Veckoslut

Söndag kväll. Har haft en skön dag. Långpromenad med mamma och en av mina hundar imorse. Vårstädat på eftermiddagen ute på vår trapp och satt ut ris som ska få fjädrar om ett tag och hittat påskliljor i en minimal remsa utan snö närmast husväggen.

image

Imorse väckte ljuset mig tidigt, och det är så välkommet, att få vakna till ljus och vacker vårfågelsång. Mina hundar börjar få lite vårkänslor, de studsade runt som små yra bollar när vi var ut på morgontur.  ❤ Mina älskade små lyckotroll. Min kära sambo åkte på magsjuka igår, vilket jag (peppar, peppar) inte brukar få. Så jag åkte till mina föräldrar igår och var hem till min finaste M på kvällen och drack vin, käkade mat och babblade och kolla på Mellon.

Jag känner mig så kraftfull! Fattar inte vart det kommer ifrån med tanke på denna veckan. Men jag känner mig så, full av kraft. Styrka. Lugn. Och som att energi pyr i mina ådror.

Och det känns ju fantastiskt. Fast också väldigt konstigt. Får man känna såhär med all sorg samtidigt?

Mormor är så klart ett kapitel för sig. ❤

Men med IVF. Från att jag helt gett upp vanliga försök, och börjat så smått acceptera att det är som det är, vi får söka lyckan på annat ställe, med andra behandlingar. Så vände det tillbaka till vår klinik.

Och jag ser det som en mycket fin väg att kunna gå, med ägg- eller spermiedonation, det är för mig ett självklart alternativ om vi måste gå vidare till det sen. Men vi är tydligen inte där nu, som jag trodde. Så vi får ta en sak i taget.

Det kändes som att nån lyfte Mount Everest från mina axlar och rygg efter att ha pratat med läkaren. Jag kan inte beskriva det på annat sätt.  En massiv lättnad. Jag har lastat mig själv så hårt där, ser jag nu med facit i hand.

Det kändes på ett sätt som att vi båda blev mer delaktiga i allt tillsammans igen. Att det liksom förde oss samman på nåt vis igen. Att vi ska fixa det här på nåt vis, han och jag.

Såklart hade jag önskat att vi redan nu vore gravida, och fick njuta av det livet. Att våra landstingsfinansierade försök var vår guldlott.

Men nånstans kände jag redan vid återförandet att jag inte riktigt trodde på det. Nånstans inom mig kändes det inte så. Eller kanske började det redan när de ringde om befruktningen, när så få blev befruktade.

Och nu känns det nästan lite ”förbjudet” (sitter väl kanske mest i mitt eget huvud skulle jag tro) att känna som jag gör just nu.

Att känna den här kraften. Att känna hoppfullheten. Att vara varm i hjärtat liksom.

Min sambo sa det till mig i fredags. ”Vet du, dina ögon lyser igen, det känns som de vaknat pånytt”. Vi hade en liten kris ett tag, inte så konstigt i den här karusellresan. Men det känns som att vi är på banan igen, på väg åt sanna håll, hand i hand. ❤

Sen är jag så fullt medveten om hur snabbt det kan vända med alla känslor i detta, över själva barnlösheten. Hur liten man kan känna sig i detta. Ensam. Hur hopplöst det känns emellanåt. Och samtidigt hur ofta man reagerar kanske tvärtemot hur man förväntat sig, eller iaf på ett annat sätt.

Att vara i den här processen väldigt länge, att utsättas och var tvungen att hantera alla med- och motgångar, det präglar en.

Så samtidigt som jag är lite ”chockad” över min kraft denna gången så är jag också tacksam och vill tanka in så mycket kraft det bara går i kropp och huvud av den.

Jag var på min högskolekurs i fredags, är så glad att jag sökte den! Den ger så mycket! Sån pepp! Sån inspiration till vad jag vill jobba med framöver. Och alla möten med dem jag läser med, vi jobbar mycket i smågrupper där vi kan ge varandra mycket input från våra egna arbetsliv. Man lär sig så mycket på det!

Och Grotesco i fredags, helt fantastiskt!
Kan varmt rekommendera den showen! Totalt skruvad, men så rolig! Och Micke Lindgren gör det ju inte direkt ont att titta på heller. 😉

Idag har jag börjat följa Viktväktarna och har varit ute och sprungit och kört lite styrka hemma med hjälp av gummiband. Jag känner mig peppad till det. Och det var skönt att ge sig ut, i kall vårluft, med bra musik i lurarna och känna pulsen slå.

Sen får vi ta det steg för steg med allt.
Se vad läkaren säger när de ringer efter att ha fått provsvar. Och hur min sambo ska gå vidare där. Hör en liten röst som viskar ”det kanske inte alls blir som jag tror med det här heller”, och nej det har jag ju faktiskt ingen som helst aning om. Det kan ju bara provsvaren och läkaren orda om. Men tills dess ska jag banne mig öva på att känna och hålla fast vid hoppet! 💘

Annonser

6 thoughts on “Veckoslut

  1. Wow! Till och med jag fick en rejäl boost av ditt energiska inlägg 🌺 Att kunna tänka på annat än bara barn, fertilitet och allt där omkring. Livet är så mycket mer. Och snart är våren här! 💕

  2. Tack, de va snällt sagt! 😊 På nåt vis känns augusti ganska så nära ändå för oss, med förhoppningsvis start igen. Så jag gör mitt bästa att för att tänka på annat, så länge det går. Inom mig finns ju alla tankar kring längtan och hur det ska bli. Men just nu känns det faktiskt lugnt och hoppfullt. 💕Och våren och ljuset hjälper ju verkligen till! 😊

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s