Att boosta upp sig – i små mysteg

Äntligen känns det som att kroppen vill sluta blöda. Det har varit en sju jäkla vecka sen i tisdags. Ungefär som att man inte haft mens på flera månader och nu ska allt ut, och det med besked, och med extrem mensvärk, illamående och migränhuvudvärk på köpet. Ja, ja inte ett dugg konstigt med tanke på hur mycket hormoner och mediciner det florerat i min kropp under detta första försök.

Den stickiga offerkoftan och den trånga tycka synd om sig själv kavajen har blandats med salta tårar och ett rejält bråk igår med min sambo igår. Men det var nog ändå bra, att det kom ut att vi fick prata ut om allt. Och försöka hitta ett sätt att mötas. För vi tacklar vår gemensamma situation väldigt olika.

Jag blir så glad ändå, mitt i min egna ledsenhet, över alla som lyckas. Jag är så glad för er skull! Alla de som jag följt sen i somras som nu är gravida och över de som lyckas på sina första försök. Det ger ju även hopp till mig, att nån gång ska det vara vår tur.

Jag har en vän som jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till. Hon vet vad vi går igenom. Men har försvunnit ju närmare vi kommit att vara igång med IVF:en. Och ännu mer sedan hon i december då hon berättade att de ska försöka få barn och var förtvivlad pöver att det inte blivit på första försöket. Redan då gjorde det ont i mig, hur hon la fram det till mig av alla människor som kämpat så länge, men jag valde att se förbi det och peppa henne istället. Det här kommer att bli hennes tredje barn och hennes första tillsammans med hennes nya kille.

Hon skriver till mig nu att hon vet precis vad jag går igenom nu när hon gått fyra månader utan ett plus. Att hon förstår min sorg. Att vi bara har det lite värre än dem. Men nu ska jag bara starta om igen! Med en smiley, skriver hon. Har du nåt roligt inbokat du kan fokusera på? Och jag kände att det var som ett varit varigt sår som bara sprack. Så ledsen blev jag. Men jag känner att jag måste värja mig. Gå ifrån. Omge mig med det som ger energi, inte det som tar. För att ta mig vidare själv.

De har alla möjligheter att lyckas inom det första året, som anses vara den normallånga tiden för att få bli gravid. Och hon har redan två barn. Det hon nu känner är inte ens i närheten av det vi kämpar med, två år utan att ens vara i närheten av ett plus. Och nu med första IVF:en i ryggsäcken. Den sorg jag upplever och får kämpa med hela tiden, och starta om och starta om hela tiden, för det är mitt enda val, det hoppas jag av hela mitt hjärta att hon slipper ens komma i närheten av. Men att hon skriver så, till mig, som är mitt i detta det gör bara ont. Jag fattar att hon längtar, tro mig, det gör jag om nån. Men vår sorg är inte jämförbar överhuvudtaget.

Hon har två jättefina ungar redan. Jag vet inte om jag någonsin får uppleva att bli någons mamma. Så jag vet inte om jag tycker att de känns så okej att jämföra typ ett halvårs försök med två års berg och dalbana och med total ovisshet om det någonsin kommer funka. Jag väljer att tänka positivt och verkligen tro att det ska göra det.  Men av det smset, blev jag bara ledsen. Hon har inte en aning om vilken sorg man bär på när man inte har några barn alls och framtiden är totalt oviss. Hon har redan två barn. Hon kommer alltid att vara någons mamma. Och med största sannolikhet är de snart gravida på naturlig väg.

Ibland känns det som att vi bara kommer längre och längre ifrån varandra. Och det är ju så i livet ibland. Men det känns tråkigt. Men hon gjorde mig riktigt ledsen med det hon skrev. Tror hon verkligen att vår sorg är den samma, när våra liv ser så olika ut? Det vi går igenom är en stor livskris. Och hela existensen ställs på ända. Och det blir väldigt tydligt vilka man har och inte har som sina vänner. Och man lär sig den hårda vägen hur skört livet är. Så nej, vi upplever inte samma sorg, och har det inte bara lite värre än dem, för att hon nu förstår vad jag går igenom. Det här är på ett helt annat plan, på en helt annan planet. Men hur tacklar man det? Drar sig undan? Säger till? Jag vet inte. En sak vet jag, det är inte värt det längre.

Men jag vill inte ner i träsket. Jag vill sörja det som är, men hitta kraften igen, att våga hoppas, att våga längta, att se det goda i livet. Jag får nog helt enkelt lämna detta åt sidan. Men det är skönt att få skriva av sig. Jag vill hitta styrkan igen och ljuset. Men jag måste ta hand om den lilla ledsna inom mig också, hon måste få hitta balansen igen, för att orka framåt och vidare.

Den här veckan händer det lite roliga saker, jag bokade in dem med en baktanke i början när vi var igång med nässprayen, endera skulle vi få en anledning att fira eller så behöver vi ha nåt bra att fokusera på. Ska klippa och färga håret imorn, gå på bio med en vän på torsdag och på fredag ska jag och min darling på Jill Johnson i Örebro och sova på hotell, gå på stan, käka god mat och bara få vara tillsammans, bara han och jag. Vi behöver det.

Jag längtar tills kliniken hör av sig och bekräftar att vi får starta vid nästa menscykel. Och jag väntar på att akupunktören ska ringa och bestämma hur vi ska göra där. Sakta men säkert börjar jag komma tillbaka. Och i eftermiddag ska jag till min terapeut. Känns bra. Jag känner ett lite spirande hopp komma tillbaka och en liten kraft inom mig. Bara det inte går för snabbt. Samtidigt som jag inget hellre vill än att få må bra igen. Och se på nästa försök med hoppfullhet och vara peppad inför det.

Annonser

20 thoughts on “Att boosta upp sig – i små mysteg

  1. Det är sorgligt, den där insikten om att vissa bara inte kommer att förstå. För det känns lite som om vissa människor förstår och andra inte. Din vän hör uppenbarligen till skaran som inte kan förstår. Självklart förstår både du och jag att hon inte menar något illa men den totala frånvaron av empati och självinsikt gör att det bli väldigt svårt att behålla en nära relation. Det känns som om en del människor inte kan se skillnaden på att vänta i några månader eller vänta i några år. Jag har en vän som är gravid i 5:e månaden nu. De slutade med p-pillar ”för att se vad som händer” och hon blev gravid. När vi diskuterade hur svårt det var att ta in att hon verkligen är gravid påpekade jag att det kanske har lite att göra med att de blev gravida så fort. Då tittade hon nästan lite surt på mig och påpekade att ”vi lyckades ju inte dirket på första försöket”. Nä, det är möjligt. Men i min värld är allting inom ett år ganska fort…i hennes värld verkade allting över en månad långt.

    • Man har så himla olika syn och erfarenheter på allt. Min vän var ju också helt förtvivlad att inte deras första försök tog sig. Men man undgår ju inte och undra ibland, om allt måste vara självupplevt för att vi ska kunna sätta oss in i varandras situationer? Nog borde man kunna använda lite mer empati ibland för att se skillnader? Eller så är det bara så att vi står oss själva närmast, och i och med det har vi olika möjligheter att kunna sätta oss in i hur saker kan kännas för en annan människa. Jag blir inte klok på situationen, men har bestämt mig för att backa och försöka fokusera på det som är positivt istället. Kram!

      • Ja, det är ju just det! Att man känner att det inte borde vara så svårt att sätta sig in i situationen och skillnaderna. Men som du säger, ibland är det bäst att bara släppa det och fokusera på det positiva istället!

      • Ja, jag tror det. Förut hade jag jättesvårt att släppa sånt här. Men jag tror att jag börjat bli mer rädd om min egen energi och även lärt mig att fokusera mer på det positiva, så nu går det lite lättare än förut att göra det. 😊

  2. Aj, jobbigt med kompisen. Personligen tror jag en ska akta sig för att jämföra och gradera sorg, oavsett vad det handlar om i livet. Känns som det är att bädda för att bli bitter och ensam. Att tänka på sin sorg i förhållande till andra människors sorg skapar ju bara det där glappet som gör att allt gör mycket ondare, tycker jag.
    Samtidigt. Det är som du säger. Undvik energitjuvar och människor som får dig att må dåligt. Riktiga vänner kan vi ta paus i från. Ibland går det bara inte att umgås. I sinom tid brukar en ju hitta tillbaka till varandra! Du ska ta hand om dig själv nu. Kämpa på och peppen för alla roliga grejer du bokat in, helt rätt! Kram
    p.s Vi hade alltid ett storbråk efter varenda jäkla behandling, tror det är ganska behövligt efter all press och alla känslor. Om det inte slutar i affekt brukar det ju, som du skriver, leda någon vart och gör att vi knyter starkare band : ) Heja er! d.s

    • Håller helt med dig! Finns ingen anledning att jämföra/gradera sorg. Ingen mår väl bättre av det? Man blir ju bara ledsen och det skapar ju bara klyftor i relationen man har också. Jag har bestämt mig för att pausa lite där. För jag blir bara ledsen och irriterad, och den energin mår jag ju bara dåligt av själv.
      Tror att vårt bråk faktiskt fick oss att tänkt till lite bägge två. För utan honom vill jag absolut inte vara. Så ibland är det tur om/att man kan vända på saker som händer och se nåt positivt med dem. 🙂 Kram

  3. Fy bubblan. Men jag tror inte man kan förstå om man inte är eller har varit där vi är. Man kan uppenbarligen tro att man gör det men det går inte. Jag hade nog försökt att prata med henne men det är upp till dig att se vad du orkar göra.

    Skönt att det känns lite peppigt inför nästa!
    Kram

    • Jag låter det vara den här gången. Orkar inte ta en diskussion med henne just nu. Och backar lite. Så kanske lite positiv energi tar plats istället. 🙂 Typ som från alla er gulliga som kommenterar och peppar. 😊 Kram!

  4. Kram till dig! Att boosta upp sig i små steg låter som en bra plan. Jag tror att man behöver tid att läka ihop sig lite. Få vara ledsen och ta det i sin egna takt. Innan man kan se framåt. Låter bra med akupunkturen, jag själv tyckte ju det var sååå bra avkoppling! 🙂 Jag har börjat prata med en kurator på kliniken, varit där två gånger. Det har varit bra. Nästa gång ska vi dit mannen och jag ( han något motvilligt) men jag tror det är bra att vi får ett forum. Att det är lätt att ryka ihop känner man ju igen 😉 Det där med din vän , det är ju så svårt. Man kan inte mäta sorg. Hon verkar kanske inte förstå din situation. Ska man lägga tid på att mötas/ få henne att förstå eller inte? Finns ju inga rätta råd att ge känner jag… Jag hade nog frågat mig själv : ” vad hjälper mig just nu och hur mycket orkar jag just nu” Kanske lite ego men också att i detta läge ta ansvar för sitt mående. Tänker jag. Man står sig själv närmast och det är ju du och mannen som ska orka detta.

    • Stor kram tillbaka till dig! 🙂 Du känns så peppad och positiv, du smittar av dig! 🙂 🙂 Imorgon blir det första akupunkturen för mig. Ska bli jättespännande. Och om det lyckas få mg att känna mig lugnare och lite mer harmonisk, så är det en så stor vinst bara det. 🙂 Tror att det är jättebra att gå och prata tillsammans med någon. Som nu för oss, när man ser hur olika man reagerar och agerar, så är det nog jättebra med någon som kan hjälpa en att mötas lite, från bägges håll. Och hur jobbigt det än är att det blir bråk ibland, är det ju tur att man iaf kommer framåt tillsammans efter dem. Tycker att du är inne på helt rätt spår. Att vara lite ”ego” och se till att man själv mår bra först, det är nog det bästa man kan göra i den här situationen. För då tar man ju faktiskt ansvar för sitt eget mående också. Bra vinkel på det hela! 🙂 Kram!

  5. Känner igen det där med att tackla situationen olyckliga. Så är det för mig och min sambo också. Och det gör att det ibland leder till konflikter.
    Svårt det där med din kompis. Och som du skriver ni upplever ju helt två olika sorger (inte för att jag tycker sor går att jämföra men det är ju en stor skillnad på de situationer ni befinner i er). Och att hon säger att hon förstår vad ni går igenom gör mig arg. Det får mig att tänka på en nära kompis jag har. Hon är gravid för andra gången (tvillingar denna gången). Och i början av denna graviditet skrev hon till mig om hur orolig hon var för missfall. Men hon kunde inte förstå min oro över att kanske aldrig bli gravid, utan jag skulle vara glad att jag kunde göra IVF. Hon har sagt så många saker som sårat mig. Jag ska snart åka ner och hälsa på mina föräldrar (har ju flyttat många mil från min hemstad) och då vill kompisen träffas. Ska jag vara ärlig har jag inte så stor lust att träffa henne p.g.a. saker hon sagt (och lite p.g.a. att hon är gravid). Men hon är en av få vänner jag har så vill inte förlora henne, vet inte vad jag ska göra.
    Angående din kompis tycker jag inte att du ska höras något med henne just nu om du inte orkar. Ge det en tid så kanske du känner ny kraft och att ni kan umgås igen. Men det är svårt, är det en kompis du har kontakt ofta med så kanske det är svårt att inte höras.
    Låter bra att ni har lite saker inplanerade. Då får man iallafall lite annat att tänka på plus att det känns som tiden går lite fortare. Bor ni långt ifrån Örebro?
    Kram

    • Vi bor cirka 15 mil därifrån, lite lagom resa sådär. 🙂
      Ja, de där med vänskap är väldigt klurigt ibland. Om man bortser från det som gör mig ledsen i det hon säger, så tror jag en del i irritationen jag känner också har och göra med att man från att ha varit så nära, uppenbarligen kommit så långt ifrån varandra. Men livet är ju så. Tyvärr. Men jag känner att jag får försöka fokusera på det som är bra och ger energi. Så får hon och jag helt enkelt pausa lite nu. Utan att jag drar några högre växlar kring det. Inte helt enkelt, men jag får försöka. 😉 🙂 Stor kram!

      • Aha, ja då är det en lagom resa 🙂 Vi bor nästan 10 mil ifrån Örebro, var därför jag undrade 😉 Hoppas att ni får det trevligt i Örebro =) Det låter bra med en paus från kompisen, i denna situationen vi är i så måste man tänka lite på sig själv också (vilket är lätt för mig att skriva men inte genomföra då jag alltid sätter andra före mig själv).
        Kram

      • Ja, det är svårt att ta ett kliv ifrån och inte göra ”större affär” av det än så, inom sig, när man är van att göra tvärtom. Men e lysande läge för mig att öva. Lät ju ganska pretentiöst. 😉Men ändå så är det ju så på nåt vis. 😊Aha, ni har också ganska nära hit till Örebro. E en mysig stad detta. Mitt enda inköp idag är en påse vitaminer från Lifebutiken och en alkoholfri öl innan vi ska på Jill Johnson ikväll. The party is on, a la det alkoholfria stuket! 😉 Haha! Kram!

  6. Jag är inne på synderskans linje – att jämföra sorg är att göra livet onödigt jobbigt för dig själv. Tro mig, jag vet hur du känner det. Jag har ju oxå varit där.

    I hennes värld tar det nog alldeles för lång tid – hon har nog inte hunnit komma till puckeln ”tänk om”. Hon tror inte det kan bli värre…

    Jag hade såna vänner och jag backade undan. Sökte inte kontakt.

    Mitt enda råd är eg ett jag själv fick när det var som jobbigast – försök hitta de ljusglimtar som faktiskt dyker upp och njut av dem. Annars drunknar ni i det svarta.

    Kram!

    • Ja, det är nog det bästa man kan göra, det är ett väldigt fint råd. 🙂 Och att jämföra sorgen, nej, ingen ”vinner” nåt på det. Det skapar bara negativa tankar. Tack för din peppande kommentar! 🙂 Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s