I väntan på remissen

Söndag morgon, en söt sovsnusande vovve vid min vänstra sida som ibland sträcker på sig förnöjt och sover vidare. Och så jag – vaken och pigg sedan halv sex. Jag tror jag blivit pensionär på förtid. 😋

Skulle tro att detta är näst sista vändan med Letrozole för vår del, känns skönt ändå. Sen tar vi klivet till IVF. Det är ordning på ägglossningen nu, kroppen funkar för en gång skull som en liten klocka. ÄL samma dag varje månad och tyvärr, mens samma dag varje månad. Men kroppen funkar iaf, det är på nåt sätt skönt i sig.

På nåt sätt lyckas jag ändå hålla allt lite på behörigt avstånd, jag vet vad som komma skall. Det skrämmer mig ibland, men det är okej. Det är inte mycket att göra nåt åt – vi måste komma vidare för att se vad som händer.

Igår på Nyhetsmorgon på TV4 uttryckte sig programledaren ”barn är ju meningen med livet”. De svider de där kommentarerna. Inte alls lika mycket som förra gången – då gjorde alla såna där kommentarer så jäkla ont att det gjorde ont att andas.

Och visst jag fattar, det klart att barn är meningen med livet för de som får barn – även om det finns många människor därute som överhuvudtaget inte verkar fatta vilken gåva de fått.

Men de där kommentarerna får en att känna lite som att okej men jag då som inget hellre vill än att få ett barn – är mitt liv meningslöst i andras ögon om jag aldrig blir förälder?

Så känns det när man har sämre dagar och då gör det ont rakt in i hjärtat. MEN, vad andra tycker är inte relevant, för det är jag som bär ansvar att fylla mitt liv med mening och gör det meningsfullt, med eller utan barn i det.

Om det aldrig blir barn, kommer det att vara en sorg jag får leva med resten av mitt liv.

Men jag har ett ansvar att fylla mitt eget liv med mening utifrån det liv jag har. För man har bara ett liv. Det gäller att ta hand om det. Våga sörja när sorgen gör sig påmind, men framförallt våga leva. Våga drömma.

För mig handlar den här nya resan mycket om det. Att våga känna tro. Hopp. Kärlek.

Att ägna mer tid åt att VÅGA känna hopp. ❤ Sen blir det som det blir iaf.

Min dröm har alltid varit att få en dotter.

Nu är det ju inte många som läser här – men för tydlighetens skull om/NÄR det blir ett barn så spelar det absolut ingen roll om det skulle bli en flicka eller pojke – det är ett barn jag längtar efter och att få vara någons mamma. ❤

Men just det – att yttra min dröm högt är något som jag förvägrat mig själv så länge i denna evighetslånga resa.

Ungefär som att det med svårigheten att bli gravid, skulle vara förbjudet att drömma. Att jag förvägrat mig själv att drömma.

Hela den förra resan var det som om jag inom mig endera visste eller kände på mig att det inte skulle funka. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, men på nåt sätt var det så.

Den gången känns det annorlunda i om mig, jag vågar tro, jag vågar hoppas. Jag peppar mig själv att vara positiv. För att hålla lugnet kvar inom mig. För att det är så mycket skönare att våga tro.

Sen handlar det nog en hel del om den relation jag lever i idag. Där jag känner mig hemma, där det liksom föll på plats – att bara sådär naturligt känna att man är i hamn på nåt vis.

Att vi är ett team. Han och jag. Vi fixar det här – oavsett vad som händer, oavsett utfall. Det är bland det mäktigaste jag nånsin upplevt. Kärlek! ❤

Sen kommer jag vackla, jag vet det och jag vet hur jag funkar. Men ju mer man övar på det positiva, det mer sannolikt är det att man snabbare tar sig tillbaka dit när man snubblar.

Söndagsfunderingar. Känns skönt att sätta orden på pränt, formulera sina tankar och kämpa vidare framåt. ❤