En rejäl näsbränna – ger kraft

Sitter och lyssnar på Erasures cover på ”Take a chance on me”. I kaminen sprakar brasan. Mina älskade hundar sover sött på varsin sida om mig i soffan. Ute är det 19,1 minusgrader. Har det rätt gött här i soffan konstaterar jag snabbt.

Känner mig gladare, mer pepp på allt igen. På hela livet faktiskt. Låter mitt liv, det jag faktiskt lever samtidigt ta plats i all längtan för första gången sen den här resan började i juni 2014. Tänker på det som varit, minns roliga saker. Gamla kärlekar. Saker man gjort. Resor. Konserter. Skratt med vänner. Känns som att livet tillåts att komma i fatt mig lite. Det där andra delen av mig. Hon som fått gå i dvala under dessa längtans år. Hon finns där och pockar på uppmärksamhet. Jag gillar henne. Där finns skrattet. Energin. Livsgnistan. Det varma. Peppet inom mig – ingenting är omöjligt, jag kan fixa allt, på nåt vis ska det blir bra, jag vill leva. Leva livet!

Hon har hela tiden pushats bort av mig, så länge, med skeva argument som ”om du lägger energi på att tänka det vanliga livet, andra saker – då längtar du inte tillräckligt efter barn. Såna argument har jag kört med mot mig själv. För att hålla mig kvar i en fålla. Inte jinxa nåt. Inser det nu. När jag kan se på det med eftertänksamhetens ögon, med facit i hand. Hur länge orkar man liksom leva så? Uppenbarligen väldigt länge – så som jag trissat mig själv i det.

Har fått två kommentarer på mitt senaste inlägg som jag inte godkänt förrän nu. Kände att jag behövde tänka efter lite, för att kunna ge svar. Reflektera helt enkelt.

Den ena är i korta drag:
” Det verkar som att du behöver lära dig att slappna av. Funderat på yoga och meditation kanske?”

Först blev jag ärligt skitförbannad när jag läste den. Undrade om personen som skrev överhuvudtaget har nån egen erfarenhet av ofrivillig barnlöshet och den jäkla press man lever under mellan och under behandlingarna?  Om den personen känt hur ont det gör i en att behöva tänka ”jag kanske aldrig får barn” när man på ett år gått igenom fyra IVF behandlingar?

Men jag kan köpa det till en viss del. Slappna av, nja. Men landa. Fånga upp mig själv och andas. Försöka landa i det som är nu och inte sen – i framtiden.

Och det är just det jag gjort nu. Stannat upp. Tänkt igenom allt. Kommit ner i varv. Har en plan. Och den planen är att vara här och nu. I startgroparna på vårt femte försök.

Fick även en annan kommentar där en person skriver att hon valde att vänta med att skaffa barn tills hon var 36 och då funkade det klockrent för dem. Även andra barnet som kom vid 43. Just det här har fastnat hos mig och jag har tänkt på det fram och tillbaka. Först blev jag irreterad, det erkänner jag villigt. Men just den reaktionen sa mig ju ganska mycket om mig själv samtidigt och det blev lite intressant att ta reda på varför den hade en sån inverkan på mig.  Och så här är det, min ursprungliga plan var innan att inte skaffa barn en dag innan 35. Rätt och slätt, så tänkte jag. Förut. Men livet ändras.

Jag blev 27 och den biologiska klockan tickade igång med besked. Men sen var det ju den där lilla detaljen att jag gärna ville ha en bra partner/kärlek vid min sida. Det var först när jag träffade min sambo som jag kände att, ja han vill jag ha barn med. Och vi började försöka efter drygt två år tillsammans, när jag var 31. Jag hade alltså tänkt vänta längre, tills 35, men sen föll allt på plats innan dess och det fanns ingen anledning att vänta längre. Tyckte iaf inte vi. Det tyckte tydligen däremot ”nån” annan eftersom vi nu står där vi står.

Men kanske kunde kommentaren och just den meningen jag skrev ovan landa lite bättre hos mig när jag nu känner mig mer lugn och även glad igen. Nu när jag åter igen tänker att det kommer fixa sig, på nåt vis.

Nu har jag bara brutit ut en kort del av det som skrevs i kommentaren. Mycket annat i den var rätt klokt, att jag förmodligen behöver ta mig en ”längtabarnpaus” och fokusera på andra saker. Att blir det barn, så blir det barn.

Det kan jag hålla med – jag behövde/behöver vila från allt detta. Från alla tankar på IVF, nästa steg och allt annat surr kring detta. Extra vitaminer, särskild kost, akupunkturer och kinesiska örter och diverse andra saker. Släppa allt det – jag har det senaste året testat typ allt känns det som. Nappat på allt jag kunnat läsa mig till ska hjälpa. Jag orkar det inte mer. Jag förhåller mig till det vanliga såklart med folsyra, ändrade alkohol, kost och kaffevanor osv. Men där får det räcka denna gången. Jag vill hellre känna mig lugn så långt det bara går, utan stressen jag själv byggt på med allt extra jag försökt med under året. Jag behövde landa i allt som varit. Allt som kommer med nästa försök. Försöka hitta min livsgnista på nytt. Återerövra den.

Men, anledningen till att meningen fastnade hos mig är just det att det fungerade klockrent för dem att vänta. Det gör det ju faktiskt inte för oss. Det har inte funkat klockrent. Inte innan när vi försökte på egen hand. Inte heller nu med hjälp. Efter fyra behandlingar på ett år är man inte så kaxig. Jag känner aldrig av vare sig sprej eller hormoner under behandlingarna. Men efteråt, när allt går ur kroppen, då känns det på. Allt hopp man känt, allt mod och hopp som man repat inför varje behandling. All sorg och förtvivlan man känner när det går år skogen. Det gör fruktansvärt ont.

Ett vet man, att man vill kämpa vidare. Även om det gör pissont och man tror att hoppet aldrig ska tändas inom en igen. Men förr eller senare kommer det. Det finns en styrka inom en som är sjukt stor. Massiv och maffig! 

Men efter misslyckade försök tar det tid att ta sig dit igen. Den här gången har det varit allra tuffast. Med både ett misslyckat försök och ett kort därefter avbrutet försök. Det knäcker en fint det. Man krackelerar som ett litet torrt salt kex.

Så, varför fastnade meningen så hårtni mig då? Just för att det inte går att jämföra oss. Att jämföra detta kämpande med att det funkar klockrent är som att jämföra äpplen och svartpeppar. Har man aldrig gått igenom nåt som detta kan man nog inte förstå hur ont det kan göra och hur man skakas om i grunden.

Men vad jag däremot behövde/behöver var en paus. Komma tillbaka till att kunna andas igen. Våga låta livet ta plats igen.

Så vad händer? Jag kör vidare på min inslagna väg. Mitt enda fokus (och det mer än gott nog ❤) är nästa försök. Och att försöka behålla lugnet. Njuta av dagar när jag tänker på andra saker och är glad. Där jag känner igen mig själv igen. Börjar spreja på söndag. Långt protokoll denna gången. Det är min prioritet just nu. Försöka ta det dag för dag. Och vara kvar i min sköna känsla. Låta den där bortskuffade tjejen ta mer och mer plats i livet igen.

Det känns på ett vis som att något ändrat sig. Inom mig. Och på nåt vis ska det bli bra. Det bara ska det! Hur har jag ännu ingen aning om. Men jag ska dit på nåt vis! Något märkt och skavd i kanterna av all den erfarenhet som det här senaste året gett mig. Men med nyvunnen kraft och med ett pirr nånstans där i maggropen som viskar det ska bli bra,du vet bara inte hur än.

Annonser

16 thoughts on “En rejäl näsbränna – ger kraft

  1. Ingen annan kan berätta för dig vad du behöver. Men jag kan hålla med – för egen del – om det där med paus. När jag försökte som mest var jag vid två tillfällen mer el mindre tvungen att ta semester från försöken. Och det var fantastiskt skönt att bara få _leva_ och göra det i vetskapen om att jag ändå inte kunde försöka igen inom x tid.

    Ta hand om dig och din inre tjej!
    Kram

    • Tack för dina fina kommentar! Det känns som att man successivt i detta hittar nya strategier att orka vidare och att faktiskt leva däremellan. 😊
      Hoppas att du blir och må bättre snart med illamåendet. 💕
      Kram

  2. Åh, blev helt rörd av din text. Och glad för din skull, att du hittat lite ny energi och styrka. På något sätt så finns den där inom oss även fast den ibland är rätt bra på att gömma sig 🙂 kram!

    • Tack för din fina kommentar! 💕
      Den är en jäkel på att leka kurragömma den där energin och styrkan, men det känns som att man blir en mästare på att hitta på den om och om igen. Oftast när man tänker att nu är den nog borta för alltid, då smäller den till och visar sig igen. 😊Kram!

  3. Åhh, jag har precis samma känslor som du. Att ta paus från allt kämpande och bara kunna få ”vara” i det liksom. Jag har inte provat så mycket, men jag har känt från början att skulle det funka med massage, akupunktur, yoga mm så skulle läkarna rekommendera det. Herregud, en del läkare har ju hållt på med IVF i årtionden, forskat, föreläst mm. Våra läkare och barnmorskor tar sig nästan alltid tid att svara och förklara när vi frågar om massage, akupunktur – saker man kan göra själva. Sist vi hade samtal med läkaren och vi började prata om att vi ska dricka mindre alkohol och kaffe började hon skratta lite och fyllde i ” och träna mera”. Lite ironiskt så där. Det var så skönt att hon nästan gjorde lite narr av vår vilja att göra allt. När det egentligen har sån liten inverkan.
    Till sist: Så bra skrivet! Fina tankar! KRAM ❤

    • Tack fina du, för din fina kommentar! 💕 💖 💕
      Ja, det finns så himla mycket i det här som man både vill/”ska”/bör tänka på och förhålla sig till. Iaf enligt en själv. 😉Så är det nog mycket med mig själv. Man vill så väl och man vill känna att man gör verkligen ALLT! (Som om man nu inte redan gör det liksom.)
      Just nu känns det verkligen skönt att jag inte orkar tänka så mycket på allt. Att jag lyckas ta det här dag för dag just nu, och inte är i framtiden. Det räcker gott! Är glad att jag just nu känner mig glad och mer och mer levande. Det som kommer sen, kommer ju tids nog ändå.
      Jag håller tummarna stenhårt för oss, av hela mitt hjärta. 💖Stor kram!

  4. Åh fina du! ❤ du vet att jag hoppas av hela mitt hjärta för dig/ er. Och jag HAR bestämt mig för att ni kommer lyckas, ni kommer dit. Jag och mannen pratade om det idag, att vi ser fram emot den dagen vi fyra ses med varsitt litet busfrö 🙂 Heja dig! Stor kram!

  5. Bara du vet vad som är rätt för dig – och hur du och ni har det och har haft det. Jag har svårt att se att man kan förstå den här kampen om man inte själv har varit där – och sedan finns det ju tusen och tusen olika lager och varianter. Stor kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s