Att vara så nära, men ändå på lite distans

Vaknade igår imorse på hotellrummet som jag alltid gör. Pigg som f-n och vill studsa ur sängen. Har svårt för att ligga och dra mig, det är inte min grej. Oftast vaknar jag innan mina hundar på helgen. Man kan riktigt höra hur de yrvaket hummar lite och sträcker på sig och kanske undrar ”varför ska vi upp nu”. Vilket i och för supersnabbt ändras till syperpigga tassar mot golvet, två viftande svansar och lika pigga ögon som mina som möter mig i hallen ”vi vill ut,  ut, ut”. Finns det nåt underbarare än djur som får leva ett fint liv? Deras lycka. Närvaro. Sprallighet. Förmåga att läsa av oss. Mig. Min underbara stora hund som alltid ligger nära, nära och vakar över mig när jag är sjuk eller har migrän. Eller min lilla vovve, som gått från en blygis som slog ner blicken i början, till att bli den piggaste, gladaste lilla tjejen som är så söt att jag smälter när jag ser hennes lycklighet och hur livet bara spirar inom henne och smittar av sig på mig oavsett hur jag mår.

Jag hade med mig boken ”Längtan bor i mina steg” av Klara Zimmergren. Har haft lite svårt att läsa ut den innan. Men tänkte att min sambo skulle få sova lite och jag få läsa lite om jag vaknade tidigt. Läste ut den och kände mig stärkt. Och igenkänningsfaktorn var stor. Denna resan är så lika ändå för oss alla som går igenom den. Det finns så mycket vi delar i upplevelser, känslor, beslut och tankar.

I övrigt är jag mest trött. Jag har ingen energi alls. Ingenting känns inspirerande att jag tag i. Allt känns som hinder. Så idag är jag lite gnällig. Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till allt. Jag vet att jag vill komma igång med träningen igen. Och sköta mig med kosten. Men jag känner ingen fighting spirit inombords.  Noll och nada. 

Slåss samtidigt med tanken på relationen. Hur lätt det att distansera sig när man hanterar och är i allt detta. Det har varit så skönt att vara iväg bara jag och min darling. Vi är båda ledsna. Håglösa och trötta. Men vi fick vara vi tillsammans, sitta på Jill Johnsons show, nära, nära och ha roligt tillsammans.  Käka god grekisk mat innan och drömma om vår Samosresa vi bokat i sommar. Och jag drack alkoholfritt svartvinbärsvin (tänker inte skriva rödvin, för de smakade svartvinbär), eftersom en av medicinerna säger att ingen alkohol får förtäras. Och vi har pratat, om hur denna resa påverkar oss. Om allting annat. Tankarna har fått bli ord och komma ut. Jag lovade mig själv när jag var singel, att i nästa förhållande ska jag våga stå för mig och säga det jag vill säga. Vara ärlig och inte säga ja om jag egentligen vill säga nej. Inte bara vara till lags, utan ta ansvar för och leva mitt liv.

Men det jag fascineras av är hur snabbt det vänder inombords ibland. Ena sekunden vill jag vara så nära, så nära.  Och sen helt plötsligt vill jag bara vara i fred. Även från honom.

Jag hänger inte med i svängarna. Men det känns otroligt skönt att kunna prata om det och säga som det känns. Och vara tydlig med att jag inte någonsin skulle vilja vara med nån annan än honom. Men att det just nu pendlar mycket i hur jag känner. Men att det egentligen inte har med oss att göra. De känslorna är jag klar över. Allt det andra det snurrar mest runt, utan att landa.
Kanske är så det ska vara just nu? Utan att jag måste kunna förhålla mig till det och förstå det? Det kanske bara ska vara så ett tag, utan att jag lägger energi på det?

Annonser

5 thoughts on “Att vara så nära, men ändå på lite distans

  1. Det känns igen. Att man älskar att vara nära men ibland vill man bara vara ensam.
    Jag har blivit en löpare pga detta. När jag springer så får jag vara ensam. Det funkar inte för alla, men för mig gör det det. I öronen har jag min musik eller en ljudbok. Ibland vill jag bara höra fågelkvitter.
    Bara få vara borta.

    P!nk har en passande låt för detta: Leave me alone (I’m lonely)

    ”Go away
    Give me a chance to miss you
    Say goodbye
    It’ll make me want to kiss you
    I love you so
    Much more when you’re not here
    Watchin all the bad shows
    Drinking all of my beer

    I don’t believe Adam and Eve
    Spent every goddamn day together
    If you give me some room there will be room enough for two”

  2. Låter som ni hade en mysig och rolig helg! Skönt att komma iväg och få fokusera på nått annat och varandra! Det behövs! Jag känner igen det du skriver, ibland känner man sig nära varandra/ styrkta K detta tillsammans och det finns stunder då man bara vill vara själv. Kanske vara ledsen i fred. Det är bra när man kan vara öppna och prata med varandra ❤ Det ger styrka i längden tror jag. Just i helgen har jag tänkt och känt en del hopplöshet och lite " värsta scenarion", tänk om jag/ vi aldrig får uppleva det här med barn?! Tänk om det inte lyckas de här ivferna som är kostnadsfria? Om det blir så är vi överens om att gå vidare privat och betala…. Sen vet man aldrig. Vad blir nästa steg. Så många tankar. Känner mig fast besluten av att jag VILL ha barn i mitt liv på något sätt…. Som sagt inte alltid man orkar vara super positiv …. Men känner ändå en styrka just nu på något sätt. Att kämpa. Men känner mig också otålig liksom- kan det inte hända NU?!! 😉 inte sen utan nu! Hör nog ihop med att i mitten av april var det ett år sedan missfallet!! Ett år! Mycket har hänt! Men ändå inte DET! I maj var det tre år sen jag slutade med pp piller… Deppigt värre att tänka på det…. När slutade du med pp piller? Nåja vi fortsätter kämpa! Heja oss! Har en känsla av att det krävs en hel del tålamod i den här processen…. 😉 kram till dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s