Olika roller

Får snart flexa ut tidiagre från jobbet och bege mig iväg mot en stundande helhelg med två barndomskompisar. Vi ska shoppa, fika, käka gott, prata, se solen (förhoppningsvis) imorn och på söndag ska vi köra en heldag på Trädgårdsmässan. Ska bli så roligt!

Sitter och tänker på alla olika roller man har i livet och hur de formar en. Rollen som vän, kollega, chef, bekant, käresta, deltagare, initiativtagare osv, osv. Allt tussas ihop till en bild av en själv. Saker som händer i livet påverkar ju alla dessa olika roller. När jag mår bra, så känner jag mig oftast superenergisk, positiv, glad, på och inger lugn. Det är iaf det jag brukar få höra. Och att mina ögon glittrar.

Men när en bär på sorg eller går igenom en riktigt tuff period så är jag inte den med bäst pokerfejs, som lyckas vara glad hela tiden. Mina ögon avslöjar alldeles för mycket hur jag mår. Jag kan givetvis le och skratta och vara glad. Men mina ögon är inte med mig.

Därför blir frågan ”hur mår du” från olika omtänksamma människor väldigt tudelad ibland. Ibland kan man säga hur man mår och prata om det som är. Men ibland vill man inget mer säga. Men skulle på nåt vis vilja säga nåt, för att den omtänksamma människan mitt emot inte ska bli orolig i onödan. Att jag är okej i det vanliga livet, men att i min längtan efter barn är det en hård strid.

Men just nu vill jag inte prata om det. Det bor inom mig mer. Men det präglar hela mitt liv. Processen vi går igenom. Fast jag gör mitt bästa för att hålla liv i mina vänskapsrelationer och vara intresserad av det de gör. Fast jag bokar in och gör roliga saker. Jag försöker leva. Men jag präglas av min kamp. Den är inte en sadel man sadlar av efter ett långt arbetspass.

Att leva och vara ”vanlig” och samtidigt bära på detta, ett hela tiden pockande på uppmärksamhet projekt, en av mina största drömmar i livet. Det är en balansgång. Att våga och vara ”vanlig” och att samtidigt våga drömma och känna hopp och även ta hand om sig de dagar när det känns mindre hoppfullt. Det är nåt stort att parera.

Käkade lunch med en fin kollega igår, han som tittar lite oroligt på mig. Som vet vad det är som tynger mig, men som jag faktiskt tror glömt bort det, och som tar allt i livet med en klackspark själv (på ett helt annat sätt än jag) och jag orkar inte prata med honom om det igen. Men jag ser att han är bekymrad över hur jag mår. Men jag slätar över det. Och frågar om allt han och hans sambo gör istället. Det knepet funkar alltid. 😉 Pratade om påsken, om vad vi ska göra då. Och han halkade in på det han alltid brukar halka in på, att jag var värsta partypinglan innan. Du måste ju ut på bus under påsk, sa han. Nej, det blir inget sa jag. Men lite fest blir det väl? Nej, jag äter medicin, så jag får inte dricka. Konstpaus från honom innan han fortsatte med det bästa förslaget. Men ni kan ju iaf måla ägg? Jag skrattade, gav honom en kram och gick vidare tillbaka till jobbet.

Nej, tänkte jag för mig själv, här ska inga ägg målas, jag har redan fullt upp med att preppa mina inomboende ägg med meduxin för att de ska bli livsdugliga små påskkärringar i framtiden, utanför min kropp! 🙂 Mer äggfokus än så vill jag inte ha. 🙂 Men gärna äggmålning i framtiden, med egna små påskkärringar. 😉

Allt ändras hela tiden. Det är det enda som är säkert. Ibland är det så himla skönt när allt bara flyter på och det känns som att ”inget” ändras utan bara är och man får lugnt och tryggt hänga med, utan att känna förändringens vindar blåsa. Sen händer det, allt och inget och det mesta skakas om. Man ändras själv, upplever nya saker, får nya intressen, tankebanor etc.

Och tur är väl det i en sån här situation, att allt faktiskt ändras, förr eller senare. Det gäller att komma ihåg det. Annars hade vi ju aldrig kommit framåt i denna IVF resa. Det gäller nog mest att hålla hårt i hatten, snöra fast halsduken rejält och ge sig ut i vinden med ett paraply i högsta hugg! Och packa ner några extra plåster.

Annonser

8 thoughts on “Olika roller

  1. Själv ska jag till USA och hälsa på kompisar som har barn. De frågade om vi vill hänga med på äggjakt. Då tänkte jag också att ”Nä. Jag vill inte höra talas om ägg.” Tänker också ofta på våra roller och tänker att jag blivit den kollegan, kompisen, vännen what ever som också alltid lyssnar på andras problem för jag vill inte prata om mina med alla. Då är det lättare att lägga över samtalet på dem… Men den här kampen tär. Det gör den. Man vill ju så gärna vara den som får berätta och vara glad. Jag vill vara glad! Jag tänker som du, det syns i mina ögon vad jag känner och det är så svårt att luras…
    Kram

    • Igenkänning på den! Inser när jag läser att jag gjort precis likadant – låtit samtalen handla om de andra för att få slippa mig själv. Inte orka peta i såret. Hoppas ni båda får en fin påsk med rätt sorts ägg!

    • Åh, va roligt med resa till USA! 🙂
      Ja, nog tär den här resan på en. Ibland kan jag känna mig så jäkla stark och peppad, för att sedan bli jätteledsen och känna mig så himla utanför. Som i helgen när jag träffade mina barndomsvänner som har barn, som får prata, tänka och leva barnlivet. Det är en av de jobbigaste grejerna just nu för mig. Känslan av att känna mig utanför. Och att känna så inför för människor jag tycker så himla mycket om. Men det är ju inte det som är grejen egentligen, för jag önskar bara dem allt gott. Men jag vill ju bara få vara med i diskussionerna, vara en av dem, vara någons mamma, ha en lika självklar plats i diskussionerna som dem. Inte vara hon som känner att tårarna börjar bränna bakom ögonlocken och känner sig helt utanför diskussionen. Fy f-n, nu får det banne mig ta och hända nåt bra! 🙂 Håller tummarna stenhårt för dig inför din stundande återföring! ❤ Stor kram!

    • Åh, va roligt med resa till USA! 🙂
      Ja, nog tär den här resan på en. Ibland kan jag känna mig så jäkla stark och peppad, för att sedan bli jätteledsen och känna mig så himla utanför. Som i helgen när jag träffade mina barndomsvänner som har barn, som får prata, tänka och leva barnlivet. Det är en av de jobbigaste grejerna just nu för mig. Känslan av att känna mig utanför. Och att känna så inför för människor jag tycker så himla mycket om. Men det är ju inte det som är grejen egentligen, för jag önskar bara dem allt gott. Men jag vill ju bara få vara med i diskussionerna, vara en av dem, vara någons mamma, ha en lika självklar plats i diskussionerna som dem. Inte vara hon som känner att tårarna börjar bränna bakom ögonlocken och känner sig helt utanför diskussionen. Fy f-n, nu får det banne mig ta och hända nåt bra! 🙂 Håller tummarna stenhårt för dig inför din stundande återföring! ❤ Stor kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s