Blivande 2 barnsmamma! 🥰💙💙

Ja, tänk så livet kan bli till slut.

Om allt går som de ska kommer jag att få bli 2 barnsmamma i början av nästa år. Kan inte riktigt förstå att det är sant, trots att jag gått halvvägs, har börjat få en jättefin liten mage, känner sprattel och var på RUL idag så känns det både overkligt, helt fantastiskt och alldeles förundrande på en och samma gång.

Att få bli mamma är det mest fantastiska jag fått vara med om i mitt liv.  Jag älskar min lilla L så jag nästan går upp i atomer, lika förundrad nästan varje dag, att han är min son, mitt älskade lilla barn.

Sen tänker jag inte sticka under stolen med att det finns dagar när jag är så trött att jag knappt vet vad jag heter eller dagar där jag tvivlar på om man är tillräcklig, men så är livet och det är även en del av mig att tvivla ibland.

Jag upplever en skörhet hos mig själv, jag tar lätt åt mig av dumma kommentarer, sånt som man lätt ”borde” kunna skaka av sig, och inte är det bättre nu under min andra graviditet och alla hormoner, men det finns en oro inom mig på nåt sätt, och egentligen bara en strävan efter att mitt barn ska ha och få det bästa liv i stort och smått som han nånsin kan få. Samtidigt kan jag logiskt se att han mår toppen,  utvecklas, är glad, envis/utmanade som små barn ska vara och alldeles underbar! 😊

Men den där skörheten inom mig behöver jag jobba med. Och det som saknas är tid att stanna upp, att reflektera, att fånga in mig själv lite och landa och inse att jag gör mitt bästa, det är okej att tvivla ibland och att på så sätt andas lugnt igen, hotta tillbaka till mig själv och hoppa upp på stigen igen.

Tror inte att det är många som läser här numer, men jag tänker att om jag kan skänka lite hopp till någon som är ute på den snåriga stig jag var innan så vill jag gärna dela det. Att man efter så många år av brinnande längtan, misslyckade IVF försök, separation och känsla av hopplöshet (även om jag aldrig gav upp) kan bli lycklig till slut och få bli mamma. Jag trodde nog aldrig att jag skulle få uppleva detta.

För drygt 4 år sedan, när jag var mitt i separation och det aldrig nånsin känts som längre ifrån barn för min del, var jag till en person som kan se in i framtiden. Han visste inget om mog eller min bakgrund, men han sa tidigt i vårt samtal: ” Du kommer att få två barn”. Jag minns det så himla starkt, kommer aldrig att glömma det. Och jag bestämde mig då, att tro, att inte tappa hoppet. Det blev en ledstjärna för mig. Oavsett vad man tänker kring siare, så tänkte jag att det fick bli det som jag vilade min längtan i.

Jag kan skriva under på att jag haft dagar då tron och hoppet aldrig känts mer fjärran, men jag gav aldrig upp, jag kämpade vidare, även fast de kändes som jag gick sönder inombords ibland av längtan och av vidriga tankar av hopplöshet.

Och här är jag nu med min lilla son sovandes på min arm och min andra son sparkandes inne i magen. Det är lycka på en pinne det.💙❤💙

Mina ögon ler igen

Så länge var mina ögon så ledsna, så tomma, så icke levande.

Tittar på foton nu på mig och lilla L, och hur trött jag än ser ut, så ler mina ögon igen, de tindrar, de lever. Och jag kan se själv att jag ser lycklig ut.

Äntligen. ❤

💙 Han är här nu 💙

Nu är han här, min/vår älskade lilla son! Född den 27/6, 50 cm lång och 4138 gram. Min älskade, älskade lilla pojk!

På vecka 40+2 blev jag igångsatt, då jag haft högt blodtryck i slutet av graviditeten.

Jag fick ta shotar av Cytotec som igångsättningsmetod och fick det förklarat att man max kunde få 8 stycken (en varannan timme, under 16 timmar). Vi fick även till oss att det vid igångsättning kunde ta lång tid, och att vi kunde räkna med att det hela kunde ta upp emot 2 dygn innan han skulle födas.

Jag hann få 3 cytotecshotar, och sen kom värkarna igång med 3-4 stycken inom 10 minuter. Jag hade öppnat mig 4 cm och vi flyttades över till förlossningsavdelningen. Från första shoten till det att han föddes tog det cirka 18 timmar. Under hela tiden lyckades jag hålla mig i nuet och inte tänka för långt fram, utan ta det steg för steg och hålla fokus på andningen genom alla värkar.

01:45 gick vattnet, och kändes verkligen som att kissa på sig.

Förlossningen och slutligen krystvärkarna är som inget annat jag någonsin upplevt. Vilken urstyrka det finns i en. Intensivt är ordet jag skulle använda för att beskriva det hela. Jag kommer aldrig glömma krystvärkarna och hur de kändes, eller hur det kändes när jag/min kropp förstod hur man skulle agera när de väl kom. Eller den otroliga känslan när sista värken var där och han helt plötsligt for ur min kropp och landade vid mina fötter i barnmorskans armar (jag satt på en förlosssningspall). Vilken otrolig känsla.

Moderkakan ville inte lossna och jag förlorade mycket blod, så jag fick åka på operation direkt efter förlossningen, medan bebis fick vara med pappa under tiden. Jag minns när jag vaknade upp på uppvaket och direkt mindes att vårt lilla barn är här nu och väntar på mig uppe på BB. Vilken känsla det var. ❤

Under tiden på BB fick jag två blodtransfusioner och järn intravenöst för att stabilisera mitt blodvärde. Jag va rätt spak under de första dagarna och kunde inte ens sitta upp i sängen utan att bli yr när vi var på BB. Men lyckan över att ligga där med min son på bröstet, det slår allt.

Vi fick åka hem efter två dagar, men checkade in på BB efter 1,5 dag igen efter att amningen strulat jättemycket och vi till sist åkte tillbaka och fick hjälp för att få ordning på amningen och för att få i honom mat, så han fick komma tillbaka och bli en pigg och glad kille igen. Han var helt otröstlig natten till måndagen.

Jag fick det förklarat att om man får en stor blodförlust i samband med förlossningen, kan det påverka hur snabbt mjölken rinner till. Min hade inte runnit till alls ännu.

Så väl tillbaka på BB fick jag var tredje timme köra följande upplägg – först amma en lång stund, sen stödmata med min utpumpade mjölk och med extra ersättning så han får i sig tillräckligt med mat och efter det pumpa ur i 10 minuter för att stimulera mjölkproduktionen att komma igång och för att ha, det lilla som kom, att ge vid nästa stödmatning.

Så har vi hållit på sedan dess och fram tills i onsdags, (cirka 1,5 vecka) då mjölken på riktigt rann till. Det tog sin lilla tid, men var så värt det. Men det tog inte 2-5 dagar som det ”brukar”, det tog två veckor. Och i början när jag pumpade kom det kanske ut 10-20 ml.

Amningen, som jag hört så mycket om innan och som jag haft vänner som kämpat mycket med, den kan verkligen knocka en. Känslan att inte kunna ge sig barn mat, blandat med att man själv är helt slut är ingen bra kombo. Mitt bästa tips med facit i hand – tveka inte att ta hjälp!

Amningen är självklar för många, allt funkar och man ammar på. Men det minst lika vanligt att man behöver hjälp och stöttning för att det inte går ”by the book”.

Nu kan vi äntligen följa hans egen rytm och bara amma, när och så ofta han vill. Inte utifrån när klockan ringer var tredje timme.

Jag fick även ytterligare två blodtransfusioner, då mitt blodvärde var fortsatt väldigt lågt. Efter dem blev jag och känna mig mycket piggare. Så de va tur både för oss bägge att vi fick komma tillbaka till BB.

Nu är vi hemma sen 1 vecka och 4 dagar och amningen har kommit igång och vi hittar så sakta våra rutiner tillsammans. Dagarna går verkligen supersnabbt, trots att vi inte gör så mycket. Mestadels ammar vi. 😉 Eller så sitter jag och tittar på honom, mitt alldeles egna lilla underverk och mitt hjärta svämmar över av kärlek till honom. ❤

Är det nåt jag tar med mig, så är det att jag önskar att jag läst lite mer om det som faktiskt kommer efter graviditeten och förlossningen, framförallt om den första tiden man har tillsammans, för att ha varit lite mer förbered där. För mig var fokus där och då, jag ville njuta av varenda minut som gravid och när förlossningen väl kom klara av den och vara förbered. Men det kanske är/var precis som det skulle vara, man kan inte vara förberedd på allt och man klarar ju ut det mesta allt eftersom, oavsett om man är förberedd eller inte.

Jag ska inte sticka under stolen att man ibland känner sig helt otillräcklig när han gråter och är tröstlös, eller när man inte får den sömn man behöver, men att få sitta med honom i min famn och bara titta på honom, vilken otrolig lycka och kärlek det är! ❤

Min 10 år långa längtansresa fick ett lyckligt slut, nåt jag så många gånger tvivlat på under åren att den skulle göra. Jag förlorade aldrig hoppet, men nog har min förtvivlan många gånger knockat mig totalt och det med alla de känslor jag gått igenom under åren, all sorg, alla fula känslor som man inte är stolt över sig själv att man känt och allt däremellan.

Bloggen har betytt väldigt mycket för mig under resans gång, att hitta ett forum där man kunde stöta och blöta alla frågor, funderingar och frusteringar. Alla gulliga och goa människor man följts åt med i dur och moll. Ett ställe där alla känslorna fick plats, bland människor som förstår vad man går igenom. Ett stort tack till alla er! ❤

Så, min längtan efter lilla L är till ända, nu är Leon här! 💙🥰❤

RUL vecka 20 (19+1)

Idag har vi varit på rutinultraljud.

Jag insåg efteråt att jag var väldigt nervös, det har snurrat tusen tankar den senaste veckan i mitt huvud. Men jag blev lugnare när vi väl kom dit.

Allt såg bra ut och det var en väldigt livlig liten sprattelmanick därinne. 😊

Beräknat datum står kvar på den 23/6 och beräknad vikt idag var 260 gram.

Jag är så fascinerad av att man kan se så mkt, vilken fantastisk teknik det finns.

För nån vecka sen började jag känna det där berömda fladdret, och det är nog det bästa sättet att beskriva det på. Känns som en blandning av en mini fotbollsspelare och breakdansare som far runt därinne. ❤

Så till sommaren kommer äntligen mitt/vårt efterlängtade lilla knyte, vår lilla pojk! 💙👶😍

❤ Gravid vecka 13 ❤

Livet är alldeles förunderligt!

Allt kan tydligen hända ibland.

Jag är gravid, vi ska få barn.

Vi var dagar ifrån att börja vårt första gemensamma IVF försök, vi hade varit där och väntade nu in nästa mens för att få börja. Under våra sju kurer med Letrozole funkade min kropp som en klocka, så när dagarna började gå och blev 1,5 vecka, var det med största nervositet jag testade. Och med känslan att om kroppen lurar mig nu igen, trots att den varit så extremt punktlig under dessa månader, då vet jag inte vad jag gör.

Men där var de, 2 väldigt tydliga streck. Och chocken och lyckan var total, blandad med den största overklighetskänslan.

I vecka 8 fick vi besöka IVF kliniken för ett tidigt ultraljud. Det var så fint! Fick träffa min favoritläkare ”från förr”, som dessutom kom ihåg mig.

Vi fick se det lilla livet på skärmen och höra hjärtat slå. Det blev många tårar och kramar på det besöket.

Sen dess har jag varit helt däckad, jag trodde aldrig nånsin att man kunde bli så förlamande trött och så illamående och knappt orka röra sig. Men även om det varit väldigt drygt, för det kan jag inte sticka under stolen att det varit, så har det ändå varit en förundrade tid, i min och vår egen bubbla, att få landa i det, att plötsligt få tänka på alla tankar jag så länge tryckt bort, som jag nästan gett upp hoppet om att få tänka, känna och uppleva.

I slutet att förra veckan kom ljuset i tunneln tillbaka och tröttheten har släppt, jag mår mycket mindre illa och känner mig stark, pigg och har fått spring i benen igen – helt underbart.

Vi berättade tidigt för min och min sambos familjer och våra absolut närmaste vänner. Det var en helt overklig känsla att få berätta det. Som jag längtat efter att få göra det, och så overkligt och underbart det var att få göra det. Jag har även berättat för min chef, eftersom jag varit helt under isen, ville inte oroa henne att det var nåt annat, då jag har haft en väldigt hög arbetsbelastning under året. Hon blev jätteglad och sa ”det är nästan som om nåt av mina egna barn skulle ringa och berätta”. Så går det när man (trots att jag är 37) är minstingen i ledningsgruppen på jobbet. 😉😋

Idag har vi varit på KUB ultraljudet. Det tog ganska så lång tid, då det är en liten envis rackare därinne som inte riktigt ville lägga sig så att det var lätt att mäta den. Men för oss gjorde det ju ingenting, desto längre fick vi ligga och kika på den lilla på skärmen. ❤ Det sprattlades på för fullt därinne, och den lilla viftade på både armar och ben! Och så hjärtat som slog så starkt och fint. ❤ Vilket mirakel det är i sig och vilket mirakel det är att man kan se den lilla redan nu.

Det har varit en otroligt lång resa, en berg och dalbana med loopar utan dess like. Men nu har en ny resa börjat och jag är förevigt tacksam. ❤

I väntan på remissen

Söndag morgon, en söt sovsnusande vovve vid min vänstra sida som ibland sträcker på sig förnöjt och sover vidare. Och så jag – vaken och pigg sedan halv sex. Jag tror jag blivit pensionär på förtid. 😋

Skulle tro att detta är näst sista vändan med Letrozole för vår del, känns skönt ändå. Sen tar vi klivet till IVF. Det är ordning på ägglossningen nu, kroppen funkar för en gång skull som en liten klocka. ÄL samma dag varje månad och tyvärr, mens samma dag varje månad. Men kroppen funkar iaf, det är på nåt sätt skönt i sig.

På nåt sätt lyckas jag ändå hålla allt lite på behörigt avstånd, jag vet vad som komma skall. Det skrämmer mig ibland, men det är okej. Det är inte mycket att göra nåt åt – vi måste komma vidare för att se vad som händer.

Igår på Nyhetsmorgon på TV4 uttryckte sig programledaren ”barn är ju meningen med livet”. De svider de där kommentarerna. Inte alls lika mycket som förra gången – då gjorde alla såna där kommentarer så jäkla ont att det gjorde ont att andas.

Och visst jag fattar, det klart att barn är meningen med livet för de som får barn – även om det finns många människor därute som överhuvudtaget inte verkar fatta vilken gåva de fått.

Men de där kommentarerna får en att känna lite som att okej men jag då som inget hellre vill än att få ett barn – är mitt liv meningslöst i andras ögon om jag aldrig blir förälder?

Så känns det när man har sämre dagar och då gör det ont rakt in i hjärtat. MEN, vad andra tycker är inte relevant, för det är jag som bär ansvar att fylla mitt liv med mening och gör det meningsfullt, med eller utan barn i det.

Om det aldrig blir barn, kommer det att vara en sorg jag får leva med resten av mitt liv.

Men jag har ett ansvar att fylla mitt eget liv med mening utifrån det liv jag har. För man har bara ett liv. Det gäller att ta hand om det. Våga sörja när sorgen gör sig påmind, men framförallt våga leva. Våga drömma.

För mig handlar den här nya resan mycket om det. Att våga känna tro. Hopp. Kärlek.

Att ägna mer tid åt att VÅGA känna hopp. ❤ Sen blir det som det blir iaf.

Min dröm har alltid varit att få en dotter.

Nu är det ju inte många som läser här – men för tydlighetens skull om/NÄR det blir ett barn så spelar det absolut ingen roll om det skulle bli en flicka eller pojke – det är ett barn jag längtar efter och att få vara någons mamma. ❤

Men just det – att yttra min dröm högt är något som jag förvägrat mig själv så länge i denna evighetslånga resa.

Ungefär som att det med svårigheten att bli gravid, skulle vara förbjudet att drömma. Att jag förvägrat mig själv att drömma.

Hela den förra resan var det som om jag inom mig endera visste eller kände på mig att det inte skulle funka. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, men på nåt sätt var det så.

Den gången känns det annorlunda i om mig, jag vågar tro, jag vågar hoppas. Jag peppar mig själv att vara positiv. För att hålla lugnet kvar inom mig. För att det är så mycket skönare att våga tro.

Sen handlar det nog en hel del om den relation jag lever i idag. Där jag känner mig hemma, där det liksom föll på plats – att bara sådär naturligt känna att man är i hamn på nåt vis.

Att vi är ett team. Han och jag. Vi fixar det här – oavsett vad som händer, oavsett utfall. Det är bland det mäktigaste jag nånsin upplevt. Kärlek! ❤

Sen kommer jag vackla, jag vet det och jag vet hur jag funkar. Men ju mer man övar på det positiva, det mer sannolikt är det att man snabbare tar sig tillbaka dit när man snubblar.

Söndagsfunderingar. Känns skönt att sätta orden på pränt, formulera sina tankar och kämpa vidare framåt. ❤

Sommarlov

Har för första gången sedan högstadiet varit ledig i sex veckor under sommaren. Ren och skär lyx i mina ögon, så otroligt välgörande för kropp och själ. Att på nåt vis efter ett stentufft år på mitt nya jobb, få landa och jorda sig. Återhämta sig. Samla kraft. Vila. Träna. Vara glad och skratta. Träffa familj, vänner och bekanta. Hitta tillbaka till sig själv och staka ut vägen framåt igen – vad är viktigt, vad vill jag göra mer av och hur förhåller jag mig bättre till jobbet – hur hittar jag sätt att påminna mig om att jag gör mitt bästa utifrån de förutsättningar jag har och det är gott nog.

Det är också dags för nästa steg i vår barnlängtan.

Jag känner att jag blir allt mer nervös, pirrig, lite rädd för allt som komma skall. Tankarna vandrar runt, runt. Ibland i sakta mak, som en sorts mental förberedelse. Ibland hit och dit i olika loopar, där hopp, rädsla och tidigare erfarenhet blandas.

Men det är dags nu. Dags att hoppa upp i sadeln igen och löpa loppet ut helt. Se vad framtiden innehåller, barn eller ej.

Har vi världens tur och nån lycklig stjärna på vår sida blir det ”bara IVF”. Annars är siktet redan nu inställt på att söka utomlands.

Vilket ändå känns skönt, att denna gången för vi en dialog, den är inte ristad i sten, men VI tillsammans har en agenda. Det i sig skänker mig lugn.

Och även hopp. ❤

Även om frustrationen och rastlösheten börjat pyra inom mig, nu vill jag bara igång.

Och utifrån det få gå vidare.

Jag är redo, om än med hjärtat i halsgropen, så med pirr i magen och begynnande stirrighet i sinnet. Nu kör vi!

På måndag ringer jag kvinnokliniken och ber om en remiss till IVF-kliniken.

Tro, hopp och kärlek. Tre starka ord att ta med på den begynnande resan. ❤❤❤

Jag och hoppet på resa till Bahamas

Hoppet. Vilken otroligt stark drivkraft det ger en under livet.

Man kan befinna sig på havets botten, tänka ”jag blir aldrig hel igen”. För att sedan komma upp över vattenytan och sakta men säkert kunna andas djupa, lugna friska andetag igen.

Hitta tillbaka till livet, lusten att leva, samla ihop sig själv och sina erfarenheter, formas vidare i livet och stå där lycklig och levande igen.

Allt man är med om, formar en, på både gott och ont.

Livet är ett enda stort, långt vackert och periodvist stentufft lärande. Men det vi är med om är också det som gör att vi hittar nya vägar, lär oss att tänka annorlunda, att finna mod och kraft, att älska både det lilla vardagliga och det stora fantastiska.

Livet, stort och outgrundligt.

Är på resa just nu, i ett soligt, varmt och vackert Grand Bahamas. Massor av fågelkvitter, massor av färgglada fiskar och en triljon varmt välkomna fräknar över hela kroppen, med en hy som skimrar av solljuset.

Det är härligt att få resa denna tiden på året, i början av februari. När man är som mest svältfödd på sol och kroppen nästan skriker efter lite D-vitamin.

Detta är andra året på rad som jag haft turen att få resa till sådana här sydliga breddgrader under februari, förra året var vi till Hawaii.

Det är så lätt att fångas i vardagens tempo, där det mesta följer invanda mönster och allt går så otroligt snabbt.

Älskar när man får såna här avbrott och livet får stanna upp lite. Dagarna får komma och gå. Och så även tankarna. Man äter gott, ser nya saker och upplever mycket.

Det är så lätt att hamna i att man jobbar alldeles för mycket, har för mycket dåligt samvete över allt man inte hinner med eller känner att man borde hinna med. Allt sular bara på och man glömmer bort att leva. Man existerar mest. Nog för att det är roligt att jobba – det är det absolut, men man ska inte drunkna i det, för det är inte den viktigaste delen i livet.

Har tagit tillfället i akt och skrivit några listor och satt mål på vad jag vill göra och ta tag i när jag kommer hem igen. Känns skönt och befriande. Sånt som jag inte orkat orioritera att göra hemma, när jobbet tagit all kraft och tid under en lång period.

Läser tillbaka i bloggen och slås gång på gång av hur avlägset allt känns, det som var innan.

Ju närmre vi nu kommer i vår pågående resa, påminns jag i perioder om alla jobbiga känslor och avundsjuka jag känt under åren som var. Inga roliga saker att påminnas om direkt, men de är ju en del av mitt liv.

Jag märker denna gång, med denna resan, att jag inte alls har samma behov som jag hade då av att prata om det. Jag vill knappt nämna det. Min bästa vän vet, men inte mer. Ingen annan i min närhet har nån aning, jag säger när nån frågar att det är inte aktuellt nu. Kanske är lite skumt för de runtomkring mig att jag slutit mig helt kring det och inte pratar om det alls nu, men det är verkligen inget jag vill dela med mig av längre.

Är otroligt tacksam för alla de jag kunde prata med innan, det var fantastiskt vilket stöd jag hade av både famllj, vänner och bloggvärlden.

Däremot pratar jag och min sambo om det. Jag lever ju äntligen med en människa som inte är rädd för att prata eller för att visa känslor. Så mycket enklare livet är och blir, när man lever med någon man passar bra tillsammans med.

Det finns en textrad av Markus Krunegård som fångar det bra:

”Ibland gör man rätt, ibland gör man fel, lev med det”.

Jag övar och övar på att vara öppen med honom hur jag känner, så vi kan dela resan, vägrar låta det som var innan förstöra det som är nu, genom att följa gamla mönster och sluta mig i rädsla av att behöva gå igenom allt själv igen, trots att man är två. Och för varje gång jag övar, möts jag av honom.

Förra gången, så ensam som jag kände mig då, med mitt ex som ärligt kunde säga till mig ”när det blev jobbigt då gick jag” och det gjorde han – ofta. Ingen hålla i handen när det blåser kille det inte.

Det är så annorlunda nu, när det är så att jag har någon att hålla i handen, som vill hålla mig i handen. Ibland får jag verkligen utmana mig själv för att inte falla in i gamla mönster och försöka ”överleva” allt själv, som jag fick göra då.

Vad livet lär en är att förlåta det som varit, både andra och sig själv. Vi är inte mer än människor och vi försöker så gott det bara går. Allt blir inte rätt. Men allt blir inte heller fel. Mycket blir väldigt bra! Och många stigar man valt att vandra, gav kanske inte den slutprodukt man trodde att det skulle ge; men kanske är stigen något som leder till något alldeles underbart!

Ett är säkert och det är att livet kan då sannerligen förändras och verkligen till det bättre. ❤

Tid. 2 år senare.

Märklig företeelse, den där tiden. Den formligen flyger fram just nu. Vet inte vad jag hamnat i för tidsloop. 

Det har snart gått 2 år (2 år!!). Hur galet är inte det? 

2 år sen sista IVF försöket. 2 år sedan nåt började gro så starkt inom mig – livet är här och nu och måste levas och därför förändras.

Allt som hänt sedan dess. Ibland känns det som att det skulle varit ett helt annat liv, och det var det ju på sätt och vis. Men så mycket har hänt, så mycket har landat inom mig, så mycket livserfarenheter och en ny syn på livet och dess skörhet, men också en vacker värme som sprider sig – där allt det vackra i livet i stort och smått på nåt vis fått en ny, annan betydelse. 

Alla dagar som man mår bra (som är de allra flesta) vill jag leva i det, i nuet, om det så handlar om att bara dricka en kopp kaffe i soffan med en sovande söt hund brevid mig och känna att livet känns bra. 

Jag har lärt mig att verkligen känna mig närvarande i nuet. Låta tiden stanna upp i det som är. 

Och visst kommer de, de där dagarna när sorgen gör sig påmind, över livet som inte blev som jag ville. Men även de dagarna måste få finnas, få vara en del av livet, för det är precis det de är – det man går igenom som skakar om en i grunden, passerar inte obemärkt.
Nu står jag här. Dryga 2 år senare, med dunkande hjärta och bankande längtan. I ett nytt liv, med en ny människa vid min sida, i ett gemensamt liv där jag mår riktigt bra, där jag kan vara mig själv och där jag lever gott.

Men jag lovar, det är inte utan att jag är livrädd inom mig, som vi nu startar en resa tillsammans på denna bana igen.

Tilltro. Mod. ❤ 

Tågresor

Livet tuffar på, går väldigt snabbt just nu. Nya jobbet är både jätteroligt och jätteutmanande och tar mycket av min tid. 

Vi fick nycklarna till vårt hus för några veckor sedan, är där på kvällarna och fixar och kör över grejer. Så av nån märklig anledning somnar jag på soffan sen, innan jag landat på kudden. 😉 Men snart får vi äntligen leva tillsammans, på riktigt! 😊❤

Och så livet och döden, en av mina älskade hundar gick ur tiden för snart tre veckor sen. Saknaden är oändlig, det är så otroligt tomt utan henne. I 8 år levde vi sida vid sida, och hon var många gånger anledningen till att jag alls höll ihop, under IVF åren. Världens finaste klippa i livet. ❤

Här tänkt mycket på alla dessa känslor som bor i en människa. Livet är högt, lågt och allt däremellan. Och däribland bor alla dessa känslor och yttringar av dem. 

Tror mer och mer på att försöka vara snäll mot sig själv, förlåtande och accepterande. För vi är bara människor, allt som händer i vårt liv påverkar oss, ibland på sätt vi aldrig kunnat tänka oss, ibland mår och känner vi på sätt man aldrig någonsin kunnat föreställa sig att känna på. Men jag inser mer och mer att det det som är livet. Alla de ytterligheterna och allt det som finns där i mitten när livet vara flyter på. 

Längtan efter barn, längtan att få kliva av det här ofrivilliga barnlöshetståget, endera med barn eller med åtminstone med vettet i behåll och inte ersatt av bitterhet, dit vill jag. Känns ungefär som att jag befann mig uppe i väntsalen. Fick gå ner till perrongen, men gick till fel perrong och fick med mig fel sällskap. 

Sen var det upp till väntsalen igen och fortsätta vänta. Och nu sitter jag där, har rätt sällskap och förbereder mig för avfärd mot perrongen igen. Med både stark längtan, skräckblandad förtjusning och helt nya erfarenheter i bagaget. Kanske ett annat lugn och fokus, nu när jag vet vad det innebär. 

Det kanske ändras den dagen den nya resan påbörjas på riktigt. 

Men ett vet jag, det är snart dags att ta avstamp mot den nya resan och se vilken stig i livet den tar mig/oss till. ❤