03:54

Jises, va tusan gör jag vaken den här tiden?? Jag kan verkligen inte somna om. Är en blandning av hungrig, pigg (som efter alldeles för många koppar kaffe, fastän jag inte druckit dem), skittrött och har alldeles för många tankar i skallen för att inte kunna somna.
Hur avgör man egentligen vad som är skillnaden mellan komplett självupptagenhet och att fullt normalt i en spn här situation ha sitt högsta fokus på sig själv för att orka igenom den? Flummig fundering, men jag ska försöka förklara.
Jag har i hela mitt liv alltid viljat vara andra till lags och alltid finnas där för alla, så till den grad att när jag var yngre hade mer fokus på alla andras väl och ve att jag ibland faktiskt inte hade en endaste susning om vad som var viktigt för mig själv. Det glömde jag liksom bort, att ta hand om andra och värna om dem, oavsett hur mycket eller lite de själva bett mig om det (för det är en viktig poäng i det hela). Jag levde mitt liv genom att vilja ta hand om andra. Det var för mig viktigast då, då var jag en bra människa, genom att ställa upp för andra. Att sätta sig själv i första rum, det var inte alls så viktigt. Med sån saker som hur jag själv ville leva, om jag var värd att träffa en partner, få barn, köpa hus eller vad det nu kunde vara. Huvudsaken var att jag var en fenomenal vän i all lägen, lysande på jobbet osv osv. Allt skulle vara perfekt, jag skulle vara perfekt, annars dög jag inte för mig själv. Så det blev ett bryskt uppvaknande när väggen tog emot mig och nu efter cirka 5,5 års omdefiniering av livet har jag insett hur mycket skönare livet är när man lever lite skönare, lite lättare och när man faktiskt tycker om och prioriterar sig själv. Jag har ju bara ett liv, och det är ju till för att levas, så som jag själv vill. Men det tog lång tid att inse det och ibland får jag fortfarande påminna mig om det. Hur vidrig och jobbig den delen i mitt liv var, skulle jag inte vilja ha den ogjord, för jag har lärt mig så otroligt mycket genom det. Och att jag exempelvis är en lika bra/värdefull vän även om jag även prioriterar mig själv.
Men eftersom jag levde så väldigt länge med att min måttstock var att jag duger så länge jag alltid finns till för alla andra, märker jag att jag ibland har svårt att definiera eller känna mig okej med hur jag är i denna stora omvälvande händelse i livet. Är jag totalt självupptagen och bara tänker på mlig själv i detta eller är det bara fullt normalt att en stor kris som detta faktiskt tar upp väldigt mycket av mig? Låter säkert superflummigt, mrn jag tänker mycket kring det.
Bland mina vänner tänker jag inte så mycket på det, men på jobbet har jag en roll som teamledare och jag känner att jag inte riktigt orkar vara den som pysslar,fixar,grejar, tar hand om och snappar upp alla små detaljer som jag gjorde innan. Jag är mitt i mitt egna. Jag orkar inte riktigt ta in. Vilket ibland ger mig dåligt samvete. Men jag gör ju fortfarande det jag ska, bara kanske inte det där lilla extra. Som jag vill ge, som jag får kickar av, som jag ser lyfter mina medarbetare. Men jag orkar faktiskt inte just nu.
Varför är det så himla svårt ibland att bara låta saker och ting vara som de är? Vara okej med och kanske till och med lite stolt över att jag faktiskt gör mitt bästa just nu ändå, i en situation som är så jävla pressande, som är fylld till bredden av en blandning av sorg, hopp, tårar och även tacksamhet över det jag faktiskt har. Där jag har fullt upp med att försöka leva och ha roligt, inte bara vänta ihjäl mig på nästa steg, nästa läkarundersökning, nästa remiss osv.
Jag tror att världen skulle tjäna på om alla vi tjejer föddes med en extra stor skopa av ”tycka om sig själv”, det kanske skulle underlätta mycket. För ibland tar det låång tid innan man lär sig och göra det. Och sen kan man ju vackla i det ändå. ♥
Men, men jag är glad att jag iaf har vett att kunna ändra mig och lära mig att tänka nytt. Nu är klockan 04:28 och det enda jag ännu inte testat att göra är att räkna får. Så jag testar det. 🙂

Annonser

2 thoughts on “03:54

  1. Å, vad jag känner igen mig i det du skriver. Att från ha varit den som brytt sig mer om andra än mig själv, till att nu känna mig helt uppslukad av det jag själv går igenom. Som tur är har jag vänner och kollegor som bryr sig om mig, så jag VET att det är helt ok. Jag kommer först.

    Jag tror att tjejer behöver höra och känna från samhället, redan som små, att det är ok att tycka om sig. Vi uppfostras av samhället att sätta andra först, samtidigt som kraven på oss är helt orimliga – vi ska se bra ut, om vi ska lyckas måste vi jobba dubbelt så hårt som en man. Till den grad att vi inte ens får tid att ta våra mediciner (har också upplevt det)!

    Ta hand om dig!
    /Hedwig

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s