Tid. 2 år senare.

Märklig företeelse, den där tiden. Den formligen flyger fram just nu. Vet inte vad jag hamnat i för tidsloop. 

Det har snart gått 2 år (2 år!!). Hur galet är inte det? 

2 år sen sista IVF försöket. 2 år sedan nåt började gro så starkt inom mig – livet är här och nu och måste levas och därför förändras.

Allt som hänt sedan dess. Ibland känns det som att det skulle varit ett helt annat liv, och det var det ju på sätt och vis. Men så mycket har hänt, så mycket har landat inom mig, så mycket livserfarenheter och en ny syn på livet och dess skörhet, men också en vacker värme som sprider sig – där allt det vackra i livet i stort och smått på nåt vis fått en ny, annan betydelse. 

Alla dagar som man mår bra (som är de allra flesta) vill jag leva i det, i nuet, om det så handlar om att bara dricka en kopp kaffe i soffan med en sovande söt hund brevid mig och känna att livet känns bra. 

Jag har lärt mig att verkligen känna mig närvarande i nuet. Låta tiden stanna upp i det som är. 

Och visst kommer de, de där dagarna när sorgen gör sig påmind, över livet som inte blev som jag ville. Men även de dagarna måste få finnas, få vara en del av livet, för det är precis det de är – det man går igenom som skakar om en i grunden, passerar inte obemärkt.
Nu står jag här. Dryga 2 år senare, med dunkande hjärta och bankande längtan. I ett nytt liv, med en ny människa vid min sida, i ett gemensamt liv där jag mår riktigt bra, där jag kan vara mig själv och där jag lever gott.

Men jag lovar, det är inte utan att jag är livrädd inom mig, som vi nu startar en resa tillsammans på denna bana igen.

Tilltro. Mod. ❤