Mixad känsla – men nåt positivt

Efter akupunkturen i onsdags, då hon satt flera nålar i mag- och ”blivande-bebis” området, så pirrar det konstant i min mage. Det är en ganska skum,men trevlig känsla att det pirrar för fullt i magen, samtidigt som jag känner mig som en liten bålgeting på jakt. Fast, oftast behöver jag bli lite förbannad innan det vänder och jag kan börja se ljust på saker igen. Ungefär som att det är det som får bägaren att trilla över, fast på ett positivt sätt. Tror inte att det märks så mycket utåt (thank you lord), utan mer att det rör om inuti. Kanske lyckas hålla mig någorlunda neutral utåt.

Hade ett totalt ogivande möte med min chef i tisdags, som sedan dess har fastnat i mitt huvud och faktiskt fått mig att bli så här förbannad, på ett bra sätt. Ungefär en gång i veckan går vi igenom vad som hänt, är på gång, personalfrågor osv. Och människan kläcker ur sig ” jag avskyr offermentalitet” när vi pratade specifikt om en av medarbetarna. Och ja, jag har blivit en mästare på att greppa fast i olika dumma uttryck, jag vet. Men jag har också börjat tänka väldigt annorlunda kring att vara ledsen, att vara i sorg, att gå igenom jobbiga saker. En jobbig sak för mig, behöver inte påverka en annan människa på samma sätt eller kan till och med påverka den ännu mer. Men det där med att kunna uttala sig om andra på det sättet? Varför? Offermentalitet. Vilket ord. Visst kan man vara och göra sig till ett offer för det man går igenom. Men har vi alltid ”rätten” att så snabbt kategorisera det som en annan människa går igenom? Mår vi bättre av det själva?

Och ja, såklart tänker man lätt att ”det där var väl inte farligt” när man får reda på saker som hänt eller som folk går igenom. Det har vi nog alla gjort. Men den smärtan en person upplever över en sak, har väl egentligen ingen annan nån rätt att raljera över? Eller mår man lite bättre och tycker att man är en lite bättre människa om man trycker ner nån annan över dennes sorg och svårigheter?

Och nej, det var inte mig hon menade. Men hon är bra på att ge gliringar till folk, så där lite under skjortan. Så att de inte vet om hon menar det direkt till dem eller inte. Så att de bli lite lagom förvirrade.

Så vart vill jag komma med det? Ingen vill väl vara ett offer, men alla kanske inte tar sig ur alla saker de går igenom lika lätt som andra. De kanske helt enkelt behöver mer tid. Hon har själv gått igenom väldigt många och tuffa grejer, men hon är inte så ödmjuk inför faktumet att alla hanterar saker olika. Och det kanske är just hennes sätt att hantera jobbiga saker. Vad vet jag.

Men det fick mig också att fundera på vad jag vill förmedla med min blogg. Och kommer gång på gång fram till att jag vill vara ärlig och uppriktig, skriva det jag känner, utan att retuschera. Nog älskar jag att få skriva inlägg när jag är superenergisk och positiv, och då vill jag kunna skicka all pepp i världen till de som genomgår samma som jag. Men jag kan inte förneka de dagar då det känns hopplöst och pest. Jag gör mitt bästa för att ta mig vidare ur det, för att må bra själv. Och våga tro. Våga längta. Våga känna.

Men de sämre dagarna kan bara inte retuscheras bort, hur mycket positivt tänkande jag än försöker använda mig av. De är närvarande. Och ibland smäller det och man kraschar. Och sorgen måste få finnas. Och de dagarna måste levas och hanteras. Lika mycket som man lever och njuter av de dagar som är lika vackra och spirande som vårsolen och de knoppande vårblommorna därute idag.

En annan sak jag också ville med bloggen var att hitta ”likasinnade”, de som på riktigt förstår hur det kan kännas. Vad man går igenom och tampas med.

Att få en ventil där jag bara får vara oavsett hur jag mår, plus den bästa bonusen av alla, ni fantastiska härliga, omtänksamma tjejer som kommenterar, peppar och delar med er. Ni är helt enkelt bäst!

Annonser

9 thoughts on “Mixad känsla – men nåt positivt

  1. Detsamma till dig kära du! Tack för din blogg, dina tänkvärda ord och texter. Det är befriande även att läsa om andra som befinner sig på denna redan! Det är som du skriver, så mycket olika känslolägen och som måste få finnas tror jag. Jag tänkte nu i dagarna att jag är glad över det stöd jag får ta del av här och genom din blogg ( självklart önskade vi väl alla ibland att man slapp den här resan… Men nu är man ju här- allt visade sig inte vara så enkelt att ” skaffa barn”) för övrigt ett rätt dumt uttryck har jag kommit på nu 😉 Det är verkligen ett marathon. Sa det idag till en vän. Man snubblar, man har fart, tappar fart, måste fylla på energi för att orka, vara tålmodig för att nå fram… Nå målet. Tänkvärt det du skrev om offermentalitet, inte tänkt på det så innan och kan nog vara lite snabb själv på det uttrycket tyvärr…. Ha nu en bra fredag bloggerskan och alla tjejer här! I morgon blir det FEST för mig minsann 😉 så då vet jag en rebell som skålar i bubbel 🙂 fniss

    • Tack fina, fina du! 🙂 Jag är så glad att ni finns här och kommenterar och peppar, det gör att man känner sig som en del av en gemenskap och inte som man gjorde från början, som den ensammaste människan i världen med alla tankar och bryderier över allt som händer i den här resan. Det är så värdefullt! 🙂

      Hoppas att du hade det trevligt på festen i helgen? 🙂 Mer roligheter åt folket, det behöver vi! Jag var wild and crazy och köpte mig en flaska alkoholfritt rött vin i lördags, kändes gött! Hade tänkt och vara ännu mer rebell och köpt med alkohol! 😉 Men en av tabletterna jag äter avråder starkt från förtärande av alkohol. Så då fick det bli rebell-light-varianten! Haha. 🙂
      Kram! ❤

  2. Så bra du skriver! Man vill ju vara positiv och glad hela tiden. Men när smärtan kommer och man ”kraschar”, då måste man få vara ledsen! Annars kraschar man nog bara hårdare nästa gång!
    Kram på dig! 🙂

  3. Håller med alla. Du är en klok kvinna du – med en jäkligt bra blogg 😊
    Den som inte går totalt sönder under en ivf-resa är fan inte människa. På något sätt lyckas vi ändå orka vidare. Vi lappar och lagar, baddar och plåstrar om. Hoppet lyckas vi finna igen, igen, igen och igen. Kram

    • Tack finaste du och dito med bloggen! ❤
      Ja, det är märkligt det där med hoppet. Just nu börjar jag känna mig lite stark och smått hoppfull igen. I sköna myrsteg på nåt vis. 😉 Det ska banne mig gå nån gång. Punkt. 🙂 Människokroppens sätt att laga både kroppen och själen till att orka vidare är helt magiskt egentligen. 🙂 Och det tillsammans med fantastiska medmänniskor, det är grymt bra! 🙂 Kram!

  4. Bra skrivet som vanligt :). Klart man ska vara ärlig! Ibland är man ju glad som en lärka, och vissa dagar vill man bara bomba bort en stad eller liknande! Älskar bloggandet, man kan helt anonymt bara vräka ur sig allt! KRAM

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s