Nerladdning, Urladdning, Uppladdning

Jag är ledsen och har ångest, ångest som fan, fram och tillbaka. Mitt psyke känns helt paj emellanåt. Sen kommer det ljusglimtar där emellan. Men jag ljuger om jag skulle säga att jag på det stora hela mår bra.

Vissa dagar känns det som att jag bokstavligen ska brista. Gå sönder.

Det enda uttrycket jag kan komma på är att det gör så ont i känslorna att det tar fysiskt uttryck just nu. Känner mig liksom skavd i kanterna.

Att inte veta när denna resan tar slut, eller när den äntligen kommer in på en annan bana, gör mig smått galen. Att bara vänta. Hålla ut. Längta. Hoppas. Tappa fotfästet. Kravla sig upp och så ner igen. Jag snubblar och famlar.

Försöker tänka positivt, men när man har några motgångar i bagaget, är man inte lika kaxigt positiv som vid första försöket. Så är det bara. Det är förenat med så mycket mer rädslor. Fast man samtidigt hoppas, hoppas och hoppas.

När man står på startlinjen för nästa försök så blir jag på nytt fokuserad. Vill köra på. Tänker och känner att nu jäklar ska det vara vår tur. Det är en ganska skön tid ändå. Innan man kommer till ruvandet, så är man på banan liksom, man kör på, håller schemat. Gillar den känslan. Av att livet äntligen känns lite uppstyrt i den här resan. Att man iaf har kontroll över behandlingens steg.

Jag kan inte hjälpa att börja tänka över vad jag vill med livet`? Vad gör mig lycklig? Har jag alla möjligheter i världen, egentligen? Eller?

Jag vill bara vara lycklig. Eller glad. Nöjd. Se ljust på framtiden. Det räcker gott, för då är man ju lycklig. Just nu känns som att jag tappat bort mig själv där på perrongen. Kroppen sitter kvar och väntar på nästa försök, medan huvudet är ute och rusar runt, runt, runt. Och jag är jättekänslig. En kollega kom in precis, hon har vabbat ett tag och kastade ur sig lite käckt sådär, ”Jaha har ni nåt skvaller? Ingen som är på smällen eller?”. Och det inom mig klack det till i hjärtat. Och jag kände avundsjukan pyra. Jag hatar när jag känner så. Men samtidigt blir jag bara tårögd. Jag vill ju vara där, så gärna. När är det vår tur egentligen?

Att tänka positivt är inte allt på den här resan. Det hjälper absolut, och framförallt för att man ska må bra längs vägen. Med sen handar det om ytterst om kroppen också. Vad den är med på och inte. Det går inte att bortse från.

Har tänkt på hur jag reagerar. Först när vi fick avbryta, tänkte jag logiskt och peppat, förstår logiken. Nya tag i höst, det blir bra. Bra att de avbryter och vi inte förlorar försöket. Sen ramlar allt. Och jag får kravla runt för att tills slut, bit för bit ta mig uppåt igen. Man kan inte fly från känslorna, hur logiskt man än tror sig kunna se på saker. Det kommer ifatt en hur man än gör. Sorgen över att man står kvar och stampar. Det känns som att det bara står stilla.

Tänker på livet, det som pågår samtidigt, som det ibland inte känns som jag lever. Jag mest existerar. Autopilot.

I september smäller det, då kör vi igen. Upp på den bångstyriga hästen igen och hoppas att kroppen samarbetar bättre denna gången. Jag är inte troende men i såna här lägen hade det varit skönt att kunna be till någon/något, hämta kraft från något större än sig själv.

Annonser

17 thoughts on “Nerladdning, Urladdning, Uppladdning

  1. Jag känner precis som du! Det är en så känslomässig bergochdalbana. Svårt att förklara för den som i te gått/går igenom samma sak. Man försöker tänka positivt, framåt, på livet… Försöker göra bra saker, tänka på annat och att livet faktiskt kan vara bra utan barn… (Och i mina mest positiva stunder kan jag tänka så…). Man vänjer sig lite med tiden. Någon skrev på en blogg att man blir IVF, att man identifierar sig med processen – nästan som om man alltid kommer att vara mitt i den. Men i höst, då är det vår tur! Eller hur. 😉 Stora kramar! 💗

  2. Usch ja, ivf-processen är bitvis extremt känslomässigt utmanande. Allting sätts verkligen på sin spets. Det värsta under resan tyckte jag var (ffa innan utredningen började) att man aldrig var riktigt 100%igt glad och lycklig. Kändes väldigt sorgligt. Kämpa på. Stor kram

    • Där satte du verkligen ord på det, att man aldrig känner sig 100% glad och lycklig när man går igenom det här. Precis så är det. Och just det är jäkligt jobbigt. Idag hade jag en toppendag på jobbet, vi skrattade mest hela dagen och allt bara flöt och var roligt. Vilken kick det var! Jag kände mig som jag gjorde innan, glad på riktigt.
      Tack för pepp! Stor kram!

  3. Kära du! Känner med dig! ❤ ibland räcker liksom inga ord, men skickar en tröstande tanke och kram. Åh det är så förtvivlat jobbigt de där dipparna, det där ( den där sorgen?) som sliter och drar i hjärtat emellanåt så det gör ont…. Blir fysiskt som du säger. Kände så i midsommarhelgen vid några tillfällen…. Något jag på sista tiden upptäckt ( gällande mig själv då!) är att efter ett sånt där " depp/ katastrof/ sorg attack / tid " så är det som om det efteråt blir någon känslomässig urladdning och jag mår på något sätt oftast bättre igen, då kommer det ofta en bättre period av glädje, hopp, kan njuta av det jag har osv. Men det går i vågor! Som kan skifta…. Det jag nu tänkte i helgen var typ " ok, nu kommer de där otroligt jobbiga känslorna, gå in i det, ta dig igenom, det får kännas tungt och tufft- för efter det kommer du ut på andra sidan igen och känns okej" Just i helgen hjälpte det faktiskt lite ( att tänka så på det sättet var lite nytt för mig) Vill inte vara hurtigt positiv bara 😉 Men du förstår kanske vad jag menar? Alla dessa känslor…. Undra hur männen tänker ( generellt?) Upplever inte att min sambo har lika många svängar eller skarpa…. Kram till oss alla som hoppas!

    • Jag förstår hur du menar, och jag skriver under på det du säger. 🙂 Efter en rejäl urladdning vänder det oftast och man hittar styrkan igen. Så jag tror nånstans att det är viktigt att möta sig själv i det som faktiskt känns, hur jobbigt det än är, för att kunna resa sig och blir stark igen. ❤ Min sambo har inte heller lika många svängningar som jag. Men jag märker att han tänker på det, när vi pratar om det. Men nog hanterar vi det olika han och jag. Sto kram till dig! ❤

  4. Tråkigt att du mår så dåligt men jag vet tyvärr själv hur du har det. Vi barnlösa får gå igenom så himla mycket att man ibland inte förstår det. Sänder enorma kramar till dig! Kram

  5. Åh… Massa massa kramar och stryrka. Skulle önska att jag kunde säga något som skulle hjälpa dig… Men försökt tänk att det finns någon högre makt som kommer att hjälpa er att få ert älskade barn. I höst är det bara er tur! Så är det bara !!!
    Kärlek till er magiska kämpar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s