Du är du – och såhär känns det för dig

Nu är det inte långt kvar tills vi drar igång med IVF 2. Känns pirrigt, men inte som förra gången, inte lika entusiastiskt kanske. Men ju närmare det kommer, och ju mer mensvärk jag börjar få så känns det mer och mer verkligt att nu kör vi. Snart iaf. 😉

Jag ska inte sticka under stolen med hur mycket jag funderat på allt möjligt och omöjligt de senaste veckorna. Och jag har bannat mig själv hårt många gånger för hur jag reagerar, hur mycket jag reagerar och att jag inte riktigt orkar vara ”mig själv” just nu. Så onödigt att göra så mot sig själv. Men det är ändå där jag varit i tankarna.

Har börjat gå hos en kurator som vi fick via kvinnokliniken. Känns bra. Jag har ju gått på KBT terapi innan, när jag for in i väggen. Och från den är jag väldigt van och redo att få olika nya sätt att tänka på och nya saker att förhålla mig till. Att få prata med min kurator var nåt nytt. Jag känner att jag hela tiden är redo att försöka ”lösa problemet”. Jag sa det till henne. Och det är ju faktiskt inte det som våra samtal nu går ut på. Nu får jag prata av mig. Försöka acceptera att jag är där jag är. Acceptera att jag mår som jag mår och kommer att må såhär eller på annat sätt under den här processen. Att det är alldeles normalt att känna som jag gör. Det blir ett ställe att få pysa ut, att få vägledning i tankarna, utan att behöva agera på dem. Känns som att det är precis det min hjärna behöver just nu. Något ångestreducerande, som gör det lite lättare att bära och förstå.

Hon sa nåt väldigt bra som verkligen fastnade, ”du är du – såhär känns det för dig”. Jag reagerar som jag gör, och det är helt okej. Det är inget jag kan ändra på. Jag känner som jag känner. Att försöka trycka bort det gör verkligen ingen nytta för mig, då fastnar det bara ännu mer och blir ännu svårare att hantera.

Käkade lunch med min bästa killkompis häromveckan och berättade vad vi går igenom. Har inte velat göra det innan, fast han är världens goaste. Men jag har känt att jag inte orkar med fler ”det löser sig”. Men det visade sig vara väldigt skönt att få berätta. Och han är så gullig och omtänksam. Ibland blir det inte som man tänkt sig, även på bra sätt. 😉

Och konklusionen av det, tillsammans med det som jag och kuratorn pratade om är: Det jag/vi går igenom nu är sjukt jävla knäckande för mig, det är så svårt att våga hålla hoppet uppe och det är förenat med mycket jobbiga tankar. En annan jobbig del i det är att jag inte riktigt känner igen mig själv längre, jag är inte så glad och social (och jag fattar varför) men det gör ju inte det hela lättare. Känns som man befinner sig i ett ingemansland, där man inget vet om framtiden, och man är helt utpumpad och supertrött i det som är, som en egen dålig bubbla, där det är svårt att komma ihåg hur det var innan, och hur man var innan. Och hur framtiden ska bli, det vet man i dagsläget inget om. Det enda man kan göra är att försöka ta en dag i taget och ta sig framåt.

Jag är inte bra på sånt här. Att hantera saker när man är mitt i det. Det känns som att jag tappar bort hela mig ibland. Att jag är totalt obetydlig i hela livet. I alla relationer. Känner mig värdelös. Och fånig, för att jag känner mig värdelös. Jag drabbas ofta av en känsla i detta att jag känner mig såå ensam. Fast jag verkligen inte är det. Jag har min sambo och familj, mina vänner, gulliga förstående kollegor. Fina människor som läser och kommenterar min blogg och peppar. Jag är inte ensam. Men det ekar så tomt i mig när alla tankarna tar över.

Förra helgen var jag på Ullared med två kompisar. Det var mycket barn och vackra gravidmagar överallt, med det gick okej. Faktiskt. Den där oerhört smärtsamma känslan av utanförskap som ibland kommer på besök när man hamnar mitt i såna sammanhang höll sig borta mestadels. Och jag kände mig som mig själv igen. En barnlängtande, hoppfull tjej mitt i shoppingens mecka! Och jag var glad. Och tillät mig att längta och drömma och tänka ”när det är vår tur”. Det gjorde lite ont, men bara stundtals. Var till och med in på barnavdelningen och tillät mig att drömma, både bland alla söta kläder och bebisprylar. Vi gick var för sig, och möttes upp för fika och mat, så jag smög runt där på de avdelningar jag helst ville gå på. Är ganska skönt att göra det på ett ställe där man inte riskerar att träffa på så många man känner. Och riskerar att bli ”tagen med handen i syltburken”. Vilket mest är en känsla hos mig, att jag inte hör hemma där förrän jag är gravid. Men där och då kunde jag faktiskt tillåta mig själv att längta på riktigt. Och det ser jag faktiskt som ett framsteg. För det var så länge sen jag gjorde det.

Kanske är en lärdom? Att väga tänka de vackra, underbara tankarna kring barn. Drömma om hur det kan bli. Tillåta sig själv det. Vi pratade mycket om mina drömmar, om barnet, igår hos kuratorn. Hur många barn drömmer du om? Vad vill du göra med ditt barn? Vad ser du framför dig? Och tårarna bara välde upp. De här tankarna har jag så länge hållit för mig själv och har tryckt undan. Men även de måste få ta plats och finnas i mitt liv. Så de tårarna som kom kändes bara fina på nåt vis.

Du är du – såhär känns det för dig. Förlösande ord.

Annonser

11 thoughts on “Du är du – och såhär känns det för dig

  1. Tack för din text! Så målande och fint berättat om mötet med kuratorn. Så träffande! ( där kom det fram en tår) Speciellt när du skriver om längtan! Om hopp! Om att tassa på ” förbjuden” (?!) mark, om att inte höra till, om ett utanförskap egentligen på ett sätt? Om en stark längtan som också är biologisk vågar jag säga ( kanske därför så stark och fysisk på något sätt?!) och som är så existentiell som den faktiskt är…. Att föra livet vidare till en annan generation. Det är ju också det… Tack för att du delar med dig. Du ger hopp och kraft! Känner så väl igen mig i det där med att ” vilja lösa” problemen… Ställa in sig på optimalt ställe. Göra rätta val, optimera, dra ner skadan etc etc. Produktivt och starkt ja visst men som sagt finns ju en annan sida av myntet med: våga känna hjälplösheten, nuet, ta emot hjälp, vara sårbar…. Så många sidor. Numer försöker jag tänka att jag blir glad och tacksam när mitt ” gamla jag”/ mitt ”glada jag” är här 🙂 njut av känslan! Den ger balans till svärtan som också finns. Stor kram till dig! Kämpa på! ❤

    • Tack för din fina kommentar. 🙂 Ja, nog är det en stor dos av utanförskap man känner i detta. Man skulle ju göra nästan vad som helst för att få vara med, vara en i ”gänget”, få tillhöra lika självklart som ”alla andra”. Det är väl just den känslan av tillhörighet också, som är så fundamental i oss, vi vill få tillhöra. Inte vara utanför.
      Men en dag är vi där, med i tillhörigheten, på något sätt, även om det vissa dagar känns som en utopi.
      Så vi fajtas vidare! <3<3
      Stor kram tillbaka! ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s