Frustrerad

Jag gör verkligen mitt bästa för att vara positiv just nu, att låta livet flyta på, att leva mitt i all väntan och längtan, hålla mig till det som är bra och fokusera på att jag någon gång kommer i mål.

Men jag blir så frustrerad när man hela tiden blir motarbetad. Så känns det iaf. Jag är inne i nåt bra flow, det flyter på framåt. Men sen försöker jag boka den där tiden för tredje gången för att göra kontrastvätskeundersökningen, och det finns aldrig tider. Man ska bara ringa igen, och igen, och igen. Första gången inga läkare på plats, denna gången fick jag boka av på grund av att jag inte fått min mens. Och jag får ingen ny tid förrän mensen väl kommit, och då är det inte säkert heller att jag får nån denna månaden heller för att det är så fullbokat. Ibland, upplyste hon mig glatt, tar de extra tider, men det var ju inte alls så säkert.

Jag vill inte ner i det mörka hålet igen där allt bara känns neggo, jag orkar inte och jag vill inte. Men idag bränner tårarna bakom ögonlocken. Jag blir så ledsen.

Petitesser i det stora hela, men varför kan jag inte bara få lite flyt? Är det för mycket begärt? Nu är jag inne på klassikern ” alla andra” har det så lätt. Men så är det ju inte, det vet jag. Men ibland när man blir ledsen över sin egen situation är det precis som att logiken lämnar en och man vältrar ner sig i sin egen leda.

Det är svårt att bita ihop alla gånger och inte visa att man är ledsen ibland. Och jag har ett ganska dåligt pokerfejs, när jag blir upprörd. Jag vill inte bidra till nån neggomiljö i onödan, tex på jobbet, men det är svårt att bita ihop ibland. Så är det bara.

Ibland blir jag rädd att jag bara biter ihop och inte släpper fram det jag känner, att det är därför jag på det stora hela känner mig så positiv just nu.

För att jag tagit på mig skygglappar. Är lite rädd för det, för jag har gjort det så många gånger innan i mitt liv, bitit ihop och sen kommer allt som en tsunami efteråt. Men jag tror inte att det är det jag gör denna gången, jag försöker känna efter hur jag faktiskt känner och tillåter mig att vara ledsen om jag är ledsen och så vidare.

Tålamod, tålamod och åter tålamod. Fan vilka resor man åker ut på i livet. En sak som är säker är att om jag någon gång kommer ut på andra sidan av denna resan, så kommer jag ha fått med mig så mycket livserfarenhet och lärdomar att de både räcker och blir över för resten av livet. 🙂

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s