Svidande kommentarer

Vissa människor kan verkligen strö salt i såren och leverera så många kommentarer som strör frätande salt i såren på en.
 
Och ibland får man vackert acceptera eller åtminstone inse att dessa människor finns närmare i ens liv än man kan påverka.
 
Det gör ont att inse såna saker. Och att acceptera att de förmodligen aldrig kommer att förstå hur det känns eller ens kunna sätta sig in i situationen, för att de helt enkelt (har god lust att skriva är för dumma för att förstå) men det får räcka med att det inte finns i deras värld att förstå hur ont saker gör. Och att de inte heller kan visa respekt och medkännande för hur olika livet kan vara.

Livet är flummigt, ledsamt, roligt, vackert och alldeles komplett underbart och förvirrande på en och samma gång.

All denna väntan och att lyckas leva livet samtidigt och inte bara pausa det i väntan på att få komma igång med IVF eller vad det nu blir. Snacka om att man får ett nytt sätt och se på livet. Hur skört det är. Hur lite man kan ta för givet. Hur mycket man har att vara tacksam för. Hur ont det kan göra vissa dagar, när paniken står runt hörnet och väntar på tillfälle att få in en fot i dörren. Jag avskyr den känslan när det liksom pirrar under huden och tårarna ligger tät under ögonlocken. Men jag försöker att känna efter och tillåta mig att känna det jag känner. Att inte förneka hur ont det gör. Utan låta det finnas där.

Resan. Ja vad ska  man säga. De svidande kommentarernas mästare var med. En veckas härlig resa varvades med att jag både blev outgrundligt ledsen, arg, förbannad och så less på människan i min närvaro. Det kommer att fortsätta så här. Han har varit lika redan innan. Men jag orkar inte med honom. Han kommer aldrig att förstå, han kommer aldrig fatta hur ledsen han gör mig, vilka hemska kommentarer han vräker ur sig. Så jag får backa, välja en väg där jag minimerar honom i mitt liv. Det är mitt enda val.

Det är så lätt att avfärda sig själv hela tiden i detta  som att man är extra känslig hela tiden. Ja, klart att det känns på, helt otroligt mycket vissa dagar. Men bara för det behöver man inte stå ut med vad som helst från sin omgivning. Framförallt inte från de som vet hur illa det är. Jag kan inte ändra honom, men jag kan påverka hur jag förhåller mig till det hela.

Inte för att det känns jättekul att det ska behöva vara så, men jag vill minimera det jag kan som gör ont och som jag kan påverka. Om jag ska lyckas må så bra som möjligt och leva mitt liv i väntan på att få besked om hur vi får gå vidare.

Annonser

2 thoughts on “Svidande kommentarer

    • Jag håller alla tumnar och tår att det blir våran tur en dag, för oss båda två! ♥ Men det är sannerligen en berg och dalbana detta. En dagen ok, andra dagen gör det så ont att tänka på det att man vill leka struts och köra huvudet ner i sanden och glömma allt. Och andra dagar spirar hoppet. Men de värsta dagarna är de när man är på botten och inte ens ser kanten på hinken att ta sig över där uppe.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s