Testdag – ett stort fett minus

Känner mig tom och ledsen, och lite snuvad på konfekten på nåt vis. Att gå ända fram tills testdag utan minsta tecken på nåt och ändå negativt. Har nog aldrig sett ett så tvärnegativt test som imorse. Är på jobbet nu, men vet inte om jag pallar att stanna hela dagen, tårarna bränner bakom ögonlocken. Skulle nog helst av allt bara vilja åka hem, bädda ner mig i sängen bredvid min sambo och bara vara där resten av dagen.

Livet är hårt. Och man testas nåt grönt djävulskt emellanåt. Jag är rädd för alla de där tankarna jag haft innan, de som rör om i en så för jävligt, ”tänk om det aldrig går” osv. Jag orkar inte med dem. Men jag måste tillåta mig själv att vara ledsen, släppa fram tårarna. Men jag vill inte ha tillbaka tankarna.

Fick besked i förra veckan att vi inte fick någon blastocyst till frysen, ingen av de två hade gått att odla vidare dit för frysning. Så nästa gång blir det start från början igen.

Har varit i en skön behandlingsbubbla sen vi startade. Fått vara glad, hoppfull, tänkt bra tankar, sett ljuset i tunneln. Levt och skrattat. Längtat och drömt. Vågat hoppats. Jag längtar så otroligt mycket efter en liten bebis. Tror jag skulle kunna gå genom eld och hav för att någon gång få bli någons mamma.

Jag vet att det kan ta massor av behandlingar innan det funkar. Jag vet det och fattar det. Nån gång kanske det bli vår tur. Men det var det inte nu.

Jag har kommit på det ”värsta” med att berätta för sina nära och kära, det är när man nu står här, med en alldeles fantastisk liten hejarklack och så ska man behöva berätta att det gick åt skogen. Allt i detta är tillräckligt svårt som det är, och man kastas från att vilja vara ifred till att vilja ha sällskap hela tiden. Man känner sig hoppfull, kantrat med avgrundsdjup sorg över hur  Känns jobbigast att behöva berätta för min bästis, hon som delar allt med mig, som är med mig i ur och skur, i lycka och i sorg. Hon ser ju liksom hela mig. Och min lilla mamma, usch det tar verkligen emot att behöva ringa till henne och berätta. Jag har världens gulligaste mamma, på riktigt. 🙂 Och hon skulle bli världens bästa mormor. Tänk om hon aldrig får uppleva det? Det gör nästan lika ont som min egen sorg.

Det är svårt, tycker jag, att leva ett liv parallellt med all längtan. Som när alla frågat så många gånger (de som inte vet) vad händer i ditt liv, vart ska ni resa, vad ska ni göra, vad drömmer du om? Va har du inget planerat? Det är svårt att fokusera på annat. Även om jag försöker. Men den brinnande längtan inom mig tar ju över. Har massor av projekt som är kopplat till barn, vill lära mig och sy barnkläder, stick små, små raggisar, leva familjeliv och åka på utflykt med termos och limpmackor med ost osv, osv. Och samtidigt måste man leva. Leva det vanliga livet. Ha ett bra liv medan man längtar och kämpar, för annars orkar man inte. Men det är svårt att fullt ut lägga energin på det, när den brinner så klart på ett annat område.

Men det tuffa är att tillåta sig att drömma och hoppas. För fallet blir så hårt då. Men jag vill, när vi tagit oss igenom det här våga tro. Igen. Jag måste det. Annars finns ju inget hopp.

Annonser

38 thoughts on “Testdag – ett stort fett minus

  1. Det var tråkigt att läsa, riktigt tråkigt! Jag vet precis hur det är, vi fick ju samma resultat på vår IVF. Och det finns ju inga garantier men chansen är ändå stor att ni lyckas på nästa försök! Många sa åt mig att se första som en testomgång, inte lätt jag vet men sant för många.

    Är du också ensambarn? Det var något jag kände, att om jag inte får barn får mina föräldrar aldrig barnbarn.

    En stor kram!

    • Har också hört det om att det oftast ses som en testomgång första svängen. Men det där heta hoppet man har gör så ont när det inte håller. Känns som en konst och balansgång att både låta sig själv vara ledsen men ändå inte trilla ner på botten med de tråkiga tankarna.
      Japp, jag är ensambarn. Det känns liksom lite extra hårt på nåt vis. Allt vilar på en på nåt vis. Och så vill man ju så gärna att både man själv och de ska få uppleva det.
      Men man får försöka ta nya tag.
      Tack för kramen!

    • Ja, känns jäkligt tungt. Även fast man vet att det kan ta flera försök. Men ovissheten är ju det värsta. Tänk om man bara kunde får det bekräftat att nån gång kommer det funka. Vad mycket enklare det vore. Men så funkar det ju inte. Så man får försöka komma igen och ta nya tag. Tack för kramen!

  2. Jag gråter för er skull. Trodde så och höll tummarna så för er skull. Vill skicka massa massa styrka till dig och din sambo. Förstår att allt känns svart idag och att tårarna vill svämma över. Tänker så på er ❤️
    Låt alla känslor komma ut men försök sen se vårsolen skina. Ljus och hopp av pånyttfödelse.

    Du har gett mig så mkt hopp å styrka dessa veckor. Skulle så gärna vilja kunna ge det tillbaka till dig. Men det är svårt att få fram rätt ord.

    Massa varma kramar!!❤️❤️❤️

    • Tack fina du! ❤ Och tack för hälsningen på din blogg, den värmde massor. Jag fick tårar i ögonen när jag läste det, men bara bra tårar. 😊 Du har gett mig jättemycket pepp och styrka längs vägen du med. 😊 Och ni har alla mina tummar och tår hårt hållna nu! ❤❤
      Massor av kramar tillbaka!

  3. Neeeeeej vad tråkigt. Men hur hårt det än låter så har Cekt en poäng i att första försöket är en testomgång. Vårt första försök gav bara ett ägg. Det klarade sig inte ens till ET. Så det blev en chock för oss. Men andra försöket blev perfekt! Så jag tror att nästa behandling blir mycket bättre, rätt hormonnivå och fler ägg som då har bättre kvalitet. Men först måste ni tillåta er att gråta ut. Stor kram!

  4. Förstår precis hur du mår. Just nu är livet skit, orättvist, mörk, tankar och känslor virvlar runt.
    Men vet du vad! Du kommer resa dig igen. Du kommer kämpa vidare. Och du kommer få hopp.
    Jag har hittills gjort två återföringsförsök som båda misslyckats. Och andra gången blev jag sjukskriven i två dagar pga stark ångest. Men jag är tillbaka, starkare. I em, om allt går bra, blir jag ruvare för tredje gången. Vi hade tur i oturen, för efter vår IVF blev jag överstimulerad och fick inget tillbaka men de lyckades frysa fyra embryon. Så vi ska alltså göra vårt 3:e frysförsök idag och det är mycket enklare en färskförsök, för man slipper ju gå igenom äggplock.

  5. och det där med din mamma. jag har precis lika. Jag är ensambarn och har världens finaste mamma, om hon aldrig får bli mommo. herregud, jag gråter bara av det!

  6. Åh, vad tråkigt att höra! Det är så himla svårt att få det där minuset, man vill inte tro på det. Man vill fortsätta att hoppas. Jag vet att det är svårt att berätta för ”hejarklacken”, vi har också valt att var rätt öppna. Men när man gör det vet man vilka som verkligen verkligen bryr sig och det är skönt att ha flera att prata med. För man behöver få vara ledsen och få prata! Massa kramar!!!

  7. Hej där! Kära du, vi är i ” samma” situation idag du och jag… Min mens är strax igång på allvar dvs denna behandling gick inte vägen…. Jag känner igen mig i varje mening du skriver idag… Jag har valt att skicka sms till min familj och det funkar rätt bra… De vet nu idag. Det är två vänner som är riktigt nära i denna process och de vet också om nu. Känns skönt på nått sätt att de vet redan nu. Just denna gång, detta minus orkar jag inte bli ledsen och bryta ihop faktiskt, känner liksom inte för det. Så unnade mig en lugn frukost i morse på ett cafe i stan innan ett möte och känner mig hyfsat ok just idag. Sen kanske jag blir ledsen ikväll. Just nu vill jag bara köra vidare med behandling. Idag vill jag tänka att det blir min/ vår tur! Men det kommer nog ta tid! Jag vägrar låta oron ta över . Inte idag iaf! Jag hämtar kraft från din blogg och det är skönt att läsa om nån som också är på denna resa…. Det hjälper ju inte dig så klart, men skickar en stor styrkekram till dig en dag som denna! Och vi ska lyckas vi alla här som kämpar förr eller senare! Idag vågar jag tro på det….

    • Åh, va tråkigt och höra! ❤❤ Jag känner med dig så! ❤ Förstår även det med att vilja köra vidare med nästa behandling. Man får nåt att förhålla sig till på nytt. Och man får tillbaka hoppet, så sakteliga.

      Men jo, det hjälper mig absolut att veta, att vi kan hjälpas åt och hämta kraft från varandra via bloggarna. Vi som går igenom samma saker. Som verkligen kan förstå hur allt det här känns. För vi ska lyckas en dag precis som du skriver. 😊 Och vi får peppa varandra och hämta kraft tillsammans längs vägen. ❤ Ta hand om dig nu. Och jag inspireras av din inställning ska du veta. ❤ Stor styrkekram till dig!

  8. Skrev här förut men det verkar ha kommit bort. Ville bara säga att jag vet precis hur du har det, hur ont det gör och hur mörkt allt känns nu. Och jag har precis som du världens gulligaste mamma som bara kan bli mormor via mig, och det gör så ont att tänka att hon kanske inte blir det. Men vet Duved, jag lovar dig, du kommer resa dig. Mitt första försök fick jag också negativt men ingen mens, den kom två dagar efter att jag slutat med lutinus. Och försök två kom mensen två dagar innan testdag. Och idag har jag precis satt in mitt tredje embryo. Totalt jäkla skräckslagen men hoppfull. Vi kommer klara det. Du med. Och alla ni andra. Besväret är mindre än belöningen.

    • Tack för dina fina och peppande kommentarer! Man får försöka ge sig den tid man behöver till att repa sig och hoppa upp i sadeln igen. Lät kanske lite flåshurtigt, men det är ju enda man har att välja på eller att ge upp. Och det vägrar jag göra.
      Jag håller mina tummar och tår stenhårt för er, nu är det banne mig er tur! Tredje gången gillt! 💖

  9. Jag faller också ihop lite av att läsa ditt inlägg. Det gör så ont med ett minus, med att ”börja från början”. Och det får man sörja. Man får vara ledsen!

    Ovissheten är så tung att bära och även fast det känns jobbigt att behöva berätta för de som vet om att ni gör IVF, så är det bra att slippa bära allt själv. Att det finns folk man inte behöver förklara för varför man är ledsen. När jag har berättat för mina nära har jag också fått lära mig mina egna gränser; när kan jag prata om det här och när kan jag inte det och lärt mig att jag inte alltid måste förklara allt. Men när jag behöver och vill finns folk där.

    Det är så jobbigt att behöva leva ett annat liv än vad man skulle vilja. Att ”leva som vanligt” och hitta glädjen i det när man vill något annat. Och särskilt svårt är det när man är mitt i väntan och helt påverkad av hormoner.

    Nu i backspegeln, när jag gjort fyra IVF-försök har jag förstått att inget behöver vara fel bara för att det inte funkar första, (eller andra eller tredje gången). Man är bara på fel sida om statistiken…

    Nästa försök du gör kommer läkarna veta bättre vilken behandling som passar dig och du kommer vet mer hur du reagerar på hormonerna.

    Ta det lugnt och låt dig vara ledsen! Det finns ingen rättvisa och logik i detta med barn. Det är hårt och det gör ont, men det betyder inte att det inte kommer att gå framöver!
    Kram!

  10. Åhhh, fina du, jag är så ledsen för eran skull. Hela ditt inlägg fick mina ögon att tåras. Det du skriver går rakt in i mitt hjärta -jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Den här helvetesresan (ursäkta uttrycket, kom inte på något bättre) tar något grymt mycket mer på psyket än man kan tro.
    Förstår att det är tungt just nu och om du känner att du behöver så tycker jag att du ska tillåta dig att vara hemma. Tillåt dig gråta, tillåt dig skrika och kanske tillochmed slå på något om du behöver. Jag hoppas att ni snart hittar orken och styrkan att snart sätta igång igen och att det då kommer gå vägen för er ❤ ❤ ❤
    Styrkekramar i massor

  11. Hej! Jättetråkigt att det inte gick vägen! Vet själv hur jobbigt och ont det gör, oron och paniken börjar smyga sig på, usch! Var ledsen men försök att hitta styrka tillbaka och fortsätt kämpa, för din och sambos skull! Du klara det, du skrev själv att du skulle gå igenom eld och vatten för att få bli mamma. Det är det du gör nu, jag tänkte alltid så, att jag kämpar för mitt barn och det är klart vi ska ha barn. Hoppet är innerligt det sista som lämnar fast kämpar glöden kan vaja, kämpa på och tro på er. Det gör jag! Lycka till

  12. Hej! Jag tycker du beskrev det så bra, att du känner dig snuvad på konfekten. Så kände jag också när vår första ivf misslyckades. Vi hade försökt i över två år då och stått i kö i över ett halvår för att börja behandlingen. Jag väntade hela sommaren och kände hur allt byggdes upp, stora förväntningar och spänningen att ruva för första gången. Allt var nytt. Jag trodde också, hoppades, kände massor i kroppen, googlade som en galning och sen föll allting platt. Jag tror att jag tog misslyckandet hårdare den där första gången och de försöken som följde sen var jag lite mer avtrubbad för att skydda mig själv och då visste jag ju lite mer om hur jobbigt det skulle vara psykiskt att ruva.

    Sen är det trist att behöva komma med dåliga nyheter till anhöriga men det blir ju så när man valt att inkludera dem i ivf-livet. Det är lite dubbelt det där. Och jag förstår hur du känner kring att du så gärna vill att din mamma ska få bli mormor. För mig är det också en sorg, att mina föräldrar hunnit bli äldre än vad jag hade velat, att de kanske inte har samma energi till barnbarnen.
    Tillåt dig att vara ledsen ordentligt eller i små omgångar och sen kommer du få ny kraft och ork att gå vidare. Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s