💙 Han är här nu 💙

Nu är han här, min/vår älskade lilla son! Född den 27/6, 50 cm lång och 4138 gram. Min älskade, älskade lilla pojk!

På vecka 40+2 blev jag igångsatt, då jag haft högt blodtryck i slutet av graviditeten.

Jag fick ta shotar av Cytotec som igångsättningsmetod och fick det förklarat att man max kunde få 8 stycken (en varannan timme, under 16 timmar). Vi fick även till oss att det vid igångsättning kunde ta lång tid, och att vi kunde räkna med att det hela kunde ta upp emot 2 dygn innan han skulle födas.

Jag hann få 3 cytotecshotar, och sen kom värkarna igång med 3-4 stycken inom 10 minuter. Jag hade öppnat mig 4 cm och vi flyttades över till förlossningsavdelningen. Från första shoten till det att han föddes tog det cirka 18 timmar. Under hela tiden lyckades jag hålla mig i nuet och inte tänka för långt fram, utan ta det steg för steg och hålla fokus på andningen genom alla värkar.

01:45 gick vattnet, och kändes verkligen som att kissa på sig.

Förlossningen och slutligen krystvärkarna är som inget annat jag någonsin upplevt. Vilken urstyrka det finns i en. Intensivt är ordet jag skulle använda för att beskriva det hela. Jag kommer aldrig glömma krystvärkarna och hur de kändes, eller hur det kändes när jag/min kropp förstod hur man skulle agera när de väl kom. Eller den otroliga känslan när sista värken var där och han helt plötsligt for ur min kropp och landade vid mina fötter i barnmorskans armar (jag satt på en förlosssningspall). Vilken otrolig känsla.

Moderkakan ville inte lossna och jag förlorade mycket blod, så jag fick åka på operation direkt efter förlossningen, medan bebis fick vara med pappa under tiden. Jag minns när jag vaknade upp på uppvaket och direkt mindes att vårt lilla barn är här nu och väntar på mig uppe på BB. Vilken känsla det var. ❤

Under tiden på BB fick jag två blodtransfusioner och järn intravenöst för att stabilisera mitt blodvärde. Jag va rätt spak under de första dagarna och kunde inte ens sitta upp i sängen utan att bli yr när vi var på BB. Men lyckan över att ligga där med min son på bröstet, det slår allt.

Vi fick åka hem efter två dagar, men checkade in på BB efter 1,5 dag igen efter att amningen strulat jättemycket och vi till sist åkte tillbaka och fick hjälp för att få ordning på amningen och för att få i honom mat, så han fick komma tillbaka och bli en pigg och glad kille igen. Han var helt otröstlig natten till måndagen.

Jag fick det förklarat att om man får en stor blodförlust i samband med förlossningen, kan det påverka hur snabbt mjölken rinner till. Min hade inte runnit till alls ännu.

Så väl tillbaka på BB fick jag var tredje timme köra följande upplägg – först amma en lång stund, sen stödmata med min utpumpade mjölk och med extra ersättning så han får i sig tillräckligt med mat och efter det pumpa ur i 10 minuter för att stimulera mjölkproduktionen att komma igång och för att ha, det lilla som kom, att ge vid nästa stödmatning.

Så har vi hållit på sedan dess och fram tills i onsdags, (cirka 1,5 vecka) då mjölken på riktigt rann till. Det tog sin lilla tid, men var så värt det. Men det tog inte 2-5 dagar som det ”brukar”, det tog två veckor. Och i början när jag pumpade kom det kanske ut 10-20 ml.

Amningen, som jag hört så mycket om innan och som jag haft vänner som kämpat mycket med, den kan verkligen knocka en. Känslan att inte kunna ge sig barn mat, blandat med att man själv är helt slut är ingen bra kombo. Mitt bästa tips med facit i hand – tveka inte att ta hjälp!

Amningen är självklar för många, allt funkar och man ammar på. Men det minst lika vanligt att man behöver hjälp och stöttning för att det inte går ”by the book”.

Nu kan vi äntligen följa hans egen rytm och bara amma, när och så ofta han vill. Inte utifrån när klockan ringer var tredje timme.

Jag fick även ytterligare två blodtransfusioner, då mitt blodvärde var fortsatt väldigt lågt. Efter dem blev jag och känna mig mycket piggare. Så de va tur både för oss bägge att vi fick komma tillbaka till BB.

Nu är vi hemma sen 1 vecka och 4 dagar och amningen har kommit igång och vi hittar så sakta våra rutiner tillsammans. Dagarna går verkligen supersnabbt, trots att vi inte gör så mycket. Mestadels ammar vi. 😉 Eller så sitter jag och tittar på honom, mitt alldeles egna lilla underverk och mitt hjärta svämmar över av kärlek till honom. ❤

Är det nåt jag tar med mig, så är det att jag önskar att jag läst lite mer om det som faktiskt kommer efter graviditeten och förlossningen, framförallt om den första tiden man har tillsammans, för att ha varit lite mer förbered där. För mig var fokus där och då, jag ville njuta av varenda minut som gravid och när förlossningen väl kom klara av den och vara förbered. Men det kanske är/var precis som det skulle vara, man kan inte vara förberedd på allt och man klarar ju ut det mesta allt eftersom, oavsett om man är förberedd eller inte.

Jag ska inte sticka under stolen att man ibland känner sig helt otillräcklig när han gråter och är tröstlös, eller när man inte får den sömn man behöver, men att få sitta med honom i min famn och bara titta på honom, vilken otrolig lycka och kärlek det är! ❤

Min 10 år långa längtansresa fick ett lyckligt slut, nåt jag så många gånger tvivlat på under åren att den skulle göra. Jag förlorade aldrig hoppet, men nog har min förtvivlan många gånger knockat mig totalt och det med alla de känslor jag gått igenom under åren, all sorg, alla fula känslor som man inte är stolt över sig själv att man känt och allt däremellan.

Bloggen har betytt väldigt mycket för mig under resans gång, att hitta ett forum där man kunde stöta och blöta alla frågor, funderingar och frusteringar. Alla gulliga och goa människor man följts åt med i dur och moll. Ett ställe där alla känslorna fick plats, bland människor som förstår vad man går igenom. Ett stort tack till alla er! ❤

Så, min längtan efter lilla L är till ända, nu är Leon här! 💙🥰❤