Riktning

Just nu känns allt med IVF och framtida barntankar bara så övermäktigt. Som att jag vill få slippa tänka på allt som har med det att göra. Slippa ta nya ställningstaganden på allt ifrån adoption, ägg/spermiedonationer, surrogatmödraskap, immunologiska behandlingar utomlands osv. Jag längtar till att få ta beslut istället som andra människor som blir gravida/adopterar får göra, typ köpa barnvagn, välja tapet till barnrummet. Inte som nu när det ibland känns som att man sitter med en kniv mot strupen och bara hela tiden måste skaffa sig nya förhållningssätt och planer för hur man ska tackla allt detta, vad är vårt nästa steg och hur håller man ihop mentalt.

Jag skulle verkligen bara vilja få leva. Lämna allt det här bakom mig. Gå vidare. Ta med mig alla lärdomar från denna vanvettiga resa. Men sen få leva vidare, utan att vara så insyltad och påläst i allt detta som nu. Få ta till mig av andra saker.  Kan till och med drömma om att vi mirakulöst blir gravida på naturlig väg. Bara för att få tänka en lätt tanke kring allt det här. Ungefär som  att jag försöker hjälpa hjärnan att läka lite. Visa den att det är okej att tänka positiva tankar.

Jag vet att så länge vi är i den här resan som kommer jag/vi att behöva ta en massa beslut om allt. Ta banklån för att köpa nya försök, komma ihåg att om vi nånsin då får nåt till frysen så kommer även det att kosta extra pengar, att få frysa ner dem (om jag nu fattat det hela rätt).

Men det känns just nu som att min hjärna är så sjukt överfull av allt inom detta. Jag vill inte tänka på det mer. Är det, det dom är att hitta sin egen pausknapp, åtminstone för nu? Eller kör jag huvudet ner i sanden som en struts? Ärligt vet jag inte vilket som är vilket. Men jag vet att jag mår bra när jag får tänka på vanliga saker just nu.

Har börjat få tillbaka inspirationen till att tänka på vad jag vill yrkesmässigt, absolut inga bråda beslut. Men det är en liten befriande känsla mig, som att jag inom mig andas ut lite. Det finns fortfarande en normal del kvar av mig därinne. ❤

Finns så mycket jag vill göra. Läsa till en utbildning. Engagera mig ännu mer för djuren. Skaffa mig ett fadderbarn. Har alltid tänkt att det ska jag göra tillsammans med mitt barn, att det är något vi gör tillsammans, att vi får följa och supporta en annan liten människas väg genom livet. Men jag tänker att det finns inget som hindrar mig från att göra det redan nu.

Finns så mycket jag vill göra, påverka.

Vill ha ett jobb som jag känner ger mig mer mening på det planet. Jag vill fortsätta jobba med människor, men utöka den delen som ger mig mest idag och få utöka den delen som jag funderar på att läsa till.

Samtidigt orkar jag inte dra på för höga växlar heller. Jag är noga med att ta hand om mig nu. Från att förut ha totalignorerat var kroppen skrikit till mig, så lyssnar jag nu till den som en vän och försöker ge den det den behöver.

Ibland känns det så overkligt att vi är mitt i det här? Är det verkligen  jag/vi som gör/tar alla dessa beslut? Som hela tiden hittar nya vägar, överlevnadsstrategier? Som kraschar – går i reträtt och lappar om såren. Som kommer tillbaka och försöker vara "normal" på jobbet, engagerad, omtänksam och flexibel, framåt drivande och peppad. Som biter ihop för den stora massan där. Men som vågar visa att jag inte mår bra till de få invigda där ibland, de dagar jag inte orkar vara på topp.

Samtidigt är jag också den tjejen, som känner ett sånt jäkla jävlar anamma andra dagar, som vägrar ge upp och kämpar vidare framåt, oavsett hur många gånger man snubblar och famlar.

Jag kan till och med vara hon som känner energin flöda inom mig och skratta så det känns i hela kroppen. Känna mig otroligt levande.

Den livserfarenheten man får med sig efter en sån här tuff period i sitt liv, den heter verkligen duga. Ändå känns det som vi som är i detta kämpar så i det fördolda. Vi låtsas utåt sett att livet är som "vanligt" för att orka med allt och samtidigt vill vi vara en bra arbetare och kollega, vi vill vara fina omtänksamma vänner. Vi vill att vår relation ska hålla och inte gå sönder, mitt i allt det tunga vi nu går igenom.

Herre gud, undrar om vi ens kan förstå vilka otroliga bedrifter vi besitter, som orkar detta, och enträget kämpar vidare för att en dag få lyckas. ❤ En eloge, den varmaste eloge, till alla som kämpat och som fortfarande kämpar därute.  Ni/vi är otroliga! ❤

Konklusionen? Finns ingen. Inte just nu. Men jag vill leva. Kämpa vidare. ❤ Men jag vill leva igen, känna att livet spritter inom mig. Känns som att det är ett skal runtomkring mig som sakta krackelerar, som minsta äggskalsskärvor. Som att delar av mig som varit i total dvala under dessa 2,5 år väcks till liv igen. Det går inte att förklara bättre.

Sen har jag fortfarande ingen aning om hur lång den där resan är. Hur långt vi kommit på den. Det kan bara framtiden utvisa. Men, så mycket jag bara kan kommer jag att försöka vila i denna nya känsla, att jag tar det dag för dag och att jag vill känna att jag lever, känna blodet pulsera inom mig och se det fina i allt igen. Och på så sätt orka kämpa vidare i detta. ❤

Annonser

12 thoughts on “Riktning

  1. Det är inte för inte som ofrivillig barnlöshet beskrivs som en ständigt pågående akut kris. Det är snudd på omöjligt att komma vidare medans man är i det. Beslut ska fattas, tankar tänkas och känslor kännas.

    Jag tycker du gör rätt som försöker ha ett liv samtidigt, men det ÄR svårt.

    Kramar

  2. Så bra skrivet! Tack! Jag känner precis som du just nu. Man vill leva, leva ett liv som ”de andra” som kan få barn på naturlig väg. Slippa tänka på alla beslut man måste ta nu, snart och slippa tänka på allt man stoppar i sig, slippa ha dåligt samvete för att man inte kan sitta i personalrummet och skratta eller vara en glad och positiv vän… Men det kommer! Vi kommer vara där och precis som du skriver så har vi en resa som gjort oss starka (starkare än vi trodde?), kloka och som kommer att göra våra beslut vidare i livet lättare att ta! Eller hur?! KRAMAR ❤

  3. Hög igenkänning på det inlägget. För ett par veckor sedan hade jag en egen ”nu vill jag bara få leva mitt liv och komma vidare och slippa allt som har med IVF att göra”-kris. Det märkliga är att jag fick en massa kraft från all den där frustrationen som jag nu lägger på saker som tar mig framåt så något gott kom det ur det iaf. Kram

      • Så sant som det är sagt. Det är bara att försöka vara snäll mot sig själv i dipparna och sedan försöka utnyttja topparna till max. Hoppas det lättar lite för dig snart. Kram

  4. Känner igen mig så mycket. Önskar så att jag kunde ta bort all oro och dåliga samvete! Du förtjänar att må bra och du förtjänar det bästa, ta hand om dig och var snäll mot dig själv. En sak i taget. Det är ett jävla skit det här. Det är som du skriver så insiktsfullt; väl ute på andra sidan kommer många av livets vassa kanter kännas som fluffiga bomullsbollar och ingen förtjänar det mer än du, heja heja dig! Håll ut ❤

    • 💕💖💕 Tack för din peppning! 😊 Det var bra uttryckt förresten, att det är ett jävla skit det här! Jag kommer inte sakna det ett dyft den dagen man förhoppningsvis får gå vidare med sitt liv.
      Idag är en riktig depp dag, men om man låter det vara så (och inte försöker hålla det ifrån sig) kanske morgondagen börjar bättre. 😊 Andas! Och hålla ut! 😊👍

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s