Det är bara lite psykiskt

Det är precis så min kära svärfar tror att detta jag och min sambo går igenom är, något lite psykiskt, som går över. Han har inte fattat att vi behöver hjälp för att ens kunna försöka bli gravida. Ungefär som de som säger till någon med svår migrän, har du testat huvudvärkstabletter? Det hävde han ur sig igår, vilket i och för sig gjorde att min sambo tände på alla cylindrar och frågade om han fattar vad IVF innebär och vad vi faktiskt snart ska börja med. Och om det inte funkar så kanske adoption är nästa och enda möjliga steg för oss att någonsin få ett barn. Men han har inte fattat nåt. Och vi har berättat för min sambos föräldrar redan i somras. Men min sambo sa att han åtminstone blivit tyst för första gången i sitt liv. När han kanske fattade vad det var som han raljerade bort med ”det är bara lite psykiskt”. Praktidiot är det enda ord som jag kan tänka just nu.

Så detta lilla psykiska, som är det jävligaste jag gått igenom, dessa snart två år av totalt upp och ner vändande av hela min och min sambos värld. Det tror han är nåt lite ”psykiskt”, sådär i förbifarten.

Först blev jag arg, det fanimej blixtrade om mig, och spänd i hela kroppen sådär så det nästan gör ont. Och jag fattar ju nu, att han inte fattat något av hela denna processen. Jag orkar inte ha honom i min närhet längre. Jag orkar inte. Jag värjer mig och håller mig undan. Fällt upp en stor, tyst skyddsmur. Det får blir som det blir, just nu är jag inte kapabel till att hantera honom på annat sätt. Men mest blir jag ledsen, ledsen och tom. Hur hanterar man dessa, som dessutom man varit öppen med hur det ligger till och hur man mår och vad vi står i just nu? Jag kräver inte att han ska förstå, men man kan väl åtminstone visa lite hänsyn och respekt?

Jag som ändå känner mig så peppad just nu, mitt i mitt break att jag bara får vara jag, vara glad. Försöka fokusera på bra grejer, göra roliga saker. Vila. Komma på hur jag ska lägga upp min träning. Fixa en massa hemma. Träffa vänner. Det är svårt att inte bli påverkad av en sån här grej. Men jag kan ju faktiskt bestämma om den ska få fastna eller inte. Jag vet ju hur han är, han menar ju på att man måste välja vilken månad man ”skaffar” sina barn ibland annat. Schyst kommentar till någon som kämpat i två år. Sa i och för sig ifrån till honom då, att hade jag haft den lyxen hade jag varit gravid för länge sen. Då blev han också tyst.

Människor som glidit runt på räkmackor hela livet, såna som han verkar det som, kan väl omöjligen sätta sig in i hur ont detta gör, och hur man mår av det. Men ändå, hur kan vissa personer ha en sådan avsaknad av förmåga att kunna sätta sig in i ens hur det kan tänkas vara? Eller om man nu inte kan det, kan man inte bara vara tyst? Inte klampa ännu mer in i klaveret?

Jag mår faktiskt bra just nu, bortsett från incidenten med honom, den där pausen jag kände att vi fick när vi fick kallelsen till IVF kliniken,har jag på det stora hela lyckats jag hålla i riktigt bra. Han ska inte få förstöra, mer än han redan gjort. Men det är skönt med den här ventilen, att få skriva som man känner.

Det som är starkast hos mig nu är längtan, men den är liksom positiv just nu. Inte lik panikartad och strösslad ” det kommer aldrig funka” tankar som innan.

Jag känner mig faktiskt hoppfull och lite liksom jättenervös, inför allt som ska komma. Allt som ska göras med sprutor och äggplock och väntan. Men känslan av att veta att nu får vi hjälp. Vi komer nånstans. Med största sannolikhet kommer jag att få bli ruvare i första steget, ett embryo kommer att placeras i min livmoder, och så nära, har vi aldrig varit innan. En svindlande, härlig, skräckförtjusande tanke. Jag längtar dit. Och snälla, om det finns en gud, låt det lilla embryot fastna och växa till sig och bli en bebis!

Så jag bestämmer mig nu. Han får stå sitt kast. Och jag tänker fortsätta vara glad och förberedda mig med positiva tankar, så mycket det bara går! Jag håller ut! 🙂 Och detta med hopp!

Annonser

9 thoughts on “Det är bara lite psykiskt

  1. Din svärfar låter lite som mina föräldrar. Visste redan när jag fick reda på att jag och min sambo kommer att få göra IVF att mina föräldrar inte skulle förstå. Men ville ändå ge det ett försök, så sist jag besökte dem försökte jag förklara. Men min pappas kommentar var bara ”det är klart att du kan bli gravid. Det där ordnar sig.” Och min pappa menar inget illa men det blir så fel för han förstår verkligen inte vad det är vi går igenom. Jag har ingen i min närhet (i riktiga livet) att prata med hur jag känner. Fick reda på att en kompis är gravid med sitt andra barn och hon är jätteorolig för missfall. Detta visade jag förståelse för… men hon hade ingen förståelse alls över min oro att jag kanske aldrig någonsin kommer att bli gravid.
    Hoppas att du/ni har någon i er närhet ni kan ventilera tankar med iallafall. Styrkekramar

    • Det var så jag tänkte och kände med, när vi berättade för min sambos föräldrar, ville ge det ett försök och att de iaf skulle veta. Har däremot absolut inte förväntat mig nåt stöd eller förståelse, mrn blir ändå lika ledsen. Men vissa kommentarer är ju dummare än andra. I övrigt så har jag ju varit öppen ich berättat för min familj, mina vänner och nphra få utvalda på jobbet. Känns skänt att de bara vet. Sen håller jag mig nog ändå ganska så mycket på min kant och säger inget alls. Men de känns skönt att det vet. Det här vi går igenom är så sjukt påfrestande. Och ibland är det de som man kanske förväntat sig skulle ha lite förståelse, som absolut inte har det. Förmodligen är de inne i sin egna lilla bubbla de med, och har svårt att sätta sig in i att man kan vara i ett totalt annat läge än de är i just nu. Hoppas att de blir och kännas bättre med din vän. Styrkekranar tillbaka! ♥

    • Ja, tyvärr har jag stött på många klumpiga människor den senaste tiden. Har skrivit lite i min blogg om det. Tyvärr tar ju dessa människor väldigt mycket energi ifrån en, och energi är ju något man inte har så mycket av just nu.

  2. Om du känner att din svärfar inte förstår och kan komma med nedlåtande kommentarer igen, är det nog bäst som du själv skriver att hålla lite distans till honom. För att inte du ska bli mer ledsen. Inte låta honom ta mer av din positiva energi. Jag tror att det är extra viktigt att utesluta energitjuvar ur sitt liv nu när man inte mår bra och har begränsade krafter. Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s