En stilla morgon i Edinburgh

Sitter tidigt uppflugen i en soffa och kikar ut över en vacker stad som sakta vaknar till liv. Jag och min tekopp. Ser flygplan som sveper över himmelen, människor på gatan som går till sina jobb med pappmuggar i högsta hugg och solen som tar minsta tillfälle i akt att spricka fram bland molnen. En vacker morgon. Inne på hotellrummet sover min honey. Och jag sitter här, tyst i mitt eget sällskap, i ett delat kök, dit ännu ingen kommit för att äta frukost, och funderar över livet. 

Livet är händelserikt. Det står inte stilla. Ändå är mitt liv inte alls som någon annans. Jag tillhör ingen normalnorm. Jag vet hur det är att misslyckas gång på gång. Att fortfarande sitta kvar på perrongen och leta efter rätt utgång. Den där 9 & 3/4 som är då så svår att finna. Åren som går. 

Jag är inte den jag vill vara, någons mamma. Jag har inte barn. Vet heller inte om jag någonsin kommer att få bli det. Men det är något jag måste leva med och acceptera, hur vidrigt det än är vissa dagar. De flesta dagar sular livet bara på ändå. 

Här köpt hus med min kärlek, börjat ett nytt jobb och delar för första gången på många år en framtid med någon som vill dela den med mig, som vill ha oss. Där vi är det viktiga. Jag är inte längre själv, jag är från del av ett vi. Det vi som jag alltid längtat efter. 

I den längtan bor också den största och vackraste av längtan, att få bli en familj.

Han vet vad jag gått igenom tidigare, det kändes skönt att kunna berätta det, och att han fanns där för mig, sa det jag hade behövt höra innan; vi fixar det här du och jag, tillsammans, på nåt sätt. Det finns nåt väldigt vackert i att ha en människa vid sin sida som verkligen finns där. Som inte backar, som inte flyr, som inte leker struts och gömmer sig i sanden. 

Sedan förra våren har jag ändå lyckats hålla min barnlängtan i schack på nåt märkligt vis. Den har hela tiden funnits där inom mig, men med separation, nyorientering i livet och en ny kärlek har den fått vila lite. Tills nu. Nu pickar den på. Det är dags att ta reda på hur det blir. 

Våga ge sig in i allt igen, alla dessa känslor i högt och lågt, om än inte på en gång, men snart, vad nu snart har för definition. Kanske till senhösten eller våren. Det är inte fastslaget ännu.

Ett vet jag, och det är att längtanshjärtat bultar febrilt. 

Mer än så vill jag inte dela det med någon, vill inte prata om det, men kanske bara ha min ventil här, för att kunna leva på mer som vanligt IRL. 

Ett vet jag också, att livet ger en fler chanser. Bara man är villig att ta dem eller snarare modig nog att våga igen. Och jag tänker inte dö nyfiken. 

Annonser

4 thoughts on “En stilla morgon i Edinburgh

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s