där lilla hoppet tillbaka där i slutet av varje månad, och man hoppas och hoppas och hoppas.
      Och tur är väl det, mitt i alla tårar och längtan, för utan hoppet vore det ju lika bra att ge upp. Och det vägrar jag. 🙂 Även om jag tappar hoppet helt ibland känns det som. Men det är som att det ligger och åtminstone småpyr under ytan hela tiden.
      Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s