Hur orkar man, egentligen?

Idag vill jag bara ge upp. Uppsöka mödravårdscentralen och sätta in en spiral (verkar ju inte behövas i och för sig, men bara för att vara på dem absolut säkraste sidan) och få bli normal igen. Drömma om andra saker, tänka på andra saker, vara glad, ta livet med en klackspark. För jag pallar inte detta mer. Jag orkar fan inte. Idag har jag djup och skär livsångest. Jag vill inte vara med på det här tåget mer,det var inte den här avgången jag frivilligt hoppade på. Den tilldelades bara mig. Jag vill fly. Det är det enda jag vill.
Jag börjar allvarligt tro att den här resan kommer att göra mig totalt knäpp och att jag kommer att bli en sån jävla bitterfitta att jag kommer att välja och leva ensam med mina hundar resten av mitt liv. Jag kommer att bli tanten med alla de galna hattarna och många hundarna. Min stackars sambo hoppas jag får gå vidare och träffa nån annan och bli lycklig, med en högst fertil, varm och gullig tjej.
Visst är jag en fantastisk, underbar och kärleksfull person? Nej, det är jag inte. Den delen har låsts in i ett torn och bitterfittan har ätit upp nyckeln.
Min sambo är så säker på att vi kommer lyckas med IVF. Men just nu när jag tappat hoppet och modet helt och skvalpar runt på botten så tänker jag bara ”men om det inte funkar då, hur i hela fridens dagar ska vi orka vidare?” Hur kommer jag att orka hitta nåt nytt fokus, mål eller mening med mitt liv, när jag förmodligen kommer att vara totalt sönderslagen inombords?
I somras hade jag faktiskt en lång period när jag kände mig positiv och lugn inombords. Men nu i limbolandet innan kallelsen till IVF så känns det som att jag bara faller, handlöst utan stopp och som att det bara är tomhet runtom mig.
Och jag hatar att allt känns så hopplöst, att det är så lätt att tappa hoppet och avskyr att allt annat bra i livet, det väljer jag att inte se mitt i denna smärta. Mitt enda fokus är att få bli någons mamma. Jag lyckas inte hitta nåt annat jag verkligen vill just nu.
Och jag skulle önska att jag kände passion, passion och kärlek. Men jag känner mig bara avtrubbad. Och som världens sämsta, hemskaste och dummaste människa. Hur tusan rycker man upp sig när man är på botten? Med vetskapen att den enda som kan ta tag i detta är jag, att det bara är jag som kan bestämma mig för att starta om och gå vidare?

Annonser

9 thoughts on “Hur orkar man, egentligen?

  1. Limboland is a bitch! Mitt sätt var att försöka hitta kortsiktiga mål och så hade vi turen att äntligen hitta vårt hus. Huset hjälpte oss mycket då vi fick ett positivt projekt att fokusera på. Så om du/ni kan komma på nåt projekt som skingrar tankarna så kan det vara ett sätt. Kram & pepp!

    • Låter som en bra idé att försöka hålla sig ockuperad med andra rolighter så länge. 🙂 Jag har liksom tappat glöden lite just nu, inget känns kul. Men den enda som kan rycka upp mig själv är ju jag, så jag får försöka komma på nåt roligt att fokusera på. Tack för peppen! 🙂 Kram

  2. Jag känner igen dina tankar, och jag gjorde (nästan) det du funderar på: jag började om med p-piller under ett drygt år för att få andas. Tror alltså att spiral (eller något annat) kan vara en bra idé.

  3. Jag tyckte att det hjälpte att försöka kapitulera inför situationen, tänka att nu har vi gjort allt vi kunnat, nu får vi överlämna oss till ivf-grejen och ta en sak i taget. Helt krasst kan ju livet gå åt helvete hela tiden på massa olika sätt men fördjupar man dig i det mår man ju skit hela tiden. Sen kan livet också ordna upp sig också på lika många sätt.. Själv har jag lättare att tänka på katastrofer än att peppa mig med positivitet, så min räddning har istället varit att bara försöka stanna i nuet och fokusera på det jag har inflytande över i stunden. Inte så enkelt som det låter dock..

    • Inte så enkelt som det låter nej, men något väldigt vettigt. 🙂 Det är faktiskt det jag tappat lite nu på slutet, när det varit jobbigt på så många olika plan i livet, att hålla mig i nuet och fokusera på det. Just nu härjar tankarna liksom bara runt, runt i skallen på mig. Alla katastroftankar som på nåt sätt kan komma på har kikat fram. Känns som att jag behöver stanna upp och göra en plan i min skalle och hålla mig till den istället för att bara rassla runt och känna att allt är övermäktigt. Men som sagt, det är inte så enkelt som det låter dock. Men nånstans lär man ju börja eller åtminstone börja om.

  4. Ge inte upp! Du är en fantastisk person, det vet jag trots att jag inte vet vem du är. Men i dina texter kan jag avläsa att det bor en helt unik personlighet i dig och det är också den din sambo ser, känner och vill leva med. Han har aktivt valt dig. Och du honom! Tillsammans är ni starka. Och du är mycket modigare och starkare än många andra! Du kommer lyckas. På ett sätt eller annat sätt!!!

  5. Åh känner igen mig så mkt i dig! Gjort en massa försök som misslyckades och har haft 2 pauser och nu har jag precis börjat igen, 1 års paus och det känns så konstigt…
    Den här resan man gör är knäpp! Hoppas vi kan följas åt lite här o peppa varandra!
    //liv

    • Det tycker jag absolut att vi ska göra, följas åt alltså! ♥ Även om jag önskar att alla slapp gå igenom detta, är det enormt stort stöd att fler känner igen sig i det man känner. Man är inte ensam om att känna sig totalt knäpp. 🙂 Och det är en jättestor styrka i sig! 🙂 Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s