Hoppet. Vilken otroligt stark drivkraft det ger en under livet.
Man kan befinna sig på havets botten, tänka ”jag blir aldrig hel igen”. För att sedan komma upp över vattenytan och sakta men säkert kunna andas djupa, lugna friska andetag igen.
Hitta tillbaka till livet, lusten att leva, samla ihop sig själv och sina erfarenheter, formas vidare i livet och stå där lycklig och levande igen.
Allt man är med om, formar en, på både gott och ont.
Livet är ett enda stort, långt vackert och periodvist stentufft lärande. Men det vi är med om är också det som gör att vi hittar nya vägar, lär oss att tänka annorlunda, att finna mod och kraft, att älska både det lilla vardagliga och det stora fantastiska.
Livet, stort och outgrundligt.
Är på resa just nu, i ett soligt, varmt och vackert Grand Bahamas. Massor av fågelkvitter, massor av färgglada fiskar och en triljon varmt välkomna fräknar över hela kroppen, med en hy som skimrar av solljuset.
Det är härligt att få resa denna tiden på året, i början av februari. När man är som mest svältfödd på sol och kroppen nästan skriker efter lite D-vitamin.
Detta är andra året på rad som jag haft turen att få resa till sådana här sydliga breddgrader under februari, förra året var vi till Hawaii.
Det är så lätt att fångas i vardagens tempo, där det mesta följer invanda mönster och allt går så otroligt snabbt.
Älskar när man får såna här avbrott och livet får stanna upp lite. Dagarna får komma och gå. Och så även tankarna. Man äter gott, ser nya saker och upplever mycket.
Det är så lätt att hamna i att man jobbar alldeles för mycket, har för mycket dåligt samvete över allt man inte hinner med eller känner att man borde hinna med. Allt sular bara på och man glömmer bort att leva. Man existerar mest. Nog för att det är roligt att jobba – det är det absolut, men man ska inte drunkna i det, för det är inte den viktigaste delen i livet.
Har tagit tillfället i akt och skrivit några listor och satt mål på vad jag vill göra och ta tag i när jag kommer hem igen. Känns skönt och befriande. Sånt som jag inte orkat orioritera att göra hemma, när jobbet tagit all kraft och tid under en lång period.
Läser tillbaka i bloggen och slås gång på gång av hur avlägset allt känns, det som var innan.
Ju närmre vi nu kommer i vår pågående resa, påminns jag i perioder om alla jobbiga känslor och avundsjuka jag känt under åren som var. Inga roliga saker att påminnas om direkt, men de är ju en del av mitt liv.
Jag märker denna gång, med denna resan, att jag inte alls har samma behov som jag hade då av att prata om det. Jag vill knappt nämna det. Min bästa vän vet, men inte mer. Ingen annan i min närhet har nån aning, jag säger när nån frågar att det är inte aktuellt nu. Kanske är lite skumt för de runtomkring mig att jag slutit mig helt kring det och inte pratar om det alls nu, men det är verkligen inget jag vill dela med mig av längre.
Är otroligt tacksam för alla de jag kunde prata med innan, det var fantastiskt vilket stöd jag hade av både famllj, vänner och bloggvärlden.
Däremot pratar jag och min sambo om det. Jag lever ju äntligen med en människa som inte är rädd för att prata eller för att visa känslor. Så mycket enklare livet är och blir, när man lever med någon man passar bra tillsammans med.
Det finns en textrad av Markus Krunegård som fångar det bra:
”Ibland gör man rätt, ibland gör man fel, lev med det”.
Jag övar och övar på att vara öppen med honom hur jag känner, så vi kan dela resan, vägrar låta det som var innan förstöra det som är nu, genom att följa gamla mönster och sluta mig i rädsla av att behöva gå igenom allt själv igen, trots att man är två. Och för varje gång jag övar, möts jag av honom.
Förra gången, så ensam som jag kände mig då, med mitt ex som ärligt kunde säga till mig ”när det blev jobbigt då gick jag” och det gjorde han – ofta. Ingen hålla i handen när det blåser kille det inte.
Det är så annorlunda nu, när det är så att jag har någon att hålla i handen, som vill hålla mig i handen. Ibland får jag verkligen utmana mig själv för att inte falla in i gamla mönster och försöka ”överleva” allt själv, som jag fick göra då.
Vad livet lär en är att förlåta det som varit, både andra och sig själv. Vi är inte mer än människor och vi försöker så gott det bara går. Allt blir inte rätt. Men allt blir inte heller fel. Mycket blir väldigt bra! Och många stigar man valt att vandra, gav kanske inte den slutprodukt man trodde att det skulle ge; men kanske är stigen något som leder till något alldeles underbart!
Ett är säkert och det är att livet kan då sannerligen förändras och verkligen till det bättre. ❤
langtanefterlillal 
Wow ❤️