Vad hände? Va kommer att hända?

Har mycket jag vill skriva, nästan ”orolig” att missa saker jag vill få fram.

Det var ett tag sen jag skrev nu. Jag körde fast. Har tappat skrivlusten. Jag som annars älskar att skriva. Men det tog stopp.

Jag känner att jag just nu inte riktigt vet vad jag vill skriva. Jag läser alla bloggar jag följer. Följer allas resor. Håller tummarna för er.

Men min egen resa? Den vet jag inget mer om, iaf inte just nu. Och jag lär mig heller inget mer om hur min resa, min slutdestination kommer att vara genom att läsa andras bloggar och hoppas att jag kommer får samma underbara resultat, bara för att jag hoppas så innerligt att det ska gå bra för oss.

Min resa är min resa. Lik andras, men ändå totalt unikt, eftersom den är unik just för mig.

Jag vet inte riktigt vart jag står idag, rent känslomässigt. Det här året har varit så upp och ner i känslor, hopp och förtvivlan och allt däremellan. Jag känner mig trött och sliten. Smashed into pieces, men nånstans ändå stark. Sjuk mix. Men kanske en bra mix, utifrån hur mitt liv faktiskt ser ut just nu.

Det sjunker in i mig mer och mer. Mitt liv ser faktiskt ut såhär just nu. De senaste 2,5 åren har präglats av min längtan och fajt. Det senare året, IVF året, har utsatt mig för alla sorters fula känslor. Jag lär mig så sakta att acceptera dem. Att inte döma mig själv så hårt.

Jag försöker acceptera, inte krampaktigt hålla fast, men det är svårt!! Svårt som bara tusan.

Att släppa taget. Så tänker jag ibland att jag måste försöka göra. Men hur släpper man taget och låter livet få visa vägen i detta? Jag känner igen mitt mönster – i detta att krampaktigt hålla fast vid ”det kommer aldrig lyckas” med när jag varit singel tidigare. Jag är alltid lika fullt övertygad att jag aldrig mer kommer att träffa någon, aldrig mer få uppleva kärlek. Och det känns så sant, så på riktigt när man är mitt i det. Det kommer aldrig bli min tur. Och man går med den där känslan som främsta följeslagare, tills dess att man tagit sig igenom sorgens alla steg. Tills dess att man vågar skaka av sig den där trista, tråkiga, negativa, livsdödande såkallade kamraten och man tänker istället ” det ordnar sig, livet kommer att bli bra, på nåt vis” och all oro, rädslor och nojor släpper och man vågar börja leva igen.
Och oftast är det då man faktiskt träffar någon. För att man är redo. Mottaglig.
Levande.

Det går att jämföra, för känslorna är det samma. Skillnaden är att jag inte vet hur jag ska någonsin ska kunna våga tänka ”det löser sig” i det här.

Bra stunder har jag en plan. Som sedan krasas under min fötter på en millisekund när jag tänker tanken ”tänk om det blir ett liv utan barn”.

Det är så sjukt mycket beslut som ska tas. Nu när jag helst skulle vilja hyra in en konsult som kunde ta besluten åt mig. Då måste jag själv vara knivskarp och beslutsam. Göra bra val. Jomen visst. Det är då man känner sig som en skämd kökskniv som gömt sig från knivvässaren de senaste tolv åren eller så.

Det är för mycket beslut. Tankar. Vad vill jag. Vad vill jag inte. Det blir kortslutning i skallen. Jag kan inte bestämma mig för vad jag vill. Blir bara tom i skallen just nu. Kanske måste få vara så en stund? Jag kan inte pressa fram nåt som inte finns där.

Jag  hade ingen bra känsla när vi påbörjade försöket här i slutet av november. Ingen bra känns alls. Kände på mig att dosen var för låg. Att det inte skulle funka. Jag fick rätt. Inte heller denna gången funkade det. Inte en tillstymmelse till känsla av att det hände nåt kroppen. Första ultraljudet visade noll tillväxt. Fick höja dosen rejält. Men det var försent.  Inget hände. Men jag blev lovad att de måste göra nåt rejält till nästa gång. Tappade mycket mod och hopp där. Vi har alltså på ett år gjort 4 försök. 2 avbrutna. 2 halvdåliga där de inte lyckats ställa in dosen bra där heller. Man e ju inte kung på IVF direkt.

Jag tänker alldeles för långt fram för mitt eget bästa just nu. Vad händer om nästa försök inte funkar? Fler egna försök? Äggdonation? Spermiedonation? Ska vi bli familjehem? Adoption – är jag klar i tanken å vart jag själv står där?

Inte en dag innan 35. Så tänkte jag när jag var yngre. Jag är snubblande nära nu.

Nånstans känner jag att jag måste försöka stanna upp i det som faktiskt är mitt liv just nu. Landa i nuet. Fokusera på det sista försöket i januari. Ladda, samla kraft och försöka vara här och nu. Inte vara alldeles för långt fram i tiden. Det stressar bara mig sönder och samman. Våga hoppas att kliniken ger mig en bra ordination som jag känner att jag kan ha hopp till. Våga hoppas igen att det nån gång ska bli vår tur.

Så jag pausar lite nu. Ska försöka hitta tillbaka till skrivlusten. Men tills dess, kommer jag inte vara här så mycket. Behöver leva mitt vanliga liv.

Tack och adjö 2015 – du stentuffa, omtumlande och omvälvande år. Måtte jag någonsin kunna se tillbaka på dig som ett år då jag lärde mig otroligt mycket om både mig själv och livet. Om dess skörhet. Och om hur fint det som är fint faktiskt är.

Välkommen 2016 – jag hoppas på och längtar till dig! Hoppas du för med dig mer lycka och glädje och hopp!

Ta hand om er alla fina därute, alla ni som fortfarande kämpar och ni som fått era efterlängtade plus och bebisar! ❤

God Jul och Gott Nytt År önskar jag er redan nu! ⛄🎄🎅
❤ Kram ❤

Annonser

9 thoughts on “Vad hände? Va kommer att hända?

  1. Åh, så många tankar jag känner igen. Det där med acceptans är verkligen svårt men jag tror också viktigt, inte för att det gör en mer eller mindre gravid men för att det förhoppningsvis gör det lite lättare att leva här och nu. Önskar dig ett 2016 som blir allt du önskar! Kram

  2. Vet inte vad jag ska skriva. Jag önskar att jag kunde säga att det kommer bli som du vill. Ett uttryck är ”Hope for the best, but prepare for the worst”. Men som du skriver är det mängder av beslut som måste tas. Jag hoppas att du kommer till ro snart.
    Jag sänder dig en dos värme och kärlek. 💕🙏

  3. Jag känner dig ju inte, så kommentaren får bli från ett riktigt utifrånperspektiv.
    Som jag ser det, så tror jag att du skulle må bra av en paus – en ”blimedbarnpaus” – där du dels fokuserar på andra saker, men där du samtidigt mognar och landar i dina beslut kring barn.

    Jag vet inte hur gammal du är, och visst är det så att fertiliteten går ner med åren, men om du inte närmar dig de 40, så tycker jag inte att du ska känna stress. Jag fick mitt första barn när jag var 36 och mitt andra när jag var 43. Vi hade själva valt att vänta med barn, och när vi väl försökte så fungerade det klockrent. Vad jag vill ha sagt med detta, är att det kan fungera hur bra som helst (i ert fall med hjälp, så klart, men ändå) trots att man inte är purung, dels att man kan bli en bra förälder trots att man uppnått mogen ålder.

    Så jag vill uppmana dig att ta det lugnt och fundera. Några månader eller något år hit eller dit spelar ingen roll, är min uppfattning (förutsatt att man inte närmar sig 50-årsstrecket som kvinna), och det gäller oaktat man blir gravid på egen hand eller med hjälp. Samma år som mitt första barn föddes, fick en kvinna i samma stad tvillingar, 57 år gammal. Hon hade sökt hjälp i Rom och det funkade.

    Ska det bli barn, så blir det – på ett eller annat vis! Ge inte upp, men ge dig själv tid till återhämtning och eftertanke.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s