Små lördagsfunderingar

Sitter i soffan och tittar på Nyhetsmorgon på TV4, har redan hunnit med promenad med hundarna och ett samtal med min bästis. Och nu sitter jag här med tekoppen och två underbara vovvar som sover så sött brevid mig. Sambon har jobbat natt så han kommer sova en bra stund till.
Funderar på livet. På hur allt känns. Är. Kommer bli. Blivit. Och allt däremellan.
Funderar på vad man egentligen vill göra med sitt liv. Eller rent krasst, är det så här livet är?
Måndag till fredag, jobba som en tok. Hinna ta hand om vovvarna. Hinna träffa nån kompis ibland. Träna. Vila sig i fas inför nästa dag. Helg på det, man vill hinna vara social. Hinna fixa saker hemma. Bara vara.
Hur får man allt att gå ihop?
Förut,innan jag kom på hur stor min längtan efter bebisar är, var jag världens partypingla. Ett år som singel, med en massa party och hade superskoj. Första året med D, likadant. Sen blev det liksom stopp, ingen lust alls med det nåt längre. Och när de stora längtan slog in, blev det ännu mindre. Och det är jag så nöjd med idag. Jag har haft hur kul som helst, men det var en annan del av mitt liv. Nu finns det så mycket annt jag vill hinna göra. Om så bara vara hemma och kolla på en film och vakna på söndagsmorgonen halv åtta och gånm ut och gå.
Man ändras så mycket under livet. Jag kan ibland ängslas över att det är så olika nu hur man umgås, från när man var yngre. Alla har fullt upp med sitt på ett annat sätt. Och jag har många vänner, tycker jag, men jag har ingen just nu som jag hänger med mycket. Man ses liksom mer då och då. Och när man är ledig vill jag vara med min sambo, eftersom vi knappt ses i veckorna, då vi jobbar så olika. Men jag kan sakna det, att vara så tajt med nån, att man alltid ses liksom. Min barndomsbästis och jag pratar varje dag, ibland flera gånger, och det är något jag verkligen älskar och är så tacksam och lycklig för. Även om vi bor någorlunda nära, cirka 5 mil, så blir det ju inte att man ses så ofta.
Men allt kring vänskap ändras så mycket hela tiden. Vissa har man med sig i vått och torrt, oavsett hur ofta man ses eller hörs, så känns det som det var igår man sågs. Sen är det många som är med en under en  begränsad period i livet, som kommer och går. Livet är fascinerande.
Just nu tycker jag det är ganska skönt att vara ensam. Jag behöver det ibland. För att landa själv och bara vara. Men som vanligt kommer mitt dåliga samvete, ”tänk o. Jag håller på och bli osocial”. Vilket jag inte tror egentligen. Men med allt som händer just nu behöver jag tid att bara vara. Få vila,  skaffa kraft och så.
Samtidigt blir jag jättesällskapssjuk och vill umgås hela tiden. Så konklusionen är, jag blir inte riktigt klok på mig själv.
Hur känner ni andra? Nån som känner igen sig eller som upplever det totalt tvärtom? Vore roligt med lite input, mitt i alla mina flummiga funderingar.
Jag har ju bestämt mig för att se tiden fram tills den 9/12 när vi ska till IVF som ett andningshål. Och det är precis som att lite andra tankar faktiskt får plats i mitt huvud just nu, när jag pausat alla negativa tankar kring barnlösheten och fokuserar på positiva tankar där, när jag nu har nåt att se fram emot,  att vi får komma igång med IVF:en.

Annonser

4 thoughts on “Små lördagsfunderingar

  1. Jag tänker så med! Jag kan verkligen sakna tiden där man umgicks med vänner dygnet runt i princip..bodde i korridor och där va dörrarna alltid öppna och vi umgicks jämt! Idag är jag som du..jag kan gilla att vara själv, att träffas då och då..men samtidigt sakna det där tajta man hade förut! Antar att det är livets gång, när vi väl är lediga så vill vi umgås här hemma också.. Jag ser det lite som att den där tighta relationen jag hade med kompisarna förut har jag med min man nu! Och kompisarna är kvar såklart, men man ses lite mindre..

    Skönt med ett andningshål! Längtar efter det jag med! Önskar verkligen er all lycka!

    • Detsamma önskar jag er, all lycka! ♥ Det känns som att vi följs åt mycket i denna resa, jag känner igen mig så mycket i det du skriver och vi ju på snudd nästan samma fas. Hoppas att ni också snart får komma igång och att du får vila lite innan. Det är ganska skönt just nu, även om tankarna slår över mig mycket nu med, men mestadels kan jag liksom stoppa dem, eftersom jag vet att vi ska iväg. Det blir något att hålla i när det stormar runt i en.

  2. Härligt att du mår bra och är nöjd med hur du har det. Jag känner ingen mig i mycket av det du skrev. Vänskapen förändras genom livet. Just nu är vi i en period där i princip alla omkring oss har fått barn, lever småbarnsliv och vi känner oss lite utanför. Vi som ”bara” har varandra har en massa tid men det har inte våra vänner. Jag tror och hoppas att det blir annorlunda om ett par år, när vi förhoppningsvis också har barn. Att det kan bli en annan gemenskap då igen.

    • Håller verkligen med dig i det du skriver, man känner sig lite utanför. Och innan jag ville ha barn, tänkte jag aldrig på det på det här sättet. Men nu när man står där man står, är det på ett helt annat sätt tycker jag. Jag ”passar” liksom inte riktigt in. Och det sitter ju bara i mitt huvud. Men det är nog drygt bara det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s