❤ Gravid vecka 13 ❤

Livet är alldeles förunderligt!

Allt kan tydligen hända ibland.

Jag är gravid, vi ska få barn.

Vi var dagar ifrån att börja vårt första gemensamma IVF försök, vi hade varit där och väntade nu in nästa mens för att få börja. Under våra sju kurer med Letrozole funkade min kropp som en klocka, så när dagarna började gå och blev 1,5 vecka, var det med största nervositet jag testade. Och med känslan att om kroppen lurar mig nu igen, trots att den varit så extremt punktlig under dessa månader, då vet jag inte vad jag gör.

Men där var de, 2 väldigt tydliga streck. Och chocken och lyckan var total, blandad med den största overklighetskänslan.

I vecka 8 fick vi besöka IVF kliniken för ett tidigt ultraljud. Det var så fint! Fick träffa min favoritläkare ”från förr”, som dessutom kom ihåg mig.

Vi fick se det lilla livet på skärmen och höra hjärtat slå. Det blev många tårar och kramar på det besöket.

Sen dess har jag varit helt däckad, jag trodde aldrig nånsin att man kunde bli så förlamande trött och så illamående och knappt orka röra sig. Men även om det varit väldigt drygt, för det kan jag inte sticka under stolen att det varit, så har det ändå varit en förundrade tid, i min och vår egen bubbla, att få landa i det, att plötsligt få tänka på alla tankar jag så länge tryckt bort, som jag nästan gett upp hoppet om att få tänka, känna och uppleva.

I slutet att förra veckan kom ljuset i tunneln tillbaka och tröttheten har släppt, jag mår mycket mindre illa och känner mig stark, pigg och har fått spring i benen igen – helt underbart.

Vi berättade tidigt för min och min sambos familjer och våra absolut närmaste vänner. Det var en helt overklig känsla att få berätta det. Som jag längtat efter att få göra det, och så overkligt och underbart det var att få göra det. Jag har även berättat för min chef, eftersom jag varit helt under isen, ville inte oroa henne att det var nåt annat, då jag har haft en väldigt hög arbetsbelastning under året. Hon blev jätteglad och sa ”det är nästan som om nåt av mina egna barn skulle ringa och berätta”. Så går det när man (trots att jag är 37) är minstingen i ledningsgruppen på jobbet. 😉😋

Idag har vi varit på KUB ultraljudet. Det tog ganska så lång tid, då det är en liten envis rackare därinne som inte riktigt ville lägga sig så att det var lätt att mäta den. Men för oss gjorde det ju ingenting, desto längre fick vi ligga och kika på den lilla på skärmen. ❤ Det sprattlades på för fullt därinne, och den lilla viftade på både armar och ben! Och så hjärtat som slog så starkt och fint. ❤ Vilket mirakel det är i sig och vilket mirakel det är att man kan se den lilla redan nu.

Det har varit en otroligt lång resa, en berg och dalbana med loopar utan dess like. Men nu har en ny resa börjat och jag är förevigt tacksam. ❤