En väldigt, väldigt ful känsla

Behöver skriva av mig,  vill inte prata med nån om den, men behöver lätta mitt hjärta lite.  Jag har kommit på vilken av alla känslor som är en av de absolut värsta känslorna.  En känsla jag avskyr. Som jag är så komplett ostolt över att jag känner.  Men som är så förgörande och som får en att känna sig som en sån liten,  torftig människa.
Avundsjuka. Ren och skär, äcklig jävla avundsjuka. Hatar den. Blir arg på mig själv för att jag känner den. Men ändå, jag känner den just nu, knivskarp och otäck.
Har hunnit träffa många av mina vänner nu under min julledighet. De flesta av dem har redan barn. Men nu är det dags för dem att ”skaffa” fler. Och jag får rysningar av bara ordet, ”skaffa”. För att det är något som jag så uppenbart inte klarar av själv. Och då hugger det till av bara fan. Och jag blir ledsen. Och känner mig så fruktansvärt självupptagen. Och som att jag inte hör hemma där. Som att jag är den felande länken som inte hör hemma där.
Jag älskar ju mina vänner och önskar dem allt gott. Men jag hade önskat att jag också kunde ”skaffa” barn. Ligga lite. Så är det klart. Eller som de säger i ”Tomten är far till alla barnen” att det räcker med  att skaka lite på kalsongerna för att hon ska bli gravid.
Att ens behöva ”erkänna” hur jag känner gör ont. Det är inte så här jag vill vara. Men just nu erkänner jag villigt att det är så det känns. På riktigt.
Man är då rakt inte alltid en härlig människa som sprudlar av lycka och tillförsikt.
På det stora hela känner jag mig ju hoppfull just nu,  och jag gör mug yttersta för att gripa tag och hålla kvar den känslan.
Men, ibland kanske man måste erkänna för dig själv hur det faktiskt känns, för att kunna släppa det och gå vidare? Det funkar då iaf inte för mig att trycka undan det jag känner,  då får det bara fäste. Man kanske helt enkelt skulle ge f-n i att döma sig själv så hårt?  Utan acceptera att det känns som det känns? Utan att jag behöver vara rädd för att det definierar vem jag är för resten av mitt liv?  Det kanske bara är en fullt mänsklig, om av väldigt ful, känsla när man står mitt i krisens inre?

Annonser

17 thoughts on “En väldigt, väldigt ful känsla

  1. Man brukar säga att ofrivillig barnlöshet är en ständigt pågående akut kris. Då reagerar man till slut vare sig trevligt eller rationellt.

    Jag tycker att du ska tillåta dig ilskan och avunden. De behöver inte din lycka (för deras skull) de klarar sig bra med sin egen. Du är inte en sämre människa för det!

    För din egen skull hoppas jag bara att du inte låter dig själv drunkna i den så att hela livet för alltid blir svart. Det gjorde jag under långa perioder och det är ingen kul upplevelse… Var arg, var bitter, var ogin – och ta sen ett djupt andetag.

    Kram

  2. En väldigt, väldigt mänsklig känsla skulle jag vilja påstå. Nu är det ju inte grannens nya bil du är avundsjuk på utan att alla andra lyckas med det som kanske är det viktigaste i livet. Hade snarare varit konstigt om avundsjukan inte tittat fram ibland, vi är ju inga robotar. Kram

  3. Vet hur det känns, den där avundsjukan dyker upp här allt oftare ju mer tiden går. Men jag hoppas att den någon gång i framtiden kommer att bytas ut mot en ändlös lycka istället. Kramar till dig

  4. Verkligen. Det känns fult. Och jag blir sorgsen över den jag har blivit, men jag tror att just den här otroligt förlamande avundsjukan jag känner nu (som gör att jag undviker en vän och kollega nästan helt) kommer att försvinna när det här är slut. Hur det än slutar. I början var tillförsikten lättare att känna, och jag kommer känna både den och glädjen för mina vänner igen. Men just nu, ren och skär avundsjuka – på ett sätt jag ALDRIG hade förväntat mig.

    • Håller helt med dig, jag hade heller inte en aning eller kunde i min vildaste fantasi föreställa mig att skulle kännas såhär och så intensivt. Förlamande är helt rätt ord för den. Jag längtar till den dagen man slipper känna den.

  5. Usch ja. Försök att inte vara så hård mot dig själv bara!
    Min terapeut sa till mig att det gäller att acceptera, men absolut inte nära tärande och destruktiva känslor som avund. Lättare sagt än gjort, men det knep som funkade bäst för mig var att så långt psyket pallade, inte låta avundsjukan (barnlösheten) begränsa mitt liv. Jag ”utsatte” mig för sånt jag inte hade lust till. Exempelvis barnkalas eller annat socialt umgänge för den delen, där det fanns risk för gravidbesked mm. Efteråt kände jag mig duktig och jag belönade mig själv.
    Det andra knepet är att tänka precis som det är: andras graviditeter, stora magar, barn, har ingenting med Mig och Min barnlöshet att göra. Det försämrar, förbättrar eller påverkar inte min situation. Andra människor förhåller sig med största sannolikhet inte till min barnlöshet heller – och skit i det. Det som gör Mig ledsen, arg eller avundsjuk är Mina känslor som jag måste ta ansvar för. Det kan ingen annan göra. Men oavsett vad det gäller i livet, ska vi ju bara hänga med människor som vi mår bra med!
    Peppen till max, du är bäst, glöm inte det 😄

  6. Vi får ha såna här känslor. För mig går det lite i perioder, ibland är det mer påtagligt medans andra dagar känns det helt ok. För mig gick det åt skogen idag. Nedregleringen med Synarelen har inte funkat så min j-a kropp håller ändå på att producera ett ägg. Det kan tydligen hända, (men jag fick känslan av det inte är så ofta) så nu ska jag fortsätta med sprayen fram till nästa mens och då ringa och boka en ny tid. Känns så jäkla tråkigt för nu går det en månad till utan att det händer något:(( Så jooo man får vara arg, avundsjuk, grinig och bitter. Det ska jag vara ett tag nu;)

    Kram S

    • Åh, va surt att det inte funkat. Men jag kollade runt lite med några vänner som gjort IVF och de sa att det inte var helt ovanligt att det tog längre tid än de tre veckorna med sprayen? Men jag förstår verkligen att det känns surt att behöva vänta igen. Kännas som man redan är en mästare på att vänta och vänta. Håller tummarna att tiden går snabbt till nästa månad för dig och att kroppen din är med på banan då. Kram till dig!

  7. Jag tror att vi alla som snurrar i IVF-världen, känt likadant. Det gör oss inte till dåliga människor för i slutänden är det inte människorna man blir avundsjuk/arg på, det är snarare det här jävla hindret som just vi ska behöva ta oss över och som ingen annan, som själv inte vart där, kan förstå fullt ut.
    Döm inte dig själv, det kommer gå över och snart är det din tur hoppas jag.

    Stor kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s