Att släppa taget – pö om pö

Innan jag träffade min darling för snart 4,5 år sedan hade jag ett singelår som hette duga. Jag hade det så jäkla roligt! När jag bröt upp med mitt ex, efter ett långdistansförhållande på 3 år, där jag till slut insåg att varken han eller jag var villiga att flytta de 60 milen åt nåt håll och jag insåg att jag måste själv bestämma hur jag vill att mitt liv ska se ut. Om jag inte är beredd att flytta, kanske förhållandet måste avslutas, för jag ville inte leva i ett distansförhållande, jag vill ju leva tillsammans med någon, dela vardagen och allt som det hör till. Så jag bröt upp. Det gjorde ont som fan, det var en väldigt fin människa och en tid i mitt liv som jag alltid kommer att se tillbaka på med glädje. Men jag visste ju också att jag ville leva med någon, dela allt, på samma ort. Och tur var ju det, att jag vågade bryta upp, för att annars hade jag ju aldrig träffat min darling. ❤

En separation är jäkligt tufft, även fast man själv vet att man måste gå vidare och att det kommer att bli en tuff tid, att ta sig igenom allt och ta sig vidare. Gå sönder, riva ner, kastas mellan hopp och förtvivlan – hur kommer mitt liv att bli? Sakta börja resa sig, bygga upp på nytt och till slut släppa taget, kontrollen – det kommer att bli bra, på nåt sätt.

Leva. Det måste vara det mest förekommande ordet i min dagbok från den tiden. Jag har alltid skrivit, ända sedan jag är barn. Precis som nu i min blogg, i högt och lågt. Precis så jag känner i stunden. Det är mitt sätt att resonera. Mitt sätt att agera. Mitt sätt att få pysa ut, andas ut, ta nya tag och få klarare tankar. Hitta en målbild eller min väg att gå vidare.

Men ordet leva, det står överallt i min gamla stora röda dagbok. På varenda inlägg jag gjort där, varenda tillfälle så står det så ”jag vill leva, fan jag vill leva och känna att livet/energin spritter inom mig, det bara är så”.

Jag hade ett spännande möte igår med en person som vägledde mig väldigt mycket. Att jag är på rätt spår. Jag fick en sån jäkla kraft av det. Saker blev tydligare, jag fick en målbild. Och jag kände energi i kroppen på ett sätt det var länge sen jag gjorde. ”Man måste våga ge upp, släppa kontrollen för att nåt nytt ska kunna gro”.

Och jag tänkte på det imorse när jag gick till jobbet. Jag kommer aldrig att bli den jag var innan. Och det är ju just det som är grejen. Man utvecklas av det som man går igenom i livet. Livet är inte alltid lätt. Och heller inte rättvist. Man blir aldrig den man var innan. Och egentligen, är det kanske inte det man strävar efter heller? Man vill ju bi en ny form av sig själv, man vill bli någons mamma.

Men, det jag tänker är att man istället kan väcka delar till liv inom en som varit i dvala länge istället? Att de sidorna får växa fram och ta plats igen. Känslan av glädje. Skratt. Energi. Busighet. Minsta positiva boost tar en ju framåt.

Jag tänker att man på ett vis i grunden alltid är den man har varit och är, men att med allt som händer i livet omformas man. Man behöver inte alltid se tillbaka på det som att ”jag kommer aldrig att bli den personen igen”, för nej, det kommer man aldrig mer att bli. Livet är ett ständigt flöde som tar en framåt, även om det ibland kan kännas som att livet står helt stilla. Men om man tar sig vidare, om man läker, lyckas eller vad man nu behöver göra. Så får ju den härliga sidan av en revansch igen och får även utvecklas och gro den med?

Det finns en så himla fin låttext/refräng som min lilla husgud Markus Krunegård skrivit i låten ”Askan är den bästa jorden”. Texten är så vacker och träffar verkligen mitt i hjärtat.

”Det är först när man ger upp som det blir nått nytt

När man släpper taget tar man steget

Jag vet hur ont det gör när hoppet dör

Men askan är den bästa jorden

Och även fast du inte tror det Askan är den bästa jorden

Ge upp och det blir nått nytt

När man släpper taget tar man steget

Jag vet hur ont det gör när hoppet dör

Men askan är den bästa jorden

Och även fast du inte tror det

Du kommer födas och dö, födas igen

Så länge du hör musiken”

Att där finns kraften, i att till slut släppa taget. Att våga. Leva. Hitta tillbaka till nån sorts glädje igen.

Ibland går det inte, när allt gör för ont. Men däremellan, för att orka för att hitta kraft de dagar när allt ruskar om i en, för att ta sig framåt och försöka att inte spä på oron inom en. Leva. Känna glädje.

Framtiden vet jag inget om hur den kommer att bli, den kommer att komma till mig, det är det enda jag vet. Och jag vet, av min egen erfarenhet, att det är supertufft att se framåt och släppa taget, våga leva när det bultar inom en av oro och rädsla. Men jag måste försöka. Och det är tillräckligt. Jag känner nåt som spirar, den där känslan jag hade innan, där för ungefär fem och ett halvt år sedan, att jag vill leva. Känna mig levande. Jag vill skratta. Känna hur det plirar i kroppen igen av energi. Jag måste hitta dit på nåt sätt. Nånstans inom mig finns den. Det kommer kanske inte vara så alla dagar, det är jag ömt ödmjuk inför. Och det är helt okej, konstigt vore det annars i denna resa. ❤

Annonser

9 thoughts on “Att släppa taget – pö om pö

  1. Sån stark och fin text! Så rak ❤ det bor en liten poet i dig! 🙂 ja, vi måste leva! Vi vill ! ❤ sååå roligt att vi snart ses, då skålar vi ut det gamla och in det nya! Låt 2016 bli året då vi vågar och lever efter bästa förmåga 😉 kram till dig!

  2. Tack vännen! ❤ Det ska bli så roligt att ses och skåla in det nya året, med alla dess nya möjligheter. 🙂 Instämmer helt på det du skrev med; Låt 2016 bli året då vi vågar och lever efter bästa förmåga! Skål på den! ;):) Kram tillbaka! ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s