Att vara två personer

Jag känner mig väldigt ofta som två personer just nu. Å ena sidan, främsta sidan, hon som längtar och kämpar efter barn, vars majoritet av tiden har tankar som snurrar runt det i skallen. Det som just nu präglar mitt liv.

Å andra sidan är jag hon som blir knäpptyst när andra pratar om barn,  om sina barn och allt som är. Jag glider undan. Det känns oftast som att jag bara vill sjunka genom jorden då. Blir tyst. Blicken trillar iväg, försöker hitta nåt att fästa blicken på.Tankarna hamnar på annat håll. En känsla av att inte höra hemma där i snacket sprider sig inom mig. Att vara utanför, i något man av hela sitt hjärta hoppas att man snart får vara med i. Vara en naturlig del av.

Ibland tänker jag, att de som inte vet, det vill säga majoriteten av de på jobbet eller till exempel de tolv andra kollegorna jag är på tjänsteresa nu med, de kanske tänker att jag inte ens vill ha barn. Jag pratar aldrig om barn med dem, ger mig inte in i de diskussionerna, eftersom de oftast gör för ont. Och påminner mig om hur vår situation ser ut.

Jag känner mig som kvinnornas svar på hemliga Arne. Hon som egentligen vill ha allt det där, men som håller allt på en så neutral nivå, så att jag slipper frågorna kring det.

Jag känner mig liksom lite hemlig med mig själv på nåt vis. Det känns som att jag inte bjuder in till samtal om mig. Det känns som att jag håller allt så neutralt som möjligt. Det är en ganska skum känsla.

Jag mår bra nu, jag känner mig lugn inombords och peppad inför nästa försök. Och har fått vara glad och skrattat mycket under sommaren. Men just mitt sätt att vara just nu. Jag bjuder inte på mig själv mer än jag behöver om man säger så. Tror det är för att skydda mig själv på nåt vis. Slippa frågor om varför jag inte har barn eller om jag vill ha. Känns som att jag stänger av på nåt vis, när jag hamnar i situationer jag tror kan innebära jobbiga frågor. Ungefär som att jag skulle haft en inre radar som försöker avgöra när det är dags att skydda sig.

Allt det här rör om i en. Man ändras. Formas om. Blir mer ödmjuk inför livet.  Inser hur skört det är. Tänker igenom  livets mest fundamentala delar och får en klar bild av vad som är viktigt för en.

Det är en hård väg att vandra. Men om man lyckas och får sitt barn, kommer det vara värt det, varenda millimeter av vägen. ❤

Om 1,5 vecka är det dags. Måtte det gå vägen nån gång för oss! ❤ ❤ ❤

Annonser

11 thoughts on “Att vara två personer

    • Tack! 🙂 De blir korta protokollet även denna gången, så de blir rakt in i hetluften direkt med sprutorna! Men de känns bra, nu vill jag bara komma igång och vill att tiden ska gå snabbt så att de blir start nån gång!
      Tycker tiden gått så snabbt för dig, redan start med Gonalen i övermorgon liksom! Håller tummarna hårt som bara den! 😊👍

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s