Rädslotankar

Jag är så rädd att nästa försök ska få lika dålig utgång som våra tidigare. Får ingen riktigt bra känsla på kliniken. Det känns på ett vis som att de bara konstaterar mitt höga AMH värde och så kör se vidare på låg dos ändå. Det är svårt att lägga sitt ”öde” i experters händer, när man efter tre försök fått så dåliga resultat.

Jag undrar jättemycket på om det kommer funka bättre med Menopur. Och den något låga dosstarten 150. Om jag kommer börja med det igen och åter igen komma tillbaka till kliniken på ett första ultraljud och de säger ”det har inte växt på sig så bra”, då tror jag att jag kommer få lätt panik och känna mig helt likgiltigt. Så jag har ringt dem igen. Vill prata med en annan läkare som förhoppningsvis kan förklara bättre, så att jag förstår. Man klickar ju inte med alla. Men det känns viktigt för mig att jag tar ansvar för att säga till dem när jag inte är med. När jag behöver mer info.

IVF kanske inte är vår grej? Det är en tanke som dyker upp i mitt huvud.
Det kanske är läge att ge upp det efter vårt sista landstingsfinansierade försök?

Jag är också jätterädd för att vi inte kommer nånstans med detta, utan fortsätter tillsammans, men bryter upp när vi är strax efter 40. Då är det helt kört för mig. Men för min sambo är det ju inte det. Han kan ju faktiskt bara träffa en ny yngre tjej och få hela kittet då?

Det är inte han som tänker de här tankarna. Det är jag. Så jag lägger inget på honom. Som det känns nu vill jag leva med honom resten av mitt liv. Men man vet aldrig vad som händer. Och jag bestämmer inte vad han kommer att känna. Eller känner nu. Jag kan bara lita på hans ord.

Jag avskyr när rädslotankarna kommer. De är mest förgörande av alla tankar. De gör så ont i en, river och sliter. Pockar på uppmärksamhet. De slår sönder varje uns av kämpaglöd, hoppfullhet och positiva tankar om framtiden.

Just de här känslorna skrämmer skiten ur mig. Gör mig förlamad på nåt vis.

Ibland förstår jag ärligt inte hur man ska orka detta. Men sen kommer kämpaglöden och hoppet tillbaka och man står stark i fronten igen.

Men alla dessa turer. Jag har ändå på sistone verkligen känt mig levande. Tänkt på andra saker än IVF. Vad vill jag med mitt liv? Vad drömmer jag om? Träffat vänner, gjort roliga saker. Suttit och pratat gamla minnen. Så mycket som hänt under alla år. Så mycket roliga saker, spännande människor som kommit in i ens liv och så mycket fint som kan finnas framför en.

Men samtidigt gör dessa minnen, det här sättet att leva, sådär otvunget och bara glatt, mig ännu mer påmind om vilken fajt vi är mitt I just nu.

De två sista åren känns som ett töcken till viss del. Som en stängd snäv bubbla i starkaste stål. Visst det har hänt otroligt mycket bra saker också, vi har köpt vårt älskade hus. Jag fick bli tvåhundsmatte när jag äntligen kunde skaffa hund nummer två. Vi har rest. Lyckats hålla ihop och står idag starka tillsammans. ❤ Men de smärtar att få en skymt att det livet också. Det lätta, inte hela tiden så svåra, där man slipper alla dess beslut. Slipper kastas mellan hopp och förtvivlan. Ingen som inte gått igenom detta kan i sin vildaste fantasi förstå hur vedervärdigt det är.

Men det är vad det är. Det är mitt liv, så som det är just nu. Och jag kan bara välja på att leva och kämpa vidare. För nåt annat alternativ, det finns inte. Oavsett hur mycket allt river och sliter i mig emellanåt.

Det gör bara så ont. Så ont att tänka att det kanske inte blir för oss. Där tar krampen vid igen, för vem vill egentligen ta det till sig. Jag vill ju fortfarande kämpa, jag vill fortfarande tro. Men ibland tänker jag att det kanske är bättre att förlika sig med den tanken på nåt vis. Och en sekund kan den kännas skön – att slippa leva i denna ständiga kamp och kast mellan himmel och helvete. Men sen smackar den till och tsunamivågen med rädslor och sorg kommer över mig. Och den gör ont, så jävla ont. Och jag får panik inom mig. ”Det var ju inte så det skulle bli”. Och så är krampen inom mig på full sula igen.

Det är inte lätt att parera att å ena sidan aldrig vilja ge upp, att vara stark, våga driva på och tro på det här. Och att å andra sidan ibland känna hopplösheten anfalla en. Nånstans däremellan försöka vara realist och tänka logiskt. Därefter få besök av pessimismen och bli ledsen. Och därefter stå upp igen på vingliga ben på hal is, men med ett hjärta som värker av kämpaglöd och längtan.

Detta är min vardag. Så kan jag förklara den bäst. Blandat med dagar såklart där allt känns bra och hoppets lykta brinner febrilt. När det övriga livet också får ta del inom mig.

Tacka fan för att livet känns otryggt och komplicerat just nu. Som att allt annat är och blir sekundärt. Som att jag inte orkar vara ”outstanding” på jobbet och sitta och skratta med dem. Jag känner mig utanför där. Fast det är mitt eget val. Jag orkar inte vara mitt i det vanliga livets stoj. Där som jag egentligen helst av allt vill vara, men jag är ju faktiskt inte där.

Att acceptera, om och om igen, att just nu ser mitt liv ut så här och jag kan bara göra det bästa av det, det är inte lätt matematik. Och jag tycker inte synd om mig själv. Ibland är det här IVF stadiet bara totalt övermäktigt, det finns inget annat ord på det. 

Annonser

8 thoughts on “Rädslotankar

  1. Det är lite svårt att inte börja gråta av ditt inlägg. Vilket känslomässigt strul allt är. Jag kanske är dryg som vill hjälpa men vill bara tipsa om läxan jag fick av mitt samtalsstöd. Hon sa åt mig att skriva ner alla mina tankar, och jag har haft ett block som jag skrivit i på nätterna och på morgnarna. Hon berättade inte varför och vad poängen var men nu på bara en vecka har tankarna lugnat sig. Innan så snurrade dom helt okontrollerat och gjorde mig bara mer och mer stressad och orolig. Om det funkar lika bra på rädslotankar har jag ingen aning om. Kram!

    • Tack för din fina kommentar! Ett känslomässigt strul, det var ett jäkla bra uttryck!
      Jag går och pratar med en kurator och det är jätteskönt och även lite jobbigt att djupdyka i allt man känner på nåt vis.
      Bloggen för mig är mitt sätt att skriva av mig allt, att få släppa loss ventilen och samla mina tankar. På det viset är den mitt block och penna. 😊Och det funkar, att få ur sig allt är jätteskönt. Som att tankarna stillar sig lite.
      Även om det är mycket roligare att skriva när man positiv och pepp. Men det här är min ventil o både uppgång och nergång.
      Kram till dig!

  2. Stor kram till dig! Fina du! ❤ dessa tankar som snurrar ibland i ett tempo som gör en yr… Kan man inte bara låsa in dom ( tankarna) och slänga nyckeln lång långt bort?! :0 Jag ser så mycket fram emot att vi snart ses! Jag känner så igen mig…. Men det är som du skriver, det måste få vara så där kaos ett tag. Idag har jag lite hopp. Jag delar det lilla hoppet som tänds idag ( genom cyber rymden) 😉 Just nu " bestämmer" jag- VI ska lyckas på något sätt med det här. Vi kommer bli sååå grymma mammor! ❤ så det så! 😉 Men när den här stormen tar tag i en blir man livrädd….. Kram!

    • Hihi, de tycker jag absolut att vi gör. Låser in tankarna och kastar nyckeln! Nu tack! 😃👍
      Ser också fram emot när vi ska ses, det ska bli väldigt roligt! 😃
      Tack för hoppet du delar med dig, det värmer! 💓💞
      På nåt sätt ska VI lyckas det bara är så!
      Ska försöka rida ut den här deppstormen och ta nya tag. 💪
      Stor kram till dig fina du!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s