Banalt och högst kännbart liv på samma gång

Det går sakta framåt, sen förra veckans minus. Jag har inte varit så ledsen i bemärkelsen att jag gråtit massor. Jag kraschade på jobbet rejält i onsdags, och stannade sen hemma resten av veckan, men efter det har bara nån enstaka tår trillat. Jag kan liksom inte riktigt gråta. Jag är ledsen, såklart, men lyckas på nåt sätt hålla mig ovanför vattenytan ändå. Känner nån sorts styrka i att kämpa vidare. Jag tänker fan inte ge mig. Även om det gör svinont att tänka på vad som om/eventuellt/kanske händer för oss i framtiden. Och även om det just idag ruskar om inom mig ganska mycket. Men jag är nog lite så, bryta ihop och komma åter. För att ge upp finns inte på kartan.

Direkt efter att jag testat började tankarna snurra runt i mig, men jag bestämde mig snabbt för att det är dags att på allvar tänka till på vad jag egentligen vill. Köpa fler försök? Adoption? Familjehem? Vad vill jag egentligen. Det var dags att ta tag i det tankarna – på riktigt. Har hållit dem ifrån mig tillräckligt länge känns det, nu är det dags att ta ställning till dem.

Och jag känner mig så befriad, nu när jag har koll på vad jag själv vill. Det var inte lätt att verkligen våga tänka igenom allt, men efteråt kändes det skönt. Pratade länge och fram och tillbaka med min darling under helgen, så nu har vi en gemensam plan framåt.

Jag känner även att jag måste försöka leva. Jag var ju inne på det redan i mitt förra inlägg, så nu har jag har bestämt mig, det är så det får bli. Det verkar ju uppenbart som att det är dosen som är svårast att ställa in på mig och att det faktiskt påverkar resultatet en hel del. Det kanske först är när de hittar rätt balans som de faktiskt kan säga nåt om våra chanser? Om kvalité etc. Vi fick ju tillbaka ett väldigt fint embryo den här gången, de vill jag heller inte glömma bort. Men jag tänker att jag måste kapa bort det där dåliga samvetet som gnager i mig. Fast jag redan verkligen försöker göra allt rätt och riktigt. Om jag hade misskött mig radikalt hade jag inte sagt nåt om att få dåligt samvete. Men nu är det ju verkligen tvärtom. Visst, jag tänker absolut inte bli värsta partybruden och hinka i mig alkohol eller kaffe, eller gå upp massor i vikt.

Så hur har jag tänkt då? Min vikt får vara som den är – med fokus på att inte gå upp i vikt. Kaffe – har testat, men de va inte så gott som jag kom ihåg det. Alkohol – ja, i rimliga mängder. Kost – äta bra och nyttig mat, utan krusiduller. Min stora last är smågodis, och det är det enda förbudet jag tänker sätta upp, att ge tusan i det helt under ett halvår. Akupunkturen tänker jag också pausa. Jag tänker bara äta multivitamin kvinna och folsyra. Inga andra tillskott som nu innan. Och faktiskt känner jag mig väldigt befriad på nåt vis. Som att det är lite lättare att andas igen. Peppad. Och ändå rädd. Kan man vara det? Peppad och rädd på samma gång?

Det är konstigt det här. Jag kan vara peppad och skratta och tänka framåt mitt i allt. Men ändå känns det helt surrealistiskt att vi ens är mitt i värsta IVF processen ibland när jag tänker på det. Och så känner jag mig rädd samtidigt, för det som är och för det som kommer, som man inte har nån aning om. Eller hur lång den här resan faktiskt blir. Rädslan är ju stor att vi kommer att kämpa vidare och vidare och helt plötsligt tar det stopp, det blev inget. Eller åt andra hållet att jag helt plötsligt är gravid. Skulle jag bli det kommer jag förmodligen ha svårt att förstå det, att det vi kämpat så satans mycket med verkligen hänt. ❤

Jag vill boosta mig framåt och tänka att vi kommer fixa det, men är ändå så rädd inombords att vi aldrig kommer komma dit. Man är då en summa av motsägelser i detta.

På måndag ska jag träffa kliniken och få ordination och startdatum för nästa försök. Och ställa alla frågor jag vill ställa. Det känns bra, att få en feedback eller vad man ska kalla det på hur vi ligger till, hur tänker de, alternativa behandlingar osv.

Mycket i livet, det ”vanliga” livet bortom kämpandet, känns så banalt just nu. Men det blir ju lite så, när ens eget liv primärt handlar om att kämpa för att bli gravid och samtidigt försöka leva ett ”vanligt” liv. Hej och hå, inte konstigt att man känner sig förvirrad ibland i detta. Men nu vill jag att det ska bli måndag, så jag veta när vi får starta igen, jag vill igång! NU! Och fortsätta våga tro på att det en dag är vår tur. ❤

Avslutar med ett citat, som är väldigt fint:

”Utan tvivel är man inte klok!”

– Tage Danielsson