Att boosta upp sig – i små mysteg

Äntligen känns det som att kroppen vill sluta blöda. Det har varit en sju jäkla vecka sen i tisdags. Ungefär som att man inte haft mens på flera månader och nu ska allt ut, och det med besked, och med extrem mensvärk, illamående och migränhuvudvärk på köpet. Ja, ja inte ett dugg konstigt med tanke på hur mycket hormoner och mediciner det florerat i min kropp under detta första försök.

Den stickiga offerkoftan och den trånga tycka synd om sig själv kavajen har blandats med salta tårar och ett rejält bråk igår med min sambo igår. Men det var nog ändå bra, att det kom ut att vi fick prata ut om allt. Och försöka hitta ett sätt att mötas. För vi tacklar vår gemensamma situation väldigt olika.

Jag blir så glad ändå, mitt i min egna ledsenhet, över alla som lyckas. Jag är så glad för er skull! Alla de som jag följt sen i somras som nu är gravida och över de som lyckas på sina första försök. Det ger ju även hopp till mig, att nån gång ska det vara vår tur.

Jag har en vän som jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till. Hon vet vad vi går igenom. Men har försvunnit ju närmare vi kommit att vara igång med IVF:en. Och ännu mer sedan hon i december då hon berättade att de ska försöka få barn och var förtvivlad pöver att det inte blivit på första försöket. Redan då gjorde det ont i mig, hur hon la fram det till mig av alla människor som kämpat så länge, men jag valde att se förbi det och peppa henne istället. Det här kommer att bli hennes tredje barn och hennes första tillsammans med hennes nya kille.

Hon skriver till mig nu att hon vet precis vad jag går igenom nu när hon gått fyra månader utan ett plus. Att hon förstår min sorg. Att vi bara har det lite värre än dem. Men nu ska jag bara starta om igen! Med en smiley, skriver hon. Har du nåt roligt inbokat du kan fokusera på? Och jag kände att det var som ett varit varigt sår som bara sprack. Så ledsen blev jag. Men jag känner att jag måste värja mig. Gå ifrån. Omge mig med det som ger energi, inte det som tar. För att ta mig vidare själv.

De har alla möjligheter att lyckas inom det första året, som anses vara den normallånga tiden för att få bli gravid. Och hon har redan två barn. Det hon nu känner är inte ens i närheten av det vi kämpar med, två år utan att ens vara i närheten av ett plus. Och nu med första IVF:en i ryggsäcken. Den sorg jag upplever och får kämpa med hela tiden, och starta om och starta om hela tiden, för det är mitt enda val, det hoppas jag av hela mitt hjärta att hon slipper ens komma i närheten av. Men att hon skriver så, till mig, som är mitt i detta det gör bara ont. Jag fattar att hon längtar, tro mig, det gör jag om nån. Men vår sorg är inte jämförbar överhuvudtaget.

Hon har två jättefina ungar redan. Jag vet inte om jag någonsin får uppleva att bli någons mamma. Så jag vet inte om jag tycker att de känns så okej att jämföra typ ett halvårs försök med två års berg och dalbana och med total ovisshet om det någonsin kommer funka. Jag väljer att tänka positivt och verkligen tro att det ska göra det.  Men av det smset, blev jag bara ledsen. Hon har inte en aning om vilken sorg man bär på när man inte har några barn alls och framtiden är totalt oviss. Hon har redan två barn. Hon kommer alltid att vara någons mamma. Och med största sannolikhet är de snart gravida på naturlig väg.

Ibland känns det som att vi bara kommer längre och längre ifrån varandra. Och det är ju så i livet ibland. Men det känns tråkigt. Men hon gjorde mig riktigt ledsen med det hon skrev. Tror hon verkligen att vår sorg är den samma, när våra liv ser så olika ut? Det vi går igenom är en stor livskris. Och hela existensen ställs på ända. Och det blir väldigt tydligt vilka man har och inte har som sina vänner. Och man lär sig den hårda vägen hur skört livet är. Så nej, vi upplever inte samma sorg, och har det inte bara lite värre än dem, för att hon nu förstår vad jag går igenom. Det här är på ett helt annat plan, på en helt annan planet. Men hur tacklar man det? Drar sig undan? Säger till? Jag vet inte. En sak vet jag, det är inte värt det längre.

Men jag vill inte ner i träsket. Jag vill sörja det som är, men hitta kraften igen, att våga hoppas, att våga längta, att se det goda i livet. Jag får nog helt enkelt lämna detta åt sidan. Men det är skönt att få skriva av sig. Jag vill hitta styrkan igen och ljuset. Men jag måste ta hand om den lilla ledsna inom mig också, hon måste få hitta balansen igen, för att orka framåt och vidare.

Den här veckan händer det lite roliga saker, jag bokade in dem med en baktanke i början när vi var igång med nässprayen, endera skulle vi få en anledning att fira eller så behöver vi ha nåt bra att fokusera på. Ska klippa och färga håret imorn, gå på bio med en vän på torsdag och på fredag ska jag och min darling på Jill Johnson i Örebro och sova på hotell, gå på stan, käka god mat och bara få vara tillsammans, bara han och jag. Vi behöver det.

Jag längtar tills kliniken hör av sig och bekräftar att vi får starta vid nästa menscykel. Och jag väntar på att akupunktören ska ringa och bestämma hur vi ska göra där. Sakta men säkert börjar jag komma tillbaka. Och i eftermiddag ska jag till min terapeut. Känns bra. Jag känner ett lite spirande hopp komma tillbaka och en liten kraft inom mig. Bara det inte går för snabbt. Samtidigt som jag inget hellre vill än att få må bra igen. Och se på nästa försök med hoppfullhet och vara peppad inför det.