I väntan på remissen

Söndag morgon, en söt sovsnusande vovve vid min vänstra sida som ibland sträcker på sig förnöjt och sover vidare. Och så jag – vaken och pigg sedan halv sex. Jag tror jag blivit pensionär på förtid. 😋

Skulle tro att detta är näst sista vändan med Letrozole för vår del, känns skönt ändå. Sen tar vi klivet till IVF. Det är ordning på ägglossningen nu, kroppen funkar för en gång skull som en liten klocka. ÄL samma dag varje månad och tyvärr, mens samma dag varje månad. Men kroppen funkar iaf, det är på nåt sätt skönt i sig.

På nåt sätt lyckas jag ändå hålla allt lite på behörigt avstånd, jag vet vad som komma skall. Det skrämmer mig ibland, men det är okej. Det är inte mycket att göra nåt åt – vi måste komma vidare för att se vad som händer.

Igår på Nyhetsmorgon på TV4 uttryckte sig programledaren ”barn är ju meningen med livet”. De svider de där kommentarerna. Inte alls lika mycket som förra gången – då gjorde alla såna där kommentarer så jäkla ont att det gjorde ont att andas.

Och visst jag fattar, det klart att barn är meningen med livet för de som får barn – även om det finns många människor därute som överhuvudtaget inte verkar fatta vilken gåva de fått.

Men de där kommentarerna får en att känna lite som att okej men jag då som inget hellre vill än att få ett barn – är mitt liv meningslöst i andras ögon om jag aldrig blir förälder?

Så känns det när man har sämre dagar och då gör det ont rakt in i hjärtat. MEN, vad andra tycker är inte relevant, för det är jag som bär ansvar att fylla mitt liv med mening och gör det meningsfullt, med eller utan barn i det.

Om det aldrig blir barn, kommer det att vara en sorg jag får leva med resten av mitt liv.

Men jag har ett ansvar att fylla mitt eget liv med mening utifrån det liv jag har. För man har bara ett liv. Det gäller att ta hand om det. Våga sörja när sorgen gör sig påmind, men framförallt våga leva. Våga drömma.

För mig handlar den här nya resan mycket om det. Att våga känna tro. Hopp. Kärlek.

Att ägna mer tid åt att VÅGA känna hopp. ❤ Sen blir det som det blir iaf.

Min dröm har alltid varit att få en dotter.

Nu är det ju inte många som läser här – men för tydlighetens skull om/NÄR det blir ett barn så spelar det absolut ingen roll om det skulle bli en flicka eller pojke – det är ett barn jag längtar efter och att få vara någons mamma. ❤

Men just det – att yttra min dröm högt är något som jag förvägrat mig själv så länge i denna evighetslånga resa.

Ungefär som att det med svårigheten att bli gravid, skulle vara förbjudet att drömma. Att jag förvägrat mig själv att drömma.

Hela den förra resan var det som om jag inom mig endera visste eller kände på mig att det inte skulle funka. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, men på nåt sätt var det så.

Den gången känns det annorlunda i om mig, jag vågar tro, jag vågar hoppas. Jag peppar mig själv att vara positiv. För att hålla lugnet kvar inom mig. För att det är så mycket skönare att våga tro.

Sen handlar det nog en hel del om den relation jag lever i idag. Där jag känner mig hemma, där det liksom föll på plats – att bara sådär naturligt känna att man är i hamn på nåt vis.

Att vi är ett team. Han och jag. Vi fixar det här – oavsett vad som händer, oavsett utfall. Det är bland det mäktigaste jag nånsin upplevt. Kärlek! ❤

Sen kommer jag vackla, jag vet det och jag vet hur jag funkar. Men ju mer man övar på det positiva, det mer sannolikt är det att man snabbare tar sig tillbaka dit när man snubblar.

Söndagsfunderingar. Känns skönt att sätta orden på pränt, formulera sina tankar och kämpa vidare framåt. ❤

Annonser

Sommarlov

Har för första gången sedan högstadiet varit ledig i sex veckor under sommaren. Ren och skär lyx i mina ögon, så otroligt välgörande för kropp och själ. Att på nåt vis efter ett stentufft år på mitt nya jobb, få landa och jorda sig. Återhämta sig. Samla kraft. Vila. Träna. Vara glad och skratta. Träffa familj, vänner och bekanta. Hitta tillbaka till sig själv och staka ut vägen framåt igen – vad är viktigt, vad vill jag göra mer av och hur förhåller jag mig bättre till jobbet – hur hittar jag sätt att påminna mig om att jag gör mitt bästa utifrån de förutsättningar jag har och det är gott nog.

Det är också dags för nästa steg i vår barnlängtan.

Jag känner att jag blir allt mer nervös, pirrig, lite rädd för allt som komma skall. Tankarna vandrar runt, runt. Ibland i sakta mak, som en sorts mental förberedelse. Ibland hit och dit i olika loopar, där hopp, rädsla och tidigare erfarenhet blandas.

Men det är dags nu. Dags att hoppa upp i sadeln igen och löpa loppet ut helt. Se vad framtiden innehåller, barn eller ej.

Har vi världens tur och nån lycklig stjärna på vår sida blir det ”bara IVF”. Annars är siktet redan nu inställt på att söka utomlands.

Vilket ändå känns skönt, att denna gången för vi en dialog, den är inte ristad i sten, men VI tillsammans har en agenda. Det i sig skänker mig lugn.

Och även hopp. ❤

Även om frustrationen och rastlösheten börjat pyra inom mig, nu vill jag bara igång.

Och utifrån det få gå vidare.

Jag är redo, om än med hjärtat i halsgropen, så med pirr i magen och begynnande stirrighet i sinnet. Nu kör vi!

På måndag ringer jag kvinnokliniken och ber om en remiss till IVF-kliniken.

Tro, hopp och kärlek. Tre starka ord att ta med på den begynnande resan. ❤❤❤

Jag och hoppet på resa till Bahamas

Hoppet. Vilken otroligt stark drivkraft det ger en under livet.

Man kan befinna sig på havets botten, tänka ”jag blir aldrig hel igen”. För att sedan komma upp över vattenytan och sakta men säkert kunna andas djupa, lugna friska andetag igen.

Hitta tillbaka till livet, lusten att leva, samla ihop sig själv och sina erfarenheter, formas vidare i livet och stå där lycklig och levande igen.

Allt man är med om, formar en, på både gott och ont.

Livet är ett enda stort, långt vackert och periodvist stentufft lärande. Men det vi är med om är också det som gör att vi hittar nya vägar, lär oss att tänka annorlunda, att finna mod och kraft, att älska både det lilla vardagliga och det stora fantastiska.

Livet, stort och outgrundligt.

Är på resa just nu, i ett soligt, varmt och vackert Grand Bahamas. Massor av fågelkvitter, massor av färgglada fiskar och en triljon varmt välkomna fräknar över hela kroppen, med en hy som skimrar av solljuset.

Det är härligt att få resa denna tiden på året, i början av februari. När man är som mest svältfödd på sol och kroppen nästan skriker efter lite D-vitamin.

Detta är andra året på rad som jag haft turen att få resa till sådana här sydliga breddgrader under februari, förra året var vi till Hawaii.

Det är så lätt att fångas i vardagens tempo, där det mesta följer invanda mönster och allt går så otroligt snabbt.

Älskar när man får såna här avbrott och livet får stanna upp lite. Dagarna får komma och gå. Och så även tankarna. Man äter gott, ser nya saker och upplever mycket.

Det är så lätt att hamna i att man jobbar alldeles för mycket, har för mycket dåligt samvete över allt man inte hinner med eller känner att man borde hinna med. Allt sular bara på och man glömmer bort att leva. Man existerar mest. Nog för att det är roligt att jobba – det är det absolut, men man ska inte drunkna i det, för det är inte den viktigaste delen i livet.

Har tagit tillfället i akt och skrivit några listor och satt mål på vad jag vill göra och ta tag i när jag kommer hem igen. Känns skönt och befriande. Sånt som jag inte orkat orioritera att göra hemma, när jobbet tagit all kraft och tid under en lång period.

Läser tillbaka i bloggen och slås gång på gång av hur avlägset allt känns, det som var innan.

Ju närmre vi nu kommer i vår pågående resa, påminns jag i perioder om alla jobbiga känslor och avundsjuka jag känt under åren som var. Inga roliga saker att påminnas om direkt, men de är ju en del av mitt liv.

Jag märker denna gång, med denna resan, att jag inte alls har samma behov som jag hade då av att prata om det. Jag vill knappt nämna det. Min bästa vän vet, men inte mer. Ingen annan i min närhet har nån aning, jag säger när nån frågar att det är inte aktuellt nu. Kanske är lite skumt för de runtomkring mig att jag slutit mig helt kring det och inte pratar om det alls nu, men det är verkligen inget jag vill dela med mig av längre.

Är otroligt tacksam för alla de jag kunde prata med innan, det var fantastiskt vilket stöd jag hade av både famllj, vänner och bloggvärlden.

Däremot pratar jag och min sambo om det. Jag lever ju äntligen med en människa som inte är rädd för att prata eller för att visa känslor. Så mycket enklare livet är och blir, när man lever med någon man passar bra tillsammans med.

Det finns en textrad av Markus Krunegård som fångar det bra:

”Ibland gör man rätt, ibland gör man fel, lev med det”.

Jag övar och övar på att vara öppen med honom hur jag känner, så vi kan dela resan, vägrar låta det som var innan förstöra det som är nu, genom att följa gamla mönster och sluta mig i rädsla av att behöva gå igenom allt själv igen, trots att man är två. Och för varje gång jag övar, möts jag av honom.

Förra gången, så ensam som jag kände mig då, med mitt ex som ärligt kunde säga till mig ”när det blev jobbigt då gick jag” och det gjorde han – ofta. Ingen hålla i handen när det blåser kille det inte.

Det är så annorlunda nu, när det är så att jag har någon att hålla i handen, som vill hålla mig i handen. Ibland får jag verkligen utmana mig själv för att inte falla in i gamla mönster och försöka ”överleva” allt själv, som jag fick göra då.

Vad livet lär en är att förlåta det som varit, både andra och sig själv. Vi är inte mer än människor och vi försöker så gott det bara går. Allt blir inte rätt. Men allt blir inte heller fel. Mycket blir väldigt bra! Och många stigar man valt att vandra, gav kanske inte den slutprodukt man trodde att det skulle ge; men kanske är stigen något som leder till något alldeles underbart!

Ett är säkert och det är att livet kan då sannerligen förändras och verkligen till det bättre. ❤

Tid. 2 år senare. 

Märklig företeelse, den där tiden. Den formligen flyger fram just nu. Vet inte vad jag hamnat i för tidsloop. 

Det har snart gått 2 år (2 år!!). Hur galet är inte det? 

2 år sen sista IVF försöket. 2 år sedan nåt började gro så starkt inom mig – livet är här och nu och måste levas och därför förändras.

Allt som hänt sedan dess. Ibland känns det som att det skulle varit ett helt annat liv, och det var det ju på sätt och vis. Men så mycket har hänt, så mycket har landat inom mig, så mycket livserfarenheter och en ny syn på livet och dess skörhet, men också en vacker värme som sprider sig – där allt det vackra i livet i stort och smått på nåt vis fått en ny, annan betydelse. 

Alla dagar som man mår bra (som är de allra flesta) vill jag leva i det, i nuet, om det så handlar om att bara dricka en kopp kaffe i soffan med en sovande söt hund brevid mig och känna att livet känns bra. 

Jag har lärt mig att verkligen känna mig närvarande i nuet. Låta tiden stanna upp i det som är. 

Och visst kommer de, de där dagarna när sorgen gör sig påmind, över livet som inte blev som jag ville. Men även de dagarna måste få finnas, få vara en del av livet, för det är precis det de är – det man går igenom som skakar om en i grunden, passerar inte obemärkt.
Nu står jag här. Dryga 2 år senare, med dunkande hjärta och bankande längtan. I ett nytt liv, med en ny människa vid min sida, i ett gemensamt liv där jag mår riktigt bra, där jag kan vara mig själv och där jag lever gott.

Men jag lovar, det är inte utan att jag är livrädd inom mig, som vi nu startar en resa tillsammans på denna bana igen.

Tilltro. Mod. ❤ 

Tågresor 

Livet tuffar på, går väldigt snabbt just nu. Nya jobbet är både jätteroligt och jätteutmanande och tar mycket av min tid. 

Vi fick nycklarna till vårt hus för några veckor sedan, är där på kvällarna och fixar och kör över grejer. Så av nån märklig anledning somnar jag på soffan sen, innan jag landat på kudden. 😉 Men snart får vi äntligen leva tillsammans, på riktigt! 😊❤

Och så livet och döden, en av mina älskade hundar gick ur tiden för snart tre veckor sen. Saknaden är oändlig, det är så otroligt tomt utan henne. I 8 år levde vi sida vid sida, och hon var många gånger anledningen till att jag alls höll ihop, under IVF åren. Världens finaste klippa i livet. ❤

Här tänkt mycket på alla dessa känslor som bor i en människa. Livet är högt, lågt och allt däremellan. Och däribland bor alla dessa känslor och yttringar av dem. 

Tror mer och mer på att försöka vara snäll mot sig själv, förlåtande och accepterande. För vi är bara människor, allt som händer i vårt liv påverkar oss, ibland på sätt vi aldrig kunnat tänka oss, ibland mår och känner vi på sätt man aldrig någonsin kunnat föreställa sig att känna på. Men jag inser mer och mer att det det som är livet. Alla de ytterligheterna och allt det som finns där i mitten när livet vara flyter på. 

Längtan efter barn, längtan att få kliva av det här ofrivilliga barnlöshetståget, endera med barn eller med åtminstone med vettet i behåll och inte ersatt av bitterhet, dit vill jag. Känns ungefär som att jag befann mig uppe i väntsalen. Fick gå ner till perrongen, men gick till fel perrong och fick med mig fel sällskap. 

Sen var det upp till väntsalen igen och fortsätta vänta. Och nu sitter jag där, har rätt sällskap och förbereder mig för avfärd mot perrongen igen. Med både stark längtan, skräckblandad förtjusning och helt nya erfarenheter i bagaget. Kanske ett annat lugn och fokus, nu när jag vet vad det innebär. 

Det kanske ändras den dagen den nya resan påbörjas på riktigt. 

Men ett vet jag, det är snart dags att ta avstamp mot den nya resan och se vilken stig i livet den tar mig/oss till. ❤

Ibland slår man huvudet mitt på spiken…

Och helt plötsligt kan man andas igen. När man klär sina känslor med ord, när de inte längre vinner runt inom en och bara ger em ångest och kryp, utan helt plötsligt jordas igen, få vind i seglen och lugn inom sig. Ibland händer just detta på en bråkdel av en sekund.  Och plötsligt sänker sig lugnet igen. Fokusera kommer åter. Man andas och tar nya tag. 

Jag glömmer ibland att jag faktiskt står kvar där, hur motstridigt det än låter, att jag fortfarande står kvar där på den berömda perrongen och stampar och stampar och vill vidare. 

Visst mitt liv är verkligen annorlunda nu mot då, och en separation kan då många gånger verkligen leda till något väldigt gott. 

Men känslorna kring barn, längtan och allt vad det innebär tillsammans med all ny erfarenhet jag har med mig från alla försöken. Även de skapar mig som person.

Ju närmare jag kommer att vi kommer försöka, desto mer påmint blir det. Och det känns som att mina gamla känsloregister slagit in över mig med maximal styrka. Samtidigt som jag inte riktigt där jag är nu kan relatera till dem längre. 

Kanske gäller det att förena dessa två delar av mitt liv, bara för min egen del. För att förstå mig själv bättre och kunna vara snäll mot mig själv och ta mig vidare framåt. 

Hade glömt hur helande det är att skriva. Världens bästa ventil och möjlighet att klä sina egna ord och skapa en förståelse för sig själv. Och ytterst, att kunna andas igen och navigera vidare. ❤

En stilla morgon i Edinburgh

Sitter tidigt uppflugen i en soffa och kikar ut över en vacker stad som sakta vaknar till liv. Jag och min tekopp. Ser flygplan som sveper över himmelen, människor på gatan som går till sina jobb med pappmuggar i högsta hugg och solen som tar minsta tillfälle i akt att spricka fram bland molnen. En vacker morgon. Inne på hotellrummet sover min honey. Och jag sitter här, tyst i mitt eget sällskap, i ett delat kök, dit ännu ingen kommit för att äta frukost, och funderar över livet. 

Livet är händelserikt. Det står inte stilla. Ändå är mitt liv inte alls som någon annans. Jag tillhör ingen normalnorm. Jag vet hur det är att misslyckas gång på gång. Att fortfarande sitta kvar på perrongen och leta efter rätt utgång. Den där 9 & 3/4 som är då så svår att finna. Åren som går. 

Jag är inte den jag vill vara, någons mamma. Jag har inte barn. Vet heller inte om jag någonsin kommer att få bli det. Men det är något jag måste leva med och acceptera, hur vidrigt det än är vissa dagar. De flesta dagar sular livet bara på ändå. 

Här köpt hus med min kärlek, börjat ett nytt jobb och delar för första gången på många år en framtid med någon som vill dela den med mig, som vill ha oss. Där vi är det viktiga. Jag är inte längre själv, jag är från del av ett vi. Det vi som jag alltid längtat efter. 

I den längtan bor också den största och vackraste av längtan, att få bli en familj.

Han vet vad jag gått igenom tidigare, det kändes skönt att kunna berätta det, och att han fanns där för mig, sa det jag hade behövt höra innan; vi fixar det här du och jag, tillsammans, på nåt sätt. Det finns nåt väldigt vackert i att ha en människa vid sin sida som verkligen finns där. Som inte backar, som inte flyr, som inte leker struts och gömmer sig i sanden. 

Sedan förra våren har jag ändå lyckats hålla min barnlängtan i schack på nåt märkligt vis. Den har hela tiden funnits där inom mig, men med separation, nyorientering i livet och en ny kärlek har den fått vila lite. Tills nu. Nu pickar den på. Det är dags att ta reda på hur det blir. 

Våga ge sig in i allt igen, alla dessa känslor i högt och lågt, om än inte på en gång, men snart, vad nu snart har för definition. Kanske till senhösten eller våren. Det är inte fastslaget ännu.

Ett vet jag, och det är att längtanshjärtat bultar febrilt. 

Mer än så vill jag inte dela det med någon, vill inte prata om det, men kanske bara ha min ventil här, för att kunna leva på mer som vanligt IRL. 

Ett vet jag också, att livet ger en fler chanser. Bara man är villig att ta dem eller snarare modig nog att våga igen. Och jag tänker inte dö nyfiken.