Den grå, soggiga, blöta, kliande filten

Nån beskrev det så, den ofrivilliga barnlösheten, som en grå filt man bor, lever och andas under medan man kämpar. Så sant, så sant. Okej, detta är ett riktigt deppinlägg, så är du inte upplagd för ett sådant sluta läs typ nu.

Fan rent ut sagt, jag hatar att vara där jag är just nu. Det känns bara blä. Känner mig hopplös och utan hopp. Och alla tankar bara snurrar runt, runt.

Kommer det gå? Hur får jag hopp igen? Är det farligt med kaffe? Hur vill jag leva livet under tiden? Vad drömmer jag om bortsett från barn? Hur orkar man starta om, och om, och om igen? Hur beter man sig som en vanlig glad, social människa när man gråter inombords? Ett totalt jäkla virrvarr.

Och IVF 2 som dras igång nån gång där i maj, känns så avlägsen, som något någonsin kunnat kännas. Det känns som svårt att skapa en målbild, se ett graviditetstest framför mig med ett plus. Våga visualisera om ett liv med barn. Känns som att jag alltid kommer att vara fast här, i det som känns just nu. Fast jag redan påbörjat IVF 2 egentligen, med mina äggstärkande mediciner.

Jag vill tillbaka till all den hoppfullhet jag kände under första IVF:en, tillbaka till den glada, hoppfulla lilla jag, där jag kände igen mig själv för första gången på länge. Livet kändes kul. Längtan gjorde inte bara ont, det kunde till och med pirra i kroppen för att jag kände mig så stark och hoppfull om framtiden, på alla plan i livet.

Känns som att jag glömmer bort hur man gör när man är glad och kan prata om roliga saker. Jag är bara fast i mitt eviga prat och tankar om IVF. Så mycket annat gör jag inte. Åtminstone så är det inte det som jag lägger mitt fokus på, det roliga som faktiskt händer samtidigt. Att man träffar vänner, gör saker osv.

Ingenting, förutom min massiva längtan och förberedelser inför nästa sväng fastnar hos mig. Och alla förbuden längs vägen, med exempelvis minimerat socker, kaffe och allt. Okej, det är helt mitt eget val, det är ingen som tvingar mig. Men jag är så less på att få ågren över allt. Över kaffekoppar. (Som jag minimerat till en om dagen) och allt annat. Det stressar mig. Kopiöst.

Och jag orkar inte sitta och prata barn med mina kollegor. Tårarna är för nära just nu. Om jag ens skulle få en fråga kring barn och mig, tror jag att jag skulle explodera. I tårar.

Ja, jag tycker synd om mig själv och jag hatar det! Det är det mest kontraproduktiva man göra. Men just nu vet jag inte hur jag ska ta mig ur det. Jag vill tro. Men jag är samtidigt livrädd. Och allt känns på riktigt dötrist. Mitt jobb, mitt liv, min längtan, min fritid. Allt. Jag vet inte hur jag ska vända allt. Igen. Det känns bara som att jag alltid och föralltid kommer att vara kvar här i denna ledsenhet och i detta totala mörker utan hopp.

Annonser

16 thoughts on “Den grå, soggiga, blöta, kliande filten

  1. Alltså shit, önskar jag kunde skölja bort din oro och ledsamhet. Fy fan vad jag känner igen den här hopplösheten. Jag blev helt jävla knäckt Bara av att vi var tvungna att vänta en månad innan vi kunde fortsätta. Det enda rådet jag har är att försöka vara så mycket i nuet som möjligt. Och du, sorry att jag tjatar, men kom ihåg att ta hand om dig! Det här är bland det jobbigaste en kan vara med om, men det står inte och faller med en kopp kaffe. Fy fan så duktigt att du lyckats skära ner till EN kopp 😄 det är ju ok att dricka tre har jag hört. Kram o pepp nu, jag hejar på er, håll ut ❤️

    • Ja, den ruskigt svår att hantera den här hopplöshetskänslan, men jag vägrar tänka att det inte kommer att gå. Dit vill jag inte igen. Men nog suger det musten ur en totalt, det är som att ha rusat ett maratonlopp och snubblat på mållinjen, och det enda man har kvar när loppet är slut är att man känner sig helt slut, både kroppligt och mentalt. Och konstigt vore det kanske om man inte reagerade alls. Men det kanske ändå är det man försöker värja sig från, eftersom man varit besviken så många gånger innan. Och man vill inte dit igen, fast man vet att man måste ta sig igenom det. Tack för all pepp och omtänksamhet! 🙂 Den värmer så. 🙂 Jag övar vidare på att hålla ut och våga hoppas igen! 🙂 Kram!

  2. Jag håller med föregående talare! Jag känner igen mig så väl i det du skriver. Framförallt i hopplösheten man känner efter att första IVF:n misslyckats. Den som skulle vara lösningen på alla problem och fungerade inte ens den. Det är svårt att vara lika hoppfull och positiv som man var vid första ivf:n eftersom man vet att det kan misslyckas.
    Kram

    • Ja, det är nåt speciellt med det hoppet man känner där inför första IVF:en, allt är så spännande och påtagligt och häftigt och skrämmande på samma gång, och man önskar så hett att nu, nu är det väl ändå ens tur. Fast man vet att det kan ta tid och massor av behandlingar. Men skam den som ger sig, när man väl kommit tillbaka med energi igen. Tack för pepp! 🙂 Kram!

  3. Jag känner också igen mig! Hoppet inför första IVF:n. Då trodde man att allt var klart och så kom besvikelsen… Andra gången var värst. Sen vänjer man sig lite (?). Men man vet inte hur man reagerar. Ibland går det att leva och ibland står livet still. Det värsta är att man måste hitta den där jäkla styrkan hela, förbannade tiden! På något sätt gör man det och hoppas, provar och förhoppningsvis lyckas till slut..! Det går, det måste gå och det SKA GÅ!! KRAMAR

    • Du har verkligen helt rätt i att ibland går det att leva och ibland står livet still. Man hänger nog inte med i svängningarna där riktigt själv alla gånger tror jag. Inte konstigt att man känner sig lite svajig däremellan.
      Jag önskar man bara hade en knapp att trycka på, som gav en superstyrka på en gång igen. Och att man inte behövde bygga upp igen hela tiden, som nu. Men jag är helt med på ditt spår, det SKA GÅ! 🙂 Tack för pepp! Stor kram till dig!! 🙂

  4. Stor kram till dig! ❤ Ibland finns det inte så mycket att säga… Känner så väl igen mig i det du beskriver ( känns som jag säger det hela tiden men det är faktiskt så!) Det är nog tyvärr det där myntets ( ivf) baksida: den gråa tunga hopplösa filten! Ett tips: läs på fruktbarhetsträdet.se där har de på ett enkelt, lite roligt men också högst allvarligt sätt beskrivit de där olika känslorna fast gjort om dem till " karaktärer" läser ni förstår ni vad jag menar 😉 jag typ grät när jag läste det- det var så direkt och lätt beskrivit det här tunga, svåra… Som man lever mitt i! Just nu är jag trött på det, är otålig, och undrar också HUR, NÄR och OM kommer det hända?! Jag vill ha BARN! Universium ska det va så svårt att förstå?! Varför lyckas alla andra? Osv osv. Den negativa och " tyck synd om mig" lust kan tyvärr ibland göras lång… Jag tror man måste vara i båda världarna- ibland den dystra men också i den vanliga när man kan. Så svårt att ge andra råd…. Men tror ( iaf för min del) att det kan vara bra att vara i det man är, och inte kräva för mycket av sig själv. Jag tror absolut att du kommer komma igen med energi och kraft igen! Tids nog kommer du vara rustad att köra igen! Lagom till maj 😉 Och nu gör du ju allt du KAN göra och påverka- behandling, akupunktur, tar hand om dig, försöker hitta vardagen mitt i allt osv. Hrm, jag har förresten druckit tre kaffe och cola idag! Hehe ;0 skit samma tänker rebellen inom mig idag! 😉

    • Jag gillar din rebell!! Skarpt!! 🙂 Önskar att min rebell kunde ta och vakna till liv lite. Men hon verkar ha fullt upp med att fundera på olika vitaminer just nu…. 😉 Det känns skönt att det är flera som känner igen sig i det man skriver. (Även om jag verkligen önskade att ni slapp det). Visst ja, fruktbarhetsträdet var jag inne och läste mycket på i höstas och den gav mycket ro, den förklarade bra det man känner. Känner igen din otålighet. Jag vill bara veta, NU. Vill vara i mål. NU! 🙂 Jag tror också att man måste försöka vara i det man är, det blir inte bättre om man försöker fly från det man känner, då kommer det bara tillbaka tusenfalt jäkligare, är min erfarenhet. Men det gör ont att släppa efter och fram det som känns. Jag får energi av er, som skriver och peppar, ni är helt fantastiska! Och det ger så otroligt mycket ”nu jäklar är det dags att börja fightas igen” känsla. 🙂 Så tack för den. Eller vänta, jag var liite rebelliskt idag förresten kom jag på (nu känner jag mig urfånig, men de bjuder jag på), jag drack två koppar kaffe!! Haha! Stor kram till dig!! ❤

  5. Förstår din hopplöshet och den djupa sorgen du befinner dig i! När vi var i ivf bubblan försökte jag tänka positivt men när första behandlingen inte gick vägen blev jag helt förkrossad eftersom jag trodde det skulle vara ”lätt” när man väl fick hjälp. Efter två till misslyckade behandlingar orkade jag inte ändra på saker i mitt liv utan levde precis som innan jag gick i ivf bubblan, festa och åt och drack vad jag ville. Viktigaste för mig och oss var att vi skulle må så bra som möjligt och det gjorde jag genom att fortsätta leva som jag trots den jobbiga resa vi i hemlighet kämpade med. Därför säger jag: gör det som får Dig att må som bäst, allt annat kan vi tyvärr inte styra. Kämpa på!

    • Det du skriver är ju helt rätt, att man måste leva samtidigt. Inget blir ju egentligen bättre av att man fastnar helt i detta ”måste göra allt rätt för då kommer det funka” träsket. Men det är svårt att ta sig ur när man väl fastnat i det. Tack för pepp! 🙂

  6. Tack för bra ord Camilla, pepp behövs ibland. Eller vad säger ni tjejer? Håller du på med ivf svängen nu med Camilla ( om man får fråga det)? Bloggerskan: kram till dig! ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s