Ibland slår man huvudet mitt på spiken…

Och helt plötsligt kan man andas igen. När man klär sina känslor med ord, när de inte längre vinner runt inom en och bara ger em ångest och kryp, utan helt plötsligt jordas igen, få vind i seglen och lugn inom sig. Ibland händer just detta på en bråkdel av en sekund.  Och plötsligt sänker sig lugnet igen. Fokusera kommer åter. Man andas och tar nya tag. 

Jag glömmer ibland att jag faktiskt står kvar där, hur motstridigt det än låter, att jag fortfarande står kvar där på den berömda perrongen och stampar och stampar och vill vidare. 

Visst mitt liv är verkligen annorlunda nu mot då, och en separation kan då många gånger verkligen leda till något väldigt gott. 

Men känslorna kring barn, längtan och allt vad det innebär tillsammans med all ny erfarenhet jag har med mig från alla försöken. Även de skapar mig som person.

Ju närmare jag kommer att vi kommer försöka, desto mer påmint blir det. Och det känns som att mina gamla känsloregister slagit in över mig med maximal styrka. Samtidigt som jag inte riktigt där jag är nu kan relatera till dem längre. 

Kanske gäller det att förena dessa två delar av mitt liv, bara för min egen del. För att förstå mig själv bättre och kunna vara snäll mot mig själv och ta mig vidare framåt. 

Hade glömt hur helande det är att skriva. Världens bästa ventil och möjlighet att klä sina egna ord och skapa en förståelse för sig själv. Och ytterst, att kunna andas igen och navigera vidare. ❤

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s