Planera för framtiden eller våga vara i det som är?

Gårdagen är en dag jag kanske helst skulle vilja glömma. Men med lite facit i hand till idag, så kanske det är bra ibland när man krisar ut helt.

Jag kände mig så utanför. Ensammast i hela världen. Drog alla vänner över samma kam, kände mig som ett litet miffo på min kant, jag, hon den enda utan barn. Som har all tid i världen att göra andra saker än att ta hand om min familj, mina barn. Och är den som alla med barn väljer bort, till förmån till att umgås med de andra som ingår i barnklubben. Ja, jag hör ju själv hur kategorisk och orättvis jag låter. Men jag kände verkligen så igår. Och var så ledsen. När man väl känner sig ensam, är det liksom lätt (konstigt nog) att glömma det man faktiskt har. Allt fokus hamnar på det man inte har, just nu. Känslan som kommer upp mitt i allt det här är att man känner sig förtvivlat utanför. Och det är så tydligt att man står utanför, det man egentligen inget hellre i världen vill få vara en naturlig del av. Det är en sjukt skum situation.

Min bästa killkompis kom till undsättning och peppade mig. Och ibland är de där killarna väldigt bra att prata med. 🙂 Han väckte nån tanke i mig som började gro. Hur vill jag leva? Vad vill jag? Det spelar ingen roll hur alla andra gör eller lever sina liv? Om jag känner mig som en del av mina vänners liv eller inte. För jag måste bestämma mig för själv vad som är viktigt för mig. Vill jag lägga fullt fokus på den här processen nu? Svar ja. För den är ju mitt liv. Just nu. Hur på snudd outhärdlig den än må vara.

Och just den kvävande känslan av att det känns som att det aldrig kommer att bli annorlunda. Bläddrade i kalendern och tyckte att ett datum här i dagarna kändes bekant. Jodå, 2 årsdagen sen vi startade ”bli gravidprojektet”. Går inte bortse från att det är en milstolpe som gör ont. Jag kommer så väl ihåg när vi satt på den där lilla restaurangen på Koh Lanta, lätt småfulla och lyckliga, och bestämde att nu kör vi när vi kommer hem. Det kändes så stort.

Men när känslorna tar över och man bara blir rädd, känner sig ensam, utanför och totalt villrådig. Då är det inte lätt att ”vila” i situationen. Att det är så här det är just nu. Och det kommer att vara jobbigt.

De som kan sånt här med kriser säger ju att man inte ska ta stora, livsavgörande beslut mitt i en sån här kris. Men jag har god lust att släppa min sambo fri, så att han kan träffa nån annan som kan ge honom barn, sluta mitt jobb och göra nåt helt annat och flytta nån helt annanstans och börja om från början. Så kan jag tänka. Men det är ju bara hjärnan som vill fly. Inte det jag vill göra på riktigt.

Det var en jävligt dålig dag igår helt enkelt i denna karusellresa som just nu är mitt liv. Det känns som att det har varit stolpe ut så länge, att jag glömt hur det är när livet är stolpe in. Men det enda jag kan göra är att kämpa vidare, jag tänker inte ge upp. Hur dåliga dagar jag än har. Men det är skönt att få skriva av sig ibland, precis så som man känner. Eller ha turen att någon lyfter en, när det loopar lite för mycket. För det här är ju sanningen, precis så här känns det. Oavsett om jag vill det eller inte. Förtvivlan som kan uppkomma inom en över att inte veta vad som kommer att hända är så sjukt jobbig i detta.

Men jag tänker inte ge mig. Ibland hjälper IVF på första försöket och ibland tar det oändligt mycket längre tid. Jag tänker inte förfina hur jag mår ibland. Så här är det, för mig. Men jag fightas vidare, hur mycket det än stormar. För det finns bara det som är ett alternativ. Jag vill vara stark. Men att vara stark är även att visa sig svag, att våga stå för hur det verkligen känns. Så är det i mina ögon. I aska börjar det på nytt att gro.

Andas. Hålla ut. Kriga vidare. ❤

Annonser

9 thoughts on “Planera för framtiden eller våga vara i det som är?

  1. Kära du! Kramar till dig! Det är verkligen två sidor av myntet- styrka och att få känns sig svag. Känner igen mig i det du beskriver…. Du är inte ensam , tänker på dig! / din kämpar vän ps återkonner med mail när jag får tillfälle 🙂

  2. Du vet att vi som går igenom det här kan känna precis samma sak. Det är inte konstigt eller egoistiskt!! Skönt att ha en killkompis att prata med – vilka kloka frågor! Massa, massa kramar!!! Ni kommer klara detta! ❤

  3. Känner igen mig mycket i allt det du skriver. Och jag har också velat släppa min kille fri, tycker att du formulerade det så himla bra: ”Men det är ju bara hjärnan som vill fly. Inte det jag vill göra på riktigt.” För precis så är det. Och man får ha lov att ha sådan där dagar då allt känns skit och man vill ”försvinna”. Jag har haft många sådana dagar, och många mer kommer det bli. Det som känns jobbigt är att det känns som att de där dagarna äter upp en inifrån…
    Kramar

  4. Jag känner också igen mig i allt du skriver; att känna sig bortvald av vänner som har småbarn som helst umgås med varandra, att tänka att min sambo kunde ha varit pappa för flera år sen om det inte varit för mig och mina dolda problem med PCO. Det gör ont att känna så. Jag ville också fly, säga upp mig från jobbet och resa till en avlägsen plats på jorden i ett par månader som om inte alla tankar hade följt med mig dit ändå. Om du inte känner att det hjälper att prata med dina nära tveka inte att kontakta någon professionell att bolla tankarna med. Det har hjälpt mig. Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s