Att rannsaka sig själv

Ibland drabbar det samman inom mig, smyger sig på och attackerar sedan som en tsunami. Alla tankar, negativa, förtvivlade och arga i en otäck soppa med bitter eftersmak. En soppa jag verkligen inte gillar. Så därför tänkte jag att jag kanske behöver rannsaka mig själv lite, för att städa upp i soppans ingredienser.

 

”Allt är så orättvist” – Ja, allt känns förtvivlat orättvist mitt i denna barnlöshet. Och min längtan efter att få komma ut på andra sidan med ett litet barn i min famn, det växer sig bara starkare och starkare för varje dag.

Men livet är inte rättvist alla gånger. Men så länge som vi är mitt i detta och väntar på att få testa lyckan med IVF och annat, så har jag bara ett val och det är att härda ut och hoppas.

 

Varför händer detta mig? Ja, varför var detta just tvunget att hända mig? Det är inte så att jag önskar någon annan människa i världen heller att behöva uppleva detta tillstånd av totalt förtvivlan och längtansfullt hopp i en och samma kapsel, det gör jag absolut inte.

Och vad blir det för bättre av att jag vältrar mg i självömkan. Jag är ju här nu. Jag kan inte backa bandet eller ändra innehållet, hur gärna jag än vill. Jag kan inte välja några genvägar. Det här är min resa oavsett vad jag tycker, känner eller vill. Det jag däremot kan göra är att ta hand om mig själv mitt i det. Få ur mig känslorna, låta tårarna komma när de vill göra det, inte trycka bort dem och låta tankarna existera, utan att förlora mig helt i dem och låta dem ta över mitt liv. Jag menar absolut inte att bara måla på sig ett ”happy face” och låtsas att allt är toppen, fast det stormar inom mig och gör ont. Utan att ta hand om det som är och försöka fokusera på det som är bra.

 

Jag är så arg och frustrerad – Med andra ord; blir det bättre av att spy ur sig gallan på alla de man vill rikta den mot? Nej, det tror jag inte. Visst skulle jag kunna skrika ut här på bloggen all min frustration, all min ilska, rikta den än hit och än dit. Men vad hjälper det, egentligen? Kanske för ögonblicksstunden. Men vad lämnar den kvar? Mig i ett ännu sämre skick, med ett rungande stick av dåligt samvete och total energilöshet.

 

Brukar tänka på det med näthat. Att de som spyr ur sig all skit kanske känner sig jättenöjda med sig själva först. Men sen då? Känner de sig stärkta? Gladare? Mer energirika? Går de vidare ut i dagen och ler ett stort leende och känner att de bidragit med nåt gott till världen? Nej, det enda jag tror att det medför är att de känner sig ännu mer arga, missnöjda, att allt är hopplöst. Bara ett enda långt moment 22, en resa rakt ner i den negativa spiralen. Så, gör det mig lyckligare? Gladare? Mer gravid eller gravid snabbare att spy ur mig min frustration? Svaret är nej, det gör det inte.

Man måste få ventilera det man känner, men ibland är det bättre att hålla saker för sig själv, åtminstone tänka efter står jag för detta om 2 timmar när allt lagt sig inom mig?

 

Sen är det ju så, ibland hamnar man på något som känns som avgrundens botten och orkar inte ta sig upp. De där dagarna man helst vill gömma sig under täcket i sängen och stiga upp igen när allt känns bättre. De dagarna kommer ibland. Men jag tänker och försöker övertyga mig själv om att ju fler dagar jag orkar tänka positivt och bjuda det negativa ett kärleksfullt motstånd, så tänker jag ju det positiva inom mig och det negativa får inte alls samma drivkraft. Låter förmodligen totalt pretentiös just nu. Men jag, on någon, vet hur det är att vara där på avgrunden och harva runt och jag hatar det, och tänker göra allt för att inte hamna där igen. Sen kan man hamna där ända beroende på vad som händer eller inte, men jag tänker gör allt för att inte skynda på färden dit genom min egen hjälp.

 

Allt att vara tacksam för – att orka vara tacksam.

Så hur var det nu? Jo, det är väldigt lätt att skriva detta nu, men att leva utifrån det? Det är min största utmaning. Om än känns det lite skönare att få lätta lite på hjärtat och skriva av mig lite.

 

Man har, eller rätt formulering är, jag har så mycket att vara tacksam för. Att få ett barn, en alldeles egen bebis vore verkligen pricken över I:et. Och jag hoppas så innerligt att jag kommer att få uppleva det. Min resa dit är inte som för 9 av10 par, som blir gravida av sig själva. Min resa till att bli gravid är längre, krokigare och mer utmanande än någon som inte varit eller är i samma fas någonsin kan föreställa sig.

 

Men jag ska fanimej klara det här. Och hur det än blir, så kommer jag att ha lärt mig oerhört mycket om mig själv och om världen, för min världsbild har ändrats, det har den verkligen. Andra saker är viktiga nu, visa saker som innan kunde få stora proportioner är inte lika stora/viktiga nu.

 

En kollega på mitt gamla jobb var inne i den här svängen för ungefär 4 år sedan. Minns att hon sa till mig en gång ” jag har verkligen lärt mig hur skört livet kan vara”. Då fattade jag ingenting av det hon sa, förstod inte alls vad hon menade. För jag stod utanför då. Hade inte träffat min sambo. Hade inte börjat tänka så mycket på barn. Men nu förstår jag henne, så himla väl.

Vi har ingen kontakt idag, bor på olika orter och lever olika liv, men jag skulle ändå vilja säga det till henne. Jag förstår dig nu, förstår dig vad du menade då. 🙂

 

Idag har hon en son på cirka 3 år. För henne gick det bra. Vilket jag är oerhört glad för. ❤ Jag hoppas det för vår skull också, att det kommer att gå bra. Jag inbillar mig dock att om jag lyckas vara glad, tacksam och tar hand om mig själv längs vägen på bästa sätt, så kommer jag någon dag kunna se tillbaka på denna tiden och faktiskt känna att jag gjorde mitt bästa och jag var snäll mot mig själv på vägen. Och det är en stor vinst bara det.