Jag och hoppet på resa till Bahamas

Hoppet. Vilken otroligt stark drivkraft det ger en under livet.

Man kan befinna sig på havets botten, tänka ”jag blir aldrig hel igen”. För att sedan komma upp över vattenytan och sakta men säkert kunna andas djupa, lugna friska andetag igen.

Hitta tillbaka till livet, lusten att leva, samla ihop sig själv och sina erfarenheter, formas vidare i livet och stå där lycklig och levande igen.

Allt man är med om, formar en, på både gott och ont.

Livet är ett enda stort, långt vackert och periodvist stentufft lärande. Men det vi är med om är också det som gör att vi hittar nya vägar, lär oss att tänka annorlunda, att finna mod och kraft, att älska både det lilla vardagliga och det stora fantastiska.

Livet, stort och outgrundligt.

Är på resa just nu, i ett soligt, varmt och vackert Grand Bahamas. Massor av fågelkvitter, massor av färgglada fiskar och en triljon varmt välkomna fräknar över hela kroppen, med en hy som skimrar av solljuset.

Det är härligt att få resa denna tiden på året, i början av februari. När man är som mest svältfödd på sol och kroppen nästan skriker efter lite D-vitamin.

Detta är andra året på rad som jag haft turen att få resa till sådana här sydliga breddgrader under februari, förra året var vi till Hawaii.

Det är så lätt att fångas i vardagens tempo, där det mesta följer invanda mönster och allt går så otroligt snabbt.

Älskar när man får såna här avbrott och livet får stanna upp lite. Dagarna får komma och gå. Och så även tankarna. Man äter gott, ser nya saker och upplever mycket.

Det är så lätt att hamna i att man jobbar alldeles för mycket, har för mycket dåligt samvete över allt man inte hinner med eller känner att man borde hinna med. Allt sular bara på och man glömmer bort att leva. Man existerar mest. Nog för att det är roligt att jobba – det är det absolut, men man ska inte drunkna i det, för det är inte den viktigaste delen i livet.

Har tagit tillfället i akt och skrivit några listor och satt mål på vad jag vill göra och ta tag i när jag kommer hem igen. Känns skönt och befriande. Sånt som jag inte orkat orioritera att göra hemma, när jobbet tagit all kraft och tid under en lång period.

Läser tillbaka i bloggen och slås gång på gång av hur avlägset allt känns, det som var innan.

Ju närmre vi nu kommer i vår pågående resa, påminns jag i perioder om alla jobbiga känslor och avundsjuka jag känt under åren som var. Inga roliga saker att påminnas om direkt, men de är ju en del av mitt liv.

Jag märker denna gång, med denna resan, att jag inte alls har samma behov som jag hade då av att prata om det. Jag vill knappt nämna det. Min bästa vän vet, men inte mer. Ingen annan i min närhet har nån aning, jag säger när nån frågar att det är inte aktuellt nu. Kanske är lite skumt för de runtomkring mig att jag slutit mig helt kring det och inte pratar om det alls nu, men det är verkligen inget jag vill dela med mig av längre.

Är otroligt tacksam för alla de jag kunde prata med innan, det var fantastiskt vilket stöd jag hade av både famllj, vänner och bloggvärlden.

Däremot pratar jag och min sambo om det. Jag lever ju äntligen med en människa som inte är rädd för att prata eller för att visa känslor. Så mycket enklare livet är och blir, när man lever med någon man passar bra tillsammans med.

Det finns en textrad av Markus Krunegård som fångar det bra:

”Ibland gör man rätt, ibland gör man fel, lev med det”.

Jag övar och övar på att vara öppen med honom hur jag känner, så vi kan dela resan, vägrar låta det som var innan förstöra det som är nu, genom att följa gamla mönster och sluta mig i rädsla av att behöva gå igenom allt själv igen, trots att man är två. Och för varje gång jag övar, möts jag av honom.

Förra gången, så ensam som jag kände mig då, med mitt ex som ärligt kunde säga till mig ”när det blev jobbigt då gick jag” och det gjorde han – ofta. Ingen hålla i handen när det blåser kille det inte.

Det är så annorlunda nu, när det är så att jag har någon att hålla i handen, som vill hålla mig i handen. Ibland får jag verkligen utmana mig själv för att inte falla in i gamla mönster och försöka ”överleva” allt själv, som jag fick göra då.

Vad livet lär en är att förlåta det som varit, både andra och sig själv. Vi är inte mer än människor och vi försöker så gott det bara går. Allt blir inte rätt. Men allt blir inte heller fel. Mycket blir väldigt bra! Och många stigar man valt att vandra, gav kanske inte den slutprodukt man trodde att det skulle ge; men kanske är stigen något som leder till något alldeles underbart!

Ett är säkert och det är att livet kan då sannerligen förändras och verkligen till det bättre. ❤

Annonser

Tid. 2 år senare. 

Märklig företeelse, den där tiden. Den formligen flyger fram just nu. Vet inte vad jag hamnat i för tidsloop. 

Det har snart gått 2 år (2 år!!). Hur galet är inte det? 

2 år sen sista IVF försöket. 2 år sedan nåt började gro så starkt inom mig – livet är här och nu och måste levas och därför förändras.

Allt som hänt sedan dess. Ibland känns det som att det skulle varit ett helt annat liv, och det var det ju på sätt och vis. Men så mycket har hänt, så mycket har landat inom mig, så mycket livserfarenheter och en ny syn på livet och dess skörhet, men också en vacker värme som sprider sig – där allt det vackra i livet i stort och smått på nåt vis fått en ny, annan betydelse. 

Alla dagar som man mår bra (som är de allra flesta) vill jag leva i det, i nuet, om det så handlar om att bara dricka en kopp kaffe i soffan med en sovande söt hund brevid mig och känna att livet känns bra. 

Jag har lärt mig att verkligen känna mig närvarande i nuet. Låta tiden stanna upp i det som är. 

Och visst kommer de, de där dagarna när sorgen gör sig påmind, över livet som inte blev som jag ville. Men även de dagarna måste få finnas, få vara en del av livet, för det är precis det de är – det man går igenom som skakar om en i grunden, passerar inte obemärkt.
Nu står jag här. Dryga 2 år senare, med dunkande hjärta och bankande längtan. I ett nytt liv, med en ny människa vid min sida, i ett gemensamt liv där jag mår riktigt bra, där jag kan vara mig själv och där jag lever gott.

Men jag lovar, det är inte utan att jag är livrädd inom mig, som vi nu startar en resa tillsammans på denna bana igen.

Tilltro. Mod. ❤ 

Tågresor 

Livet tuffar på, går väldigt snabbt just nu. Nya jobbet är både jätteroligt och jätteutmanande och tar mycket av min tid. 

Vi fick nycklarna till vårt hus för några veckor sedan, är där på kvällarna och fixar och kör över grejer. Så av nån märklig anledning somnar jag på soffan sen, innan jag landat på kudden. 😉 Men snart får vi äntligen leva tillsammans, på riktigt! 😊❤

Och så livet och döden, en av mina älskade hundar gick ur tiden för snart tre veckor sen. Saknaden är oändlig, det är så otroligt tomt utan henne. I 8 år levde vi sida vid sida, och hon var många gånger anledningen till att jag alls höll ihop, under IVF åren. Världens finaste klippa i livet. ❤

Här tänkt mycket på alla dessa känslor som bor i en människa. Livet är högt, lågt och allt däremellan. Och däribland bor alla dessa känslor och yttringar av dem. 

Tror mer och mer på att försöka vara snäll mot sig själv, förlåtande och accepterande. För vi är bara människor, allt som händer i vårt liv påverkar oss, ibland på sätt vi aldrig kunnat tänka oss, ibland mår och känner vi på sätt man aldrig någonsin kunnat föreställa sig att känna på. Men jag inser mer och mer att det det som är livet. Alla de ytterligheterna och allt det som finns där i mitten när livet vara flyter på. 

Längtan efter barn, längtan att få kliva av det här ofrivilliga barnlöshetståget, endera med barn eller med åtminstone med vettet i behåll och inte ersatt av bitterhet, dit vill jag. Känns ungefär som att jag befann mig uppe i väntsalen. Fick gå ner till perrongen, men gick till fel perrong och fick med mig fel sällskap. 

Sen var det upp till väntsalen igen och fortsätta vänta. Och nu sitter jag där, har rätt sällskap och förbereder mig för avfärd mot perrongen igen. Med både stark längtan, skräckblandad förtjusning och helt nya erfarenheter i bagaget. Kanske ett annat lugn och fokus, nu när jag vet vad det innebär. 

Det kanske ändras den dagen den nya resan påbörjas på riktigt. 

Men ett vet jag, det är snart dags att ta avstamp mot den nya resan och se vilken stig i livet den tar mig/oss till. ❤

Ibland slår man huvudet mitt på spiken…

Och helt plötsligt kan man andas igen. När man klär sina känslor med ord, när de inte längre vinner runt inom en och bara ger em ångest och kryp, utan helt plötsligt jordas igen, få vind i seglen och lugn inom sig. Ibland händer just detta på en bråkdel av en sekund.  Och plötsligt sänker sig lugnet igen. Fokusera kommer åter. Man andas och tar nya tag. 

Jag glömmer ibland att jag faktiskt står kvar där, hur motstridigt det än låter, att jag fortfarande står kvar där på den berömda perrongen och stampar och stampar och vill vidare. 

Visst mitt liv är verkligen annorlunda nu mot då, och en separation kan då många gånger verkligen leda till något väldigt gott. 

Men känslorna kring barn, längtan och allt vad det innebär tillsammans med all ny erfarenhet jag har med mig från alla försöken. Även de skapar mig som person.

Ju närmare jag kommer att vi kommer försöka, desto mer påmint blir det. Och det känns som att mina gamla känsloregister slagit in över mig med maximal styrka. Samtidigt som jag inte riktigt där jag är nu kan relatera till dem längre. 

Kanske gäller det att förena dessa två delar av mitt liv, bara för min egen del. För att förstå mig själv bättre och kunna vara snäll mot mig själv och ta mig vidare framåt. 

Hade glömt hur helande det är att skriva. Världens bästa ventil och möjlighet att klä sina egna ord och skapa en förståelse för sig själv. Och ytterst, att kunna andas igen och navigera vidare. ❤

En stilla morgon i Edinburgh

Sitter tidigt uppflugen i en soffa och kikar ut över en vacker stad som sakta vaknar till liv. Jag och min tekopp. Ser flygplan som sveper över himmelen, människor på gatan som går till sina jobb med pappmuggar i högsta hugg och solen som tar minsta tillfälle i akt att spricka fram bland molnen. En vacker morgon. Inne på hotellrummet sover min honey. Och jag sitter här, tyst i mitt eget sällskap, i ett delat kök, dit ännu ingen kommit för att äta frukost, och funderar över livet. 

Livet är händelserikt. Det står inte stilla. Ändå är mitt liv inte alls som någon annans. Jag tillhör ingen normalnorm. Jag vet hur det är att misslyckas gång på gång. Att fortfarande sitta kvar på perrongen och leta efter rätt utgång. Den där 9 & 3/4 som är då så svår att finna. Åren som går. 

Jag är inte den jag vill vara, någons mamma. Jag har inte barn. Vet heller inte om jag någonsin kommer att få bli det. Men det är något jag måste leva med och acceptera, hur vidrigt det än är vissa dagar. De flesta dagar sular livet bara på ändå. 

Här köpt hus med min kärlek, börjat ett nytt jobb och delar för första gången på många år en framtid med någon som vill dela den med mig, som vill ha oss. Där vi är det viktiga. Jag är inte längre själv, jag är från del av ett vi. Det vi som jag alltid längtat efter. 

I den längtan bor också den största och vackraste av längtan, att få bli en familj.

Han vet vad jag gått igenom tidigare, det kändes skönt att kunna berätta det, och att han fanns där för mig, sa det jag hade behövt höra innan; vi fixar det här du och jag, tillsammans, på nåt sätt. Det finns nåt väldigt vackert i att ha en människa vid sin sida som verkligen finns där. Som inte backar, som inte flyr, som inte leker struts och gömmer sig i sanden. 

Sedan förra våren har jag ändå lyckats hålla min barnlängtan i schack på nåt märkligt vis. Den har hela tiden funnits där inom mig, men med separation, nyorientering i livet och en ny kärlek har den fått vila lite. Tills nu. Nu pickar den på. Det är dags att ta reda på hur det blir. 

Våga ge sig in i allt igen, alla dessa känslor i högt och lågt, om än inte på en gång, men snart, vad nu snart har för definition. Kanske till senhösten eller våren. Det är inte fastslaget ännu.

Ett vet jag, och det är att längtanshjärtat bultar febrilt. 

Mer än så vill jag inte dela det med någon, vill inte prata om det, men kanske bara ha min ventil här, för att kunna leva på mer som vanligt IRL. 

Ett vet jag också, att livet ger en fler chanser. Bara man är villig att ta dem eller snarare modig nog att våga igen. Och jag tänker inte dö nyfiken. 

Ett år senare – i sakta mak och i sus och dus

Den jag är, är inte längre den jag var. Ändå är jag mer mig själv nu än jag var innan, under och medan allt hände. Det känns på ett sätt som att det som var då, var ett helt annat liv. Och på ett sätt är det ju precis så det är.

Var länge sen jag skrev. Väldigt länge sen. Blivit så himla glad när jag fått kommentarer från några av er som följt mig, ni ska veta att de värmde väldigt mycket. Men när jag försökte gå in på bloggen och bara svara er, skicka ett tack. Där och då tog det stopp. Jag orkade inte förmå mig att gå in, så jag lyssnade inåt och backade bort. 

 

Jag har haft en lång, välbehövlig paus från allt kring barn och IVF. Fokuserat på helt andra saker. Hittat tillbaka till glädje i livet, pirret i magen och en tacksamhet många dagar över livet och hur det kan förändra sig. Och även lärt mig hur skört livet kan vara och att man alla de dagar som känns bra, ska ta vara på livet och leva det fullt ut, njuta av det så mycket det bara går. Om det handlar om att läsa en bok eller dra iväg på en resa, det spelar ingen roll, huvudsaken är att man fokuserar på det och dem som får en att må bra.

 

Mitt liv är på många sätt helt annorlunda idag, mot då. Och det är jag väldigt tacksam för. Och jag är så glad att jag vågade förändra mitt liv.

 

Det blev en separation. Det bästa beslut jag tagit i hela mitt liv. Jävligt jobbigt, det ska gudarna veta, men inom visste jag att det fanns ingen annan väg och jag hade ett litet frö av ro inom mig, en känsla som på ett sätt viskade och slog rot inom mig att allt kommer bli bra. 

 

Skulle kunna skriva hur mycket som helst om det som hände och om hela året som varit sen dess. Mycket jobbiga saker, men också mycket roliga saker som en följd av allt som jag förändrat och livet i allmänhet. Men mer tänker jag inte gå in på det än att vi kan säga såhär; han svek mig när jag som bäst behövde honom, när det stod klart att det var han som nu skulle träda fram i vår process. Men där visade han vad han gick för. Och där och då blev beslutet så lätt att ta. Att gå vidare för att på sikt kunna leva livet med någon som är människa nog att vara människa och inte en feg liten ynkrygg. Då var jag inte knappast tacksam över det. Jävlar vad det sved, hur djupt sårad jag blev och hur arg jag varit. Men idag är jag tacksam. För lyckligtvis är han en del av mitt förflutna och inte av min framtid och resterande liv. Och för att jag idag får leva med en människa som är helt fantastisk! 

 

Jag har haft kontakt med kliniken, det var redan i somras. Och jag fick bra besked för min egen del. Besked som gjort att jag kunde andas ut lite. Få tillbaka lite styrka och kunde vila i det som är, var och har varit. 

 

Och hur det än blir, vad som än händer i framtiden – om det blir barn eller inte – så vägrar jag att leva i ett dåligt förhållande, där allt man gör är att vara mer ensam än när man är singel. Det finns inget värre än det när det kommer till relationer. Tystnaden, ensamheten och avsaknaden av en gemensamhet. Att vara helt utelämnad till sig själv, där man ska vara två.

 

När jag tänker på det eller utsätts för att prata om det som varit mer än jag orkar och vill, blir jag väldigt ledsen och dränerad på energi. Allt det där, som en gång var mitt liv. Men den viktigaste insikten (och något väldigt skönt att knyta tillbaka till de dagar eller händelser som får mig ur balans) är att det där är inte mitt liv längre.

 

Man är den man är – och det man har i sin ryggsäck kommer alltid att finnas med en. Man glömmer aldrig, men man lär sig att hantera det som hänt. Man måste även inse att man har rätten att släppa det som varit, att nyorientera sig. Även säga adjö till människor ibland som inte längre är en del av ens livsresa eller som inte accepterar och respekterar en.

 

Jag skulle inte vilja vara utan all denna livserfarenhet som detta gett mig. Även om jag önskar nog att jag sluppit den psykiska smärtan i all den längtan man bär på. 

 

För mig är det just nu viktigt att leva i nuet, framtiden och fokusera på det som är bra och ta det dag för dag.

Att njuta av allt det som är bra.

Låta värmen i hjärtat styra.

Ta hand sig om de dagar som gör ont.

Komma ihåg allt som är bra, påminna sig om det, ladda om, ta nya tag och leva vidare.

 

Att våga vila i att det finns så många olika sätt att leva livet på, det finns inte bara en väg. Alla behöver inte göra likadant. Och även om många människor ser så på livet och har bryderier till höger och vänster om vad folk gör eller inte gör – så är det något som inte är en betydande för mig i mitt liv längre. Är det nåt jag lärt mig i detta är det att det viktigaste är att hitta sin egen väg och fokusera på den.

 

Livet är skört och kommer att vara skört. Att inse det och acceptera det, gör att man bättre tar hand om livet och kan leva det fullt ut. Vad som händer det vet ingen. Och tur är väl det på sätt och vis. Att våga leva och ta vara på sina erfarenheter – låta det varma inom en ta kommandot, det är mitt fokus.

 

Längtan finns kvar, lika stark som då. Kommer det funka, kommer det inte funka. Det ligger i framtiden, och det är inget jag vill tänka mer på just nu.

 

Jag känner att när jag kommer in för mycket på det, börjar älta, så blir jag bara förkrossad inombords. Samtidigt som jag insett att jag har inget behov av att prata om det längre heller. Inte just nu. Kanske inte sen heller.

 

En dag kommer det att bli aktuellt igen att tänka mer kring allt kring längtan efter barn, när vi kommer försöka, och då får det vara då. Jag har levt tillräckligt mycket i ”tänk om tankar” och alldeles för långt fram i framtiden, där man ändå inte kan veta nåt om vad som kommer att hända.

 

Ingen behöver egentligen säga varken bu eller bä, säga att den vet att det kommer fixa sig. Jag vill inte vara inne i de tankebanorna just nu. Jag vill hålla dem ifrån mig så långt och länge det går.  För mig räcker det med om man visar deltagande, att nån om den vill säga nåt säger ”jag önskar och hoppas för att ditt liv blir som du önskar dig”.  Man kan visa att man finns där, men mer behövs inte. För det är ingen som vet vad som blir för mig, för oss. Det ligger som sagt i framtiden.

 

Tills dess att det blir aktuellt igen att åter försöka, vill jag leva och må bra, så bra det bara går. Ta hand om mig de dagar när allt gör sig påmint. Och alla dagarna däremellan bara njuta av att må bra och ha det bra. För livet är bra just nu, det ljust, varmt och härligt!

 

Man glömmer så snabbt det man är med om, kroppen/huvudets sätt att läka. Vi hittar nya vägar att leva, förhålla sig, agera, ta sig vidare, omforma målen.


Jag är tacksam att jag lärt mig så mycket på den här resan, att det lärt mig att vi alla lever på olika sätt, det finns inte bara ett sätt att leva, att vara, att agera som är det enda rätta. Och vi tacklar saker olika, för att vi ibland måste, för att den här resan blir olika för oss. Vi kan lägga hur mycket tid som helst på att förundras, fundera och prata om hur andra gör eller inte gör, men vad ger det egentligen till oss själva? Ingenting.

 

Det bästa man kan göra är att i så stor utsträckning lägga den energin på sig själv och sitt eget liv istället och forma och leva det så som man vill. Aktivt välja, aktivt ta ansvar för att styra livet till det man vill.

 

Man kan fastna i ältande, det är jag den första att skriva under på. Men, man kan välja på hur man väljer att agera i det och inte lasta sig själv för hårt för att man går ner sig ibland. Det man varit med om måste också få ta plats i livet och jag tror det är viktigt att låta sig själv känna sig liten och rädd ibland över hur allt ska bli; det viktiga är att man, när det släpper taget om en, aktivt verkar för att göra nåt bra av det. Man ändras och formas om inuti, beroende på vilken resa livet tar ut oss på och beroende på hur vi klarar av att hantera allt. Det är en del av livet.

 

Jag önskar bara att vi människor kunde visa varandra lite mer respekt. Att vara 35 år och inte ha barn är inte synonymt med att inte vilja ha barn. Att vara 35 år och inte heller vilja ha barn (som det kan vara för andra), låt det stå för dem, låt dem göra det valet i såna fall utan att döma eller ifrågasätta. Man väljer själv hur man vill leva. Och ibland, som för oss som det är väldigt svårt att få barn för, får vi inte inte ens välja.

 

Det jag är ute efter är att allt i livet behöver inte vara självupplevt, för att man ska kunna förstå att något gör ont i en annan människa. Vi kan aldrig kanske förstå hur ont det gör i en annan människa, men vi kan förstå att det gör ont, och det räcker. Att vi därigenom visar varandra respekt och deltagande.

 

Jag klampar säkerligen själv i klaveret och uttrycker mig klumpigt ibland, men jag försöker tänka till på vad jag säger och även ha det kvar i tanken att man vet aldrig varför en annan människa gör som den gör. Man kan tycka så mycket varför den stannade så kort/lång tid hos någon, varför de inte skaffar barn, varför de väljer att prioritera det ena fram det andra men vad vet vi – egentligen? Ingenting.

 

Vi väljer inte det vi utsätts för i livet. Ingen människa är bättre skapt än någon annan på att hantera saker. Och det enda valet vi har är att acceptera och hantera det som är. För att överleva och leva vidare. 

 

Man blir lite starkskör av det hela. Man lär sig den hårdaste av vägar att livet är skört. Att man klarar av hur mycket som helst, när man måste det. Att det är viktigt att våga vara både lycklig, stark, skör och ledsen i detta. Att hela livet måste få ta plats.

 

Jag kommer förmodligen inte att skriva vidare på samma sätt som förut, det var ett fantastiskt verktyg där och då, och jag är så glad och tacksam för de fina människor jag trillade över genom hela resan som var och vilket stöd och pepp man hade här i bloggarnas värld.

 

En av alla de bloggar jag följde och fortfarande följer är MOCHMS som skrev nånting väldigt bra, som även passar in på hur jag känner, även om vi är i olika situationer just nu. Det sammanfattar mina egna tankar inför framtiden ”Jag vill inte gå alltför djupt in i tanken på att vara mitt i barnslösheten igen. Inte innan jag behöver”.

 

Precis så är det. Det svindlar lite framför mina ögon när jag tänker på det som varit, hur jag mådde, kämpade, längtade. Alla tårar, den fysiska smärtan och all kraft man ändå frambringade mitt i allt. Ett virrvarr av livet helt enkelt.

 

Vet vem vad som händer? Blir mina drömmar verklighet eller får man hantera ett alternativt sätt att leva. Ingen kan veta. Framtiden får utvisa. Fokus ligger på att ta det dag för dag – för eller senare kommer jag att veta svaret.

 

Kanske är det lite som att sitta på en gungbräda, att den jag var då och allt som hände, sakta börjar möta den jag är idag och vad som ligger framför mig, nu när hela livet börja lugna ner sig och allt det nya kan möta det gamla. För det som varit är jag. Det som är nu är jag. Det finns nåt vilsamt i det. En kraft. En påmind smärta. En längtan. En lycka över där jag är idag, med någon så vacker och omtänksam vid min sida att jag nästan får nypa mig i armen ibland för att verkligen förstå att livet kan vända, bli bättre när man vågar förändra och bana väg för ett nytt liv.

 

Livet och framtiden känns ljus, oavsett vad som händer. ❤

Livet

Har inte hört något från kliniken ännu, börjar känna rastlösheten krypa i mig. Vill veta vad som är nästa steg, NU! Få svar på min sambos prover och att han får börja sin medicinering, vad det nu blir. Har de inte ringt på tisdag, då ringer jag.

Livet i övrigt då? Ja, vad ska man säga.
På det stora hela så känns det ändå bra. Jag kan känna mig otroligt levande på ett sätt jag inte gjort sedan innan vi påbörjade denna långa, traggliga resa. Jag är sugen på sex igen och kan njuta av det, utan att tänka på ägglossning och att jag inte blir gravid, vilket så länge medfört att det knutit sig totalt inom mig. Jag kan till och med känna mig attraktiv. Nåt jag inte gjort på väldigt länge. Jag har bokat in en massa roligheter. Varit ut och festat. Ska åka på partyhelg med min bästa vän i maj. Se Grotesco en tredje gång på Cirkus, sista gången den spelas upp! Lär blir nån totalt spektakulärt misstänker jag. 😉

Sen svider det som fan inom mig att vi inte lyckats, att vi inte vet hur lång denna resa kommer att bli eller vad som väntar på oss längre fram. Och längtan är gigantisk.

Men oftast kan den rösten tystas lite av den nyvunna levnadsglada sidan av mig. Att jag känner att nu jäklar ska jag leva fram tills vi kämpar vidare med nästa försök.

När jag nu har mina glada dagar, som hittills ännu varit övervägande, får jag lite dåligt samvete och allt med IVF känns så avlägset. Känns jättekonstigt.
Det är så underbart att känna sig så levande och glad igen. Men förvirrande på nåt sätt att känna så mitt i allt detta tunga. Jag blir inte klok på mig själv. 

En sak som gör mig ledsen är att min mamma fått kommentarer, efter min mormors dödsannons (vilket i sig typ är helt sjukt) om jag inte ska ha några barn? Mamma blir ju mest förbannad, men jag ser sorgen i hennes ögon. Och då gör det än mer ont i mig.

Varför tror folk att de vet allt om vad andra människor vill? De har ju ingen aning? Visst de finns de som väljer bort barn, som inte vill ha dem. Men alla vi som kämpar oss gula och blå, kan man då inte om man haft ett bananskal själv och blivit gravid som de velat och även ens barn blivit gravida som de vill, kan de inte tänka en liten millimeter utanför sin egen box att alla kanske inte har det lika lätt? Att man inte har barn inte behöver vara synonymt med att man inte vill ha barn? Det kanske snarare (och oftast?) är synonymt med en gigantisk längtan, smärta och sorg att man inte ens vet om det nånsin kommer att funka?

Nej, nu ska jag gå ut i trädgården och kratta! Då kanske jag gör av med lite rastlöshet.