Testdag – ett stort fett minus

Känner mig tom och ledsen, och lite snuvad på konfekten på nåt vis. Att gå ända fram tills testdag utan minsta tecken på nåt och ändå negativt. Har nog aldrig sett ett så tvärnegativt test som imorse. Är på jobbet nu, men vet inte om jag pallar att stanna hela dagen, tårarna bränner bakom ögonlocken. Skulle nog helst av allt bara vilja åka hem, bädda ner mig i sängen bredvid min sambo och bara vara där resten av dagen.

Livet är hårt. Och man testas nåt grönt djävulskt emellanåt. Jag är rädd för alla de där tankarna jag haft innan, de som rör om i en så för jävligt, ”tänk om det aldrig går” osv. Jag orkar inte med dem. Men jag måste tillåta mig själv att vara ledsen, släppa fram tårarna. Men jag vill inte ha tillbaka tankarna.

Fick besked i förra veckan att vi inte fick någon blastocyst till frysen, ingen av de två hade gått att odla vidare dit för frysning. Så nästa gång blir det start från början igen.

Har varit i en skön behandlingsbubbla sen vi startade. Fått vara glad, hoppfull, tänkt bra tankar, sett ljuset i tunneln. Levt och skrattat. Längtat och drömt. Vågat hoppats. Jag längtar så otroligt mycket efter en liten bebis. Tror jag skulle kunna gå genom eld och hav för att någon gång få bli någons mamma.

Jag vet att det kan ta massor av behandlingar innan det funkar. Jag vet det och fattar det. Nån gång kanske det bli vår tur. Men det var det inte nu.

Jag har kommit på det ”värsta” med att berätta för sina nära och kära, det är när man nu står här, med en alldeles fantastisk liten hejarklack och så ska man behöva berätta att det gick åt skogen. Allt i detta är tillräckligt svårt som det är, och man kastas från att vilja vara ifred till att vilja ha sällskap hela tiden. Man känner sig hoppfull, kantrat med avgrundsdjup sorg över hur  Känns jobbigast att behöva berätta för min bästis, hon som delar allt med mig, som är med mig i ur och skur, i lycka och i sorg. Hon ser ju liksom hela mig. Och min lilla mamma, usch det tar verkligen emot att behöva ringa till henne och berätta. Jag har världens gulligaste mamma, på riktigt. 🙂 Och hon skulle bli världens bästa mormor. Tänk om hon aldrig får uppleva det? Det gör nästan lika ont som min egen sorg.

Det är svårt, tycker jag, att leva ett liv parallellt med all längtan. Som när alla frågat så många gånger (de som inte vet) vad händer i ditt liv, vart ska ni resa, vad ska ni göra, vad drömmer du om? Va har du inget planerat? Det är svårt att fokusera på annat. Även om jag försöker. Men den brinnande längtan inom mig tar ju över. Har massor av projekt som är kopplat till barn, vill lära mig och sy barnkläder, stick små, små raggisar, leva familjeliv och åka på utflykt med termos och limpmackor med ost osv, osv. Och samtidigt måste man leva. Leva det vanliga livet. Ha ett bra liv medan man längtar och kämpar, för annars orkar man inte. Men det är svårt att fullt ut lägga energin på det, när den brinner så klart på ett annat område.

Men det tuffa är att tillåta sig att drömma och hoppas. För fallet blir så hårt då. Men jag vill, när vi tagit oss igenom det här våga tro. Igen. Jag måste det. Annars finns ju inget hopp.