Skrajsen

Jag drömmer om att få smita, ett tag. Smita från alla tankar, beslut, funderingar, hopp, förtvivlan och bara få vara. Kanske leva nån annans liv ett tag? Få lite nya infallsvinklar.

Jag vill så gärna tro att IVF kommer att funka för oss. Det ska göra det – det är min visualisering. För jag måste våga tro. Tro för att känna mig lugn och tillfreds, så gott det nu går i den här karusellen.

Jag har så svårt att förnimma hur livet var innan? Innan man hoppade på det ofrivilliga barnlöshetståget. Vad gjorde jag? Vad drömde jag om? Hur ville jag att mitt liv skulle vara? Bli?

Och lusten? Pirret i kroppen? Känslan av att bara vilja ha någon – rakt upp och ner. Utan att det har det minsta med barnalstrande att göra. Jag kommer faktiskt inte ihåg hur det känns. Det är ett plan som tagit stryk. På riktigt. Och jag saknar det. Men är inte riktigt kapabel att ändra på det, inte just nu.

Det är tur att vi ändå har kvar den andra närheten. Att man pussas, kramas, vill vara nära, vill tycka om, ta hand om varandra. Annars vet jag inte vad jag hade gjort.

Nu börjar jag känna mig otålig inför maj, och nästa försök. Vill att det ska bli maj nu. Helst i förrgår. Och skraj. Och hoppfull. Vill komma dit, men ändå inte. Vill veta om den här medicinen jag äter gör att mina ägg stärks. Att fler blir befruktade. Att det inte blir 6 ägg av 20 äggblåsor igen. Och att vi får tillbaka ett starkt embryo. Och förhoppningsvis får till frysen.

Har så svårt att föreställa mig ett liv efter detta, att det någonsin kommer att vara annorlunda än nu – nån som känner igen sig där? Nån skrev att det här är en någorlunda kort period i ens liv, och det är det ju egentligen om man tänker sig att man lever kanske minst 80 år?

Men att lyckas vara i nuet eller att försöka tänka bortom horisonten, det är verkligen ett vågspel.

Annonser

12 thoughts on “Skrajsen

  1. Vissa delar känner jag igen mig i, det där att se bakom horisonten. Att få uppleva det jag/ vi drömmer om känns ganska avlägset just nu. Just nu är det svårt att se hur det kunde bli annorlunda med fler behandlingar! Men vi vet ju att det är upprepning som är en faktor. Gäller att orka. Denna veckan har jag verkligen känt mig deppig och ledsen. Gråtit mycket. Mycket i våren märker jag påminner om det jag INTE har nu, det som skulle ni ( fick missfall innan påsk förra året) så många drömmar som då gick i kras. Nu är det ny vår och nytt år. Vill tro på nya möjligheter! Men så svårt ibland.. ETT år har gått, på ett sätt känns det sååå mycket längre! Så mycket som hänt ( start ivf bl.a.) men samtidigt inte- vi har fortfarande inte vår bebis…. I helgen åker jag bort fr stan en sväng känns bra. Men innebär också mycket träffa familjer och massa barn… Men hoppas jag känner mig stark. Vår relation påverkas också av denna ” väntan”, denna process… Det blir en slitning. Påfrestning på relationen. Som min sambo uttryckte igår. Kändes hårt att höra, men det är ju en del av det. Jag vet också det. Ibland får man kämpa lite extra. Vi försöker hitta på roliga saker och njuta av stunder och tillfällen, livet pågår ju nu 😉 Just nu funderar jag på vad jag/ vi ska ha för plan om detta med barn dröjer mycket längre.., funderar lite på hund kanske 🙂 älskar hundar! Länge velat ha en till i vuxen ålder men tvekat… Velat ha barn först… Men nu vet man ju inte. Och valpar är ju söta 😉 skickar energi och kram till dig och alla tjejer här! Trevlig helg!

    • Du får skriva precis hur långt du vill! 😊
      Det är svårt det där med att leva livet samtidigt som man mitt i detta. Ibland kan jag känna att jag ”sviker” min barnlängtan när jag drömmer om andra saker. Låter förmodligen totalknasigt, men så känner jag. Ungefär som att om jag tillåter mig att tänka på annat så försvinner bebisen ännu längre från oss. Knäppt, men jag bjuder på det. 😉 Jag får inte lika dåligt samvete när jag totalt glömmer bort att leva livet som är just nu. Konstigt! 😉 Nog lever man samtidigt, jag sitter inte bara hemma och hoppas att tiden ska gå. 😉 Men mitt i allt är det nåt så stort som fattas en. Man känner sig lite halv, fast man inte vet hur det känns på riktigt att vara hel heller. Skickar en stor energikram tillbaka!💖

  2. Känner verkligen igen mig. För mig är det svårt att se bortom barnlösheten. Hur allt blir efteråt? Faktum är ju ändå att HELA mitt vuxna liv har jag spenderar min tid och energi till att längta och kämpa efter barn. 5 år av 25, en femtedel av mitt liv och hela min referenspunkt för vuxenlivet. Att därför se bortom barnlösheten är svårt och läskigt.

    Visst finns det fortfarande drömmar och mål om annat, men de är bleka och ligger ännu i bakgrunden. Barn är prio ett och det största fokuset. Punkt. Så vad händer sen? Blir man ”sig själv”? Som vanligt? Nej, det kan man inte bli- aldrig någonsin igen, för den människan som fanns innan barnlösheten finns inte längre. Det som finns är en ny människa med ett stort bagage av erfarenheter som kommer att påverka livet. Det är läskigt att tänka på, men samtidigt berikande. Tänk så mycket man lärt sig under tiden. Tänk så mycket kriser man hanterat. Tänk så mycket man lärt sig om sin partner och relationen. Tänk så stark man har blivit- även när man är mitt i svagheten. Tänk vilken berikande resa, och viken stark person som kommer ut på andra sidan. Det är DEN personen man blir efteråt. Annorlunda än innan, men stärkt av erfarenheter om livets tyngd.

    • Så otroligt bra skrivet! 🙂 Läskigt men samtidigt berikande, det är ju precis så det är. Ibland, när jag känner mig stark och peppad, kan jag faktiskt känna nån sorts tacksamhet över situationen, då när man lyckas se allt som den faktiskt lärt en. Och vilken livserfarenhet man får. Så jag håller med dig helt. Den man var innan, var den man var då. Nu är man nån annan. Jag hoppas bara att man en dag får bli glad igen, att livet ”vänder”, utöver att man själv redan nu gör allt för att hålla sig så positiv och peppad och försöka leva livet samtidigt som man fajtas vidare.

  3. Känner också igen mig. Kan verkligen inte se bortom den verklighet vi befinner oss i just nu. Och faktum är att jag vågar knappt göra det heller. För tyvärr så säger huvudet mitt att jag aldrig kommer att bli förälder och att tänka sig en framtid utan barn det går bara inte för mig. Så därför känns det på något sätt ändå lättare att ”bara” tänka på den situation vi befinner oss i just nu -i kämpandet. För är man mitt i kämpandet så finns det ju fortfarande en chans. Blev lite flummigt inlägg men hoppas du förstår ungefär vad jag menar 😛 För mig finns för tillfället bara här och nu, kan inte se flera år framåt.
    Kramar till dig

    • Tror faktiskt att jag förstår precis hur du menar med det du skriver. 😊 Det är en jäkla villervalla tycker jag. Man vill hålla sig kvar i nuet, för längre än så vågar man inte tänka. Men samtidigt skulle man göra vad som helst för att få nåt som bekräftar att ”ni kommer klara det”. Har alltid sett mig själv som en funderare. Men att så här mycket olika känslor, högt, lågt, framåt och bakåt får plats i en kropp de trodde jag nog nästan inte var möjligt. Stor kram till dig!

  4. Jag känner igen mej så i ditt inlägg. Känslan av att det aldrig kommer bli bättre, att längtan & sorgen aldrig kommer att försvinna. Jag försöker leva i nuet, att inte tänka för långt framåt..för då känns allt så tungt. Jag har så svårt att tänka mej ett liv utan barn, vad skulle jag göra med mitt liv då? Vad skulle jag fylla tomheten med? Det gör för ont att tänka på detta, därför försöker jag stoppa mina tankar. Försöker att vara här & nu, eller iallafall bara ett halvår framåt.. I maj ska vi göra vårt första ivf försök, jag önskar att jag bara kunde känna mej hoppfull, men jag är mest orolig inför allt & har en känsla av att det kommer misslyckas. Det där med att tänka ”positivt” är så svårt.. Men när man kämpat med barnlöshet i 5 år har man varit hoppfull så många gånger & de har alltid lett till besvikelse. Hur ska man kunna hantera barnlösheten? Det känns som att livet står på paus, fast samtidigt så går åren & alla andra får barn, hus & allt de där.. Själv står vi kvar på perrongen & undrar när vårt tåg ska komma?

    • Och jag känner verkligen igen mig exakt i det du skriver. Det är en riktig berg och dalbaneresa detta. Den går knappt att beskriva i ord. Och alla de miljoner olika känsloyttringar den ger. Man känner sig galen och lugn samtidigt. Tillitsfull och på ruinens brant. Och det enda man kan göra är att sitta kvar båten och kämpa vidare. Så blir man inte stark och insiktsfull efter denna resan, då blir man detta nog aldrig. Håller tummarna för er i maj! ❤Då drar vi igång med försök nummer två. Vårå tåg ska gå de med, så det så. 😊 Kram!

    • Kände bara att jag ville förtydliga lite. När man får kommentarer på sin blogg får man alltid se från vem de kommer ifrån och se mailadressen. Lika när jag kommenterar på andras bloggar. Då får jag alltid fylla i min mejladress. Men jag har aldrig varit med om att mailadressen visas i bloggen eller nån annans blogg. I min blogg visas aldrig mejladressen utåt. Den syns bara för den som bloggar. Så jag hoppas att du inte slutar kommentera. ❤ Är så roligt och peppande med dina kommentarer på min blogg. Skulle sakna dig! 😊

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s