Banalt och högst kännbart liv på samma gång

Det går sakta framåt, sen förra veckans minus. Jag har inte varit så ledsen i bemärkelsen att jag gråtit massor. Jag kraschade på jobbet rejält i onsdags, och stannade sen hemma resten av veckan, men efter det har bara nån enstaka tår trillat. Jag kan liksom inte riktigt gråta. Jag är ledsen, såklart, men lyckas på nåt sätt hålla mig ovanför vattenytan ändå. Känner nån sorts styrka i att kämpa vidare. Jag tänker fan inte ge mig. Även om det gör svinont att tänka på vad som om/eventuellt/kanske händer för oss i framtiden. Och även om det just idag ruskar om inom mig ganska mycket. Men jag är nog lite så, bryta ihop och komma åter. För att ge upp finns inte på kartan.

Direkt efter att jag testat började tankarna snurra runt i mig, men jag bestämde mig snabbt för att det är dags att på allvar tänka till på vad jag egentligen vill. Köpa fler försök? Adoption? Familjehem? Vad vill jag egentligen. Det var dags att ta tag i det tankarna – på riktigt. Har hållit dem ifrån mig tillräckligt länge känns det, nu är det dags att ta ställning till dem.

Och jag känner mig så befriad, nu när jag har koll på vad jag själv vill. Det var inte lätt att verkligen våga tänka igenom allt, men efteråt kändes det skönt. Pratade länge och fram och tillbaka med min darling under helgen, så nu har vi en gemensam plan framåt.

Jag känner även att jag måste försöka leva. Jag var ju inne på det redan i mitt förra inlägg, så nu har jag har bestämt mig, det är så det får bli. Det verkar ju uppenbart som att det är dosen som är svårast att ställa in på mig och att det faktiskt påverkar resultatet en hel del. Det kanske först är när de hittar rätt balans som de faktiskt kan säga nåt om våra chanser? Om kvalité etc. Vi fick ju tillbaka ett väldigt fint embryo den här gången, de vill jag heller inte glömma bort. Men jag tänker att jag måste kapa bort det där dåliga samvetet som gnager i mig. Fast jag redan verkligen försöker göra allt rätt och riktigt. Om jag hade misskött mig radikalt hade jag inte sagt nåt om att få dåligt samvete. Men nu är det ju verkligen tvärtom. Visst, jag tänker absolut inte bli värsta partybruden och hinka i mig alkohol eller kaffe, eller gå upp massor i vikt.

Så hur har jag tänkt då? Min vikt får vara som den är – med fokus på att inte gå upp i vikt. Kaffe – har testat, men de va inte så gott som jag kom ihåg det. Alkohol – ja, i rimliga mängder. Kost – äta bra och nyttig mat, utan krusiduller. Min stora last är smågodis, och det är det enda förbudet jag tänker sätta upp, att ge tusan i det helt under ett halvår. Akupunkturen tänker jag också pausa. Jag tänker bara äta multivitamin kvinna och folsyra. Inga andra tillskott som nu innan. Och faktiskt känner jag mig väldigt befriad på nåt vis. Som att det är lite lättare att andas igen. Peppad. Och ändå rädd. Kan man vara det? Peppad och rädd på samma gång?

Det är konstigt det här. Jag kan vara peppad och skratta och tänka framåt mitt i allt. Men ändå känns det helt surrealistiskt att vi ens är mitt i värsta IVF processen ibland när jag tänker på det. Och så känner jag mig rädd samtidigt, för det som är och för det som kommer, som man inte har nån aning om. Eller hur lång den här resan faktiskt blir. Rädslan är ju stor att vi kommer att kämpa vidare och vidare och helt plötsligt tar det stopp, det blev inget. Eller åt andra hållet att jag helt plötsligt är gravid. Skulle jag bli det kommer jag förmodligen ha svårt att förstå det, att det vi kämpat så satans mycket med verkligen hänt. ❤

Jag vill boosta mig framåt och tänka att vi kommer fixa det, men är ändå så rädd inombords att vi aldrig kommer komma dit. Man är då en summa av motsägelser i detta.

På måndag ska jag träffa kliniken och få ordination och startdatum för nästa försök. Och ställa alla frågor jag vill ställa. Det känns bra, att få en feedback eller vad man ska kalla det på hur vi ligger till, hur tänker de, alternativa behandlingar osv.

Mycket i livet, det ”vanliga” livet bortom kämpandet, känns så banalt just nu. Men det blir ju lite så, när ens eget liv primärt handlar om att kämpa för att bli gravid och samtidigt försöka leva ett ”vanligt” liv. Hej och hå, inte konstigt att man känner sig förvirrad ibland i detta. Men nu vill jag att det ska bli måndag, så jag veta när vi får starta igen, jag vill igång! NU! Och fortsätta våga tro på att det en dag är vår tur. ❤

Avslutar med ett citat, som är väldigt fint:

”Utan tvivel är man inte klok!”

– Tage Danielsson

Annonser

21 thoughts on “Banalt och högst kännbart liv på samma gång

  1. Så bra skrivet! ❤ Jag är ständigt rädd och peppad 🙂 Kämparglöden finns därinne någonstans och så länge den finns finns det hopp, eller hur?! Tänk på att det är mycket större chans att du helt plötsligt är gravid än att det bara ska stopp – enligt statistiken. Jag tror på oss! På er! Jag kan också vakna upp ibland och tänka att jag ändå fungerar "som vanligt" och är glad ofta fast att vi är inne i den här cirkusen som är en av det största sakerna jag gjort i mitt liv. KRAM ❤

  2. Förstår precis vad du menar och hur du känner! När vi efter tre behandlingar inte hade lyckats bestämde jag mig för att leva mer normalt och lägga fokuset på annat än IVF. Klart att det låg i ens tankar hela tiden men bestämde mig ändå för att leva. Hade liksom slutat med kaffe, cigg, alkohol, började med akupunktur och det gick ändå inte vägen. Kände att jag mådde bättre när jag levde utan all måsten och krav och vips blev en bebis till. Tror på ödet😀 kämpa på!!

    • Så är det absolut, det finns i mina tankar med hela tiden. Men det är faktiskt enklare på nåt vis att styra bort dem, när man bestämt sig för att leva mer. 🙂 Är glad så länge det funkar! Känslan i kroppen/knoppen är då så mycket skönare än innan på nåt vis. Som att nån sorts ”kramp” släppt lite, låter kanske flummigt, men de känns så! :)Tack för din peppiga kommentar! Den värmde! 🙂 ❤

  3. Jag tror på att leva. Jag försakade allt och mådde skit skit skit men inte blev det bebis. Jag slutade försaka och det blev ändå ingen bebis. Däremot mådde jag eoner bättre när inte hela livet handlade om jakten på plusset.

    Krama om dig!

    • Jag instämmer helt! 🙂 Det klart att tankarna fortfarande och ”alltid” kommer vara med en så länge man är inne i karusellen. Men bara det att få tänka på andra saker och leva, utan att få dåligt samvete, gör ju att man mår så mycket bättre. Det är då f-n att man ska vara så jäkla bra på att vara hård mot sig själv, helt i onödan. Kram till dig! ❤

  4. Vi var så himla sorgsna den nyårsaftonen. Det enda som höll oss kvar ovanför ytan var att vi skulle få resa långt, långt bort. Så här med facit i hand kom vi väl lindrigare undan än många andra. Inga missfall, inom ramen för gratisbehandlingarna etc. Men just precis då. Vi var så jävla trasiga. Så trötta. Min kropp skrek, ”inga fler hormoner, inget mer grävande, inget mer stickande och inget mer uppkörande av saker i mig. Låt mig vara!” Hade jag vetat att jag skulle bli gravid sex månader senare. Ja, då hade ju allt känts helt annorlunda. Önskar fortfarande att det fanns en tidsmaskin. Då hade jag åkt tillbaka och gett mig själv en stor jävla kram. Du kommer kämpa på vännen, du gör ditt bästa och du förtjänar allt gott i världen, ta hand om dig och lev fina du, se dig omkring ibland och känn all kärlek omkring dig, håll ut!

      • Tack, jag vet ju att jag inte kan ta bort din sorg och oro. Det enda jag kan göra är att försöka ge lite hopp och vara den positiva kraften jag själv behövt när allt kändes som mörkast (blä, låter nästan som en väckelsepredikant eller nåt, ha ha!) för det kan ju faktiskt vara så att ni står och skrattgråter åt ett positivt graviditetstest inom en snar framtid 🙂 just saying 🙂 Håll ut, en sak i taget 🙂

      • Hihi! Väckelsepredikant! Det va länge sen man hörde det ordet. 😊Fortsätt precis som du gör, för du är precis det som du själv skriver att du vill vara, en hoppgivare och positiv kraft! Så värdefullt och gör mig så glad och peppad! 🙂
        Känner mig förresten som nån sorts nyfrälst väckelsepredikant med mitt tänk kring att släppa orokrampen och börja leva igen. 😉😊Så jag tror att jag förstår precis hur du menar med det där med att känna sig som en väckelsepredikant. Men det bjuder jag på, för det är så mycket skönare att få tänka snälla tankar och på roliga saker mitt i allt detta. Utan det dåliga samvetet! 😊

  5. Känner så igen mig! Och visst kan man både känna kämparglöd, pepp och vara livrädd samtidigt! ❤ trust me, jag pendlar ofta mellan dessa ytterligheter! Det många ( som inte håller på eller har hållit på med ivf etc) missar tror jag , är att när man uttrycker rädslan- är det inte hoppet som falerar eller dalar! Utan det är för att man VILL så hemskt gärna! För det är sån hög insats i detta spel…. Så tänker jag. Känslorna existerar sida vid sida och det är högst förvirrande ibland…. Surrealistiskt att komma på sig själv vad " man egentligen gör, sprutor, spray, etc etc" Men vi är på väg, kämpa på alla ni/ vi som kämpar…. Jag hoppas! Kram ❤

  6. Bra skrivet, du är klok du! Känner så väl igen mig. Och jag inser först nu hur mycket jag har begränsat mig själv tidigare. Är så otroligt trött på det, för man måste ju få känns att man lever och kan trivas i andra delar av livet. Att man faktiskt har fler ben att stå på än just kampen. Så det du skrev om var precis vad jag tipsade min vän om tidigare i veckan (hon väntar på att få börja med IVF) att hon och hennes flickvän måste våga leva under tiden. Inte sätta allt på paus.

    Stor kram och massa pepp!

    • Tack fina du! 🙂 Visst är det på nåt vis fascinerande när man ser tillbaka på hur man begränsar sig? Och att man gör det för att man så himla gärna vill göra allt rätt, för att lyckas. Och gör man minsta avstamp får man dåligt samvete. Knäppt, men så lätt att fastna i. Jag slås mest av det att jag får dåligt samvete ungefär som om jag inte längtar/kämpar tillräckligt om jag tänker på andra saker i livet… Så knäpp tanke, men så har jag härjat på, inser jag nu. Men, det är väl tur att man ser det till slut, så att man kan ta nya tag och börja leva igen. 🙂 Stor kram tillbaka, tack för pepp! 🙂

  7. Bra skrivet!
    Tror det är viktigt att inte lägga livet på is medans man kämpar med att bli gravid! Tror man måste komma ihåg att unna sig själv lite av livets goda och att må bra också!
    Ta tillvara på små saker i vardagen som gör en glad och att försöka släppa tankarna på all ”barngörahets” då och då. Ge sig själv ett andrum ibland! Ta ett gott glas vin, äta en god middag, umgås med dom man älskar, skratta åt töntiga filmer o ta en god kopp morgonkaffe om man känner för det!

    Jag tror stenhårt på vardagslyx!
    Det kan va precis vad som helst beroende på vem man frågar.. men att unna sig vardagslyx är superviktigt, tycker jag!

    Härligt att du är peppad inför den fortsatta resan och har hittat kämparglöden!
    Tänker på er och håller alla tummar!
    😊

    • Tack för din fina kommentar! 🙂 Jag håller med dig helt i det du skriver om vardagslyx. Har varit sämre på att unna mig det med gott samvete innan dock. Men man får ta allt i nya steg och kämpa vidare, utan krampen över det dåliga samvetet. Livet blir liksom härligare utan den. 😉 Tack för tummarna! Håller tummarna för er med, och om du vill ställa frågor eller har funderingar kring IVF och hur allt funkar, är det bara att du frågar mig, om du vill. ❤ Kram!

      • Hej. Har faktiskt en fråga.. Förstår ju att det kommer bli många besök till ivf kliniken när det väl drar igång. Vi har lite mer än 3 timmar till Linköping (närmsta ivf kliniken) och det blir ju att man får ta ledigt heldagar varje gång man ska dit.
        Hur funkar det?
        Är det något som försäkringskassan hjälper till med (har inte så många semester dagar…) ?
        Sen.. när man gjort äggplock så bör/behöver man (om jag förstått det rätt) vara hemma dagen efter.. tar man det som ”sjuk” då… eller är det ännu mer semesterdagar man får ta?
        Har berättat för chefen att ivf är på G men kunde inte ge henne några svar på när eller hur ofta jag måste va borta. Är ju självklart svårt att svara på innan man varit på första besöket o vet vilken plan som gäller för just oss.. sen vet man ju inte alls hur lång denna resan blir heller! 😳
        Å alla ”små besök” där de kanske bara ska ta något prov eller ett vul för att se hur det ser ut.. kan man inte ta det på sin lokala gyn klinik och de förmedlar vidare provsvaren/resultaten? Måste man åka till kliniken varje gång?
        Kanske låter som att jag är grinig och bekväm, men inser att det kommer bli mycket tid borta från jobbet och känns jobbigt för det blir ganska hög belastning på mina kollegor varje gång jag är borta…

        Bara några saker jag klurar på i min ensamhet. 😉

        Kram

      • Förlåt, jag har inte hunnit svara dig! 🌷Jag vet inte om man kan få hjälp via försäkringskassan med det. För mig är det bara 15 minuters resa, så jag har kunnat flexa vid alla småbesök för blodprov och ultraljud.Vid äggplock och återförande har jag kombinerat läkarbesök och flex och på det viset kunnat vara ledig hela de dagarna. Och försökt ta nån semesterdag nån dag efter för att få vila lite. Man behöver landa lite ibland efter alla steg känns det som, det har varit skönt för mig.
        Du borde kunna kolla med en lokal gynklinik om de kan hjälpa dig med blodprov och vul.
        Min chef har varit väldigt förstående i vår situation, det har varit väldigt skönt. Och jag försöker tänka, att även om man inte har en aning om hur lång den här resan blir, så är den ändå på det stora hela i livet en begränsad tid i ens liv. Och då får den vara första prioritet kontra jobbet. (Sen vill jag såklart göra ett lika bra jobb ändå! 😊)Och det är viktigt att ta hand om sig under den här resan. ❤ Så känner iaf jag. 😊
        Bara att skriva igen om du kommer på fler frågor!
        Kram

    • Ja, sinnesro är gött mos har jag kommit på. ;):) Synd bara att man är så snabb på att glömma bort det ibland. 😉 Men man får kämpa på. 🙂 Och jag instämmer helt med ditt senaste inlägg, jag vill också ha bebis, NU!! ❤ 🙂 Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s