Brunt, rosa, rött, minus

Ja, så blev det. Började med rosa flytningar i början på veckan typ. Jag tänkte att så länge det bara är rosa, så härdar jag ut till testdag innan jag testar. Men livet ville annorlunda. Igår kom det rött när jag var på jobbet. Jag kraschade, all anspänning släppte på nåt vis, och tårarna sprutade. Lyckades (vad det nu är för ”lyckande”) slippa gråta inför alla 30 kollegorna iaf. Jag orkar verkligen inte med att fler än nu vet på jobbet. Åkte hem, det stannade av lite. Men under kvällen droppade det förrädiska blodet. Och imorse var testet så blankt ett test kan vara.

Känner mig tom. Jättetom. Har inga tårar ännu.  Men de kommer väl när man landar lite i det.

Försöker tänka logiskt. (Vad som nu är logiskt i ett liv som inte blir som man vill, och det enda man kan göra är att krascha, resa sig och gå vidare och våga hoppas igen?) Det är bara vårt andra återförande. Men samtidigt har vi nu gjort tre ivf:er. 1 avbruten. 2 fullbordade. 2 ivf:er med en massa strul kring dosen. För lite – ingen tillväxt. Förhöjd dos, för snabb tillväxt. Inga jämna fina resultat inte. Inget till frysen nån gång.  Kanske IVF inte funkar för oss? Inte det heller?

Vad finns kvar då? Jo, att på allvar ta ställning till det här med adoption. Eller att vara fosterhem/ familjehem  (har inte läst in mig så mycket på det så jag har säkert inte rätt benämning på det).
Eller ska man redan nu börja jobba för att få fram pengar till att köpa tre till försök – om de bedömer att det är värt det för oss?

Skulle vilja somna om, men jag är klarvaken. Tänker redan nu på att jag vill ha en strategi. Hur vi går vidare. Vad är vår plan.

Ibland känner jag mig så instängd och jagad på en och samma gång. Av mig själv. Av situationen.  Jag vill bara få bli någons mamma. Det är min högsta dröm. Och jag är beredd att göra nästintill vad som helst för det. Så det är ingen uppoffring i sig att typ gå ner i vikt, undvika kaffe/alkohol, äta mediciner eller vitaminer, testa akupunktur, eller för den delen göra upprepade IVF behandlingar etc,etc.

Men jag känner mig instängd. Som att man inte lever på nåt vis. Jag är så rädd att jinxa nåt längs vägen om tex jag dricker nåt. Vilket jag knappt gör längre.
Men det kan gå så långt att jag känner, har det verkligen nån betydelse att hålla sig ifrån allt? Jag har ju gjort det nu i 2,5 år, och inte verkar det leda nån vart?

Det är svårt att förklara hur jag känner/menar. Det är ingen uppoffring i sig, jag vill öka våra chanser på alla möjliga sätt.

Men jag tänker att det kanske vore bättre att försöka leva mer som ”vanligt” från och med nu, så gott det går? För inget är ju längre som vanligt i mitt och min darlings liv. Men jag tänker att jag kanske måste försöka ändra approach/förhållnkngssätt?

Visst jag behöver ju inte rasa sta, och lägga på mig en massa vikt, dricka mängder med alkohol och kaffe och allt annat man helst ska undvika.

Men kanske mer försöka leva? Äta bra, röra på mig, bara äta folsyra och våga ta ett glas vin ibland mellan behandlingarna, utan att få dåligt samvete? För det kan jag inte leda till nåt gott, att man får dåligt samvete hela tiden.

Ska ringa kliniken strax. Jag vill inte vänta den här gången. Känner att jag vill köra igång så snabbt det går. Finns inget att vänta på. Vi fick vänta inför andra försöket flera månader. Vi fick vänta ännu fler månader inför tredje försöket. Jag har fått testa att vila upp kroppen mellan försöken. Visst det är skönt. Men den här gången vill jag det inte. Jag vill komma igång igen.

Undrar vad som ligger i framtiden för oss? Hur kommer det sluta? Hur många gånger orkar man?

Känns som att jag behöver krascha och kravla mig upp igen. För 190e gången känns det som.

Eller är det så, att det blir ett liv utan barn för oss?

Annonser

30 thoughts on “Brunt, rosa, rött, minus

    • Ja, de suger rent ut sagt. 😕 Men det enda jag ändå tänker är att jag måste resa mig och kämpa vidare på nåt sätt. Oavsett hur mycket jobbiga tankar de nu rör upp inom mig. Fan va jag önskar att man kunde få ett kvitto på att det nån gång kommer funka. Men så funkar det ju inte. Så man får kämpa på. Igen och igen. Man måste ju blir starkare än starkaste metall efter detta känns de som. Kram till dig! 💜

  1. Jag säger bara kämpa på!! Ge inte upp, gråt, drick vin om du vill och försök leva som vanligt. Försök att tänka positivt och ha lite back up plan om du mår bättre av det, det hade jag. Kände att jag ville vara förbered och ett steg fram för att lugna paniken jag hade. Kämpa på och lycka till!

    • Tack för ditt peppiga inlägg, det värmde liksom igång kämpaglöden inom mig igen! 😊💞 Av nån flummig anledning blev jag och tänka på fisken Doris i filmen Hitta Nemo när hon säger ”Fortsätt simma, fortsätt simma” när Nemo vill ge upp. Ska skaffa mig en plan och hålla mig till den, om än bara för att hålla mig lugn och hålla paniken över hur allt ska bli i schack! 😊Och sen nåt glas vin på det. 😉

  2. Åh vad tråkigt 😦 Det är så tufft precis där när hoppet går i kras. Jag har resonerat precis som du kring det här med att långsamt smyga in grejer som exempelvis alkohol och koffein, det verkar ju inte som om nolltolerans hjälper och jag orkar inte längre vara så stenhård. Jag har funderat mycket över varför jag börjat resonera så och det kommer nog ett inlägg om det så småningom men fram till dess ska jag också försöka leva lite mer som innan jag började med ”göra-barn-projektet” och försöka att inte ha dåligt samvete för det. Nu samlar vi istället ihop oss igen och börjar titta framåt mot nästa försök då vi definitivt står först i kön så det borde bli vår tur då!

  3. Åhh, fina fina du… Så ledsen för er skull. Jag hoppades så att det skulle fungera för er på detta försök… Hoppas att du orkar hitta kraften att kämpa vidare ❤ Tycker absolut att du ska ta dig ett glas vin om du känner för det. Hade det funnits någon mall för hur vi ofrivilligt barnlösa skulle göra för att lyckas bli gravida så hade jag följt den slaviskt. Men nu finns det tyvärr ingen sådan lista och då känner jag att det inte kan spela någon roll om man unnar sig något gott emellanåt. Känns som att man bara straffar sig själv annars (förstår dock att du tänker som du gör och att du avstått alkohol, när det väl blir dags för oss att börja försöka så kommer jag antagligen att googla hur mycket som helst för att få tips och idéer på vad jag kan göra för att få ägget att fästa).
    Styrkekramar ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s