Ruvare!

Först vill jag säga tack för alla gulliga kommentarer på mitt senaste inlägg. De värmde! ❤

Idag blev jag/vi ruvare igen,  till 3 dagars.

Av de 14 äggen fick vi besked i tisdags att 2 (!!) blivit befruktade. Ett hade varit omoget. De blev en liten chock faktiskt, nånstans inom mig började jag tro att vi kanske äntligen hittat rätt nivå för mig och att vi åtminstone skulle få fler befruktade denna gången. Kanske till och med till frysen. Men, men i IVF världen är det inte mycket som går enligt nån mall direkt.

Jag hade förhöjda värden i måndags, en lätt överstimulering sa de. Men idag såg värdena bra ut. Känns skönt. Magen är väldigt svullen och de gör ont när jag går, så jag ska ta och vila mig i fas har jag tänkt.

Hur som helst, de två befruktade ser iaf fina ut och utvecklas som de ska. ❤

Så nu börjar ruvartiden. Kommer vara hemma några dagar och vila lite har jag bestämt. Tror det behövs, få landa lite både kroppsligt och mentalt.

Och hålla tummen superhårt att det är vår tur nu! ❤

14 ägg!

Ja, så många ägg blev det idag! 14!! 🙂 Och mannens spermieresultat var även det, det bästa hittills! Bästa resultatet någonsin för oss!  Så himla glad!

Plocket gick fint, bara vänstra sidan som bråkade lite och gjorde lite ont, men morfinet hjälpte.

Imorgon ringer de med hur befruktningen gått. Kommer kännas väldigt nervöst.

Med all erfarenhet man fått hittills i detta och hur det kan gå eller inte gå, så är jag försiktigt positiv och väldigt tacksam för dagens resultat. Tänker fortsätta med att ta detta dag för dag, så länge det bara går.

Men just ikväll tänker jag vara väldigt glad åt de 14 äggen! 💖

Nervöst. Äggplock imorn.

Kan inte minnas att jag varit såhär nervös inför nåt av äggplocken innan. Men det är jag denna gången kan jag lova. Inte för själva plocket i sig. Utan mer för utfallet, hur resultatet blir. Och för att börja ruva.

Det är ju självklart dit vi vill, att få tillbaka, i de bästa av världar, två guldägg. Men det är ju först efter äggplock och befruktning och odling som vi vet vad som blir.

Gud va jag önskar att det är vår tur nu. ❤

Nu jäklar! :)

Jag känner mig komplett stirrig, kan inte riktigt fokusera på jobbet. Har fått trycka in hörlurarna i öronen ett tag och lyssna på lite peppig musik med mycket bas så jag kanske landar lite. 🙂 Mitt bästa trick att bli lugn, inga lugna ballader här inte. Jag behöver pumpande, peppande musik för att landa. 🙂

Vi var in på blodprov och ultraljud nu på morgonen. Ultraljudet visade en riktigt fin tillväxt på äggblåsorna! 🙂 På höger sida finns nu 12 blåsor i lagom storlek och på vänster sida något färre, enligt läkaren. Vilket hon sa var bra, annars skulle det bli för stor påfrestning för kroppen. Så om mitt blodvärde ser okej ut i eftermiddag när de kollat, blir det äggplock på måndag.

Vi pratade om eventuell extramedicinering om våra embryon (hoppas, hoppas att vi får fler än ett denna gången) så ska vi få testa lite nya grejer för oss. Återkommer till vad längre fram.

Har svårt att växla över till att vara positiv, håller mig lite ”off”, fast nu med pirr i magen. Vill försöka fortsätta ta det dag för dag och vara så lugn det bara går. Men ska försöka att njuta av denna lilla, ack så viktiga delseger. Ungefär som att komma till en väldigt efterlängtad vätskekontroll i ett maratonlopp kanske? 🙂

Tankar framåt och i nuet där jag är

Så mycket jag vill göra, men just nu har jag inte riktigt kraften till det.

Vill så gärna av hela mitt hjärta att IVF ska fungera för oss. Att detta försöket leder oss till det vi så innerligt längtar efter och vill till. ❤

Ena sekunden stark som en oxe, men massor av uppslag och energi att tänka på en ljus framtid.

Andra sekunden liggandes med ett mentalt droppande dränage och ingen kvarvarande ork i vare sig kropp eller själ.

Det känns som att denna resa kommer att vara för alltid. Att jag inte har ett målsnöre i sikte. Ett maraton, så beskrev bloggerskan ”En krokig resa” det. Det är ett maraton inte en sprint. En väldigt bra metafor. Även om jag vet att resan en dag tar slut, på förhoppningsvis det finaste av sätt, så känns det så avlägset just nu.

12 dagar med sprutorna idag. Det trycker och spänner i mina äggstockar och magen är svullen. Hormonerna leker karate med mitt huvud och alla känslor. Kroppen är trött.

Femte försöket nu. 2 avbrutna. 2 med inget vidare resultat. Femte gången gillt, finns det?

Ibland är det svårt att acceptera att jag, att vi, är tvungna att gå igenom detta. Nåt som är så självklart för majoriteten. Tänker att det kanske är ett sätt att hantera allt? Att förhålla sig till det?

Att hålla det, mitt liv i detta, på lite behörigt avstånd för att lyckas hantera allt.

Tänker på alla barn som växer upp med föräldrar som inte bryr sig om dem, där de bara är i vägen för dem, där de inte betyder nåt.

Och så alla vi som kämpar oss gula och blå för att bli gravida.

Det är en konstig ickeexisterande jämvikt i världen ibland.

Från 112,5 till 225

Har varit på kliniken idag och tagit blodprov och gjort UL. Jag vet ju att min kropp är svårflirtad såhär första veckan med sprutorna. Men denna gången tog den nog priset.

Dosen ska höjas från 112,5 till 225 från idag och på måndag ska vi in på nytt blodprov och UL igen! Min kropp verkar vara väldigt svår att hitta rätt med.

Känner mig lite matt och ledsen, har fått världens biverkningar rent psykiskt av medicinerna denna gången, de lever verkligen rövare med mig och gör mig så känslig och liten, ”typ ingen tycker om mig”, fast jag logiskt nånstans kan stilla det lite med att det faktiskt inte är så. Så har jag inte reagerat vid tidigare försök. Men alla försök är ju olika. Nånstans känner jag mig nästan lite avtrubbad OCH det finns faktiskt ett litet lugnt hopp kvar längst in, ”det ska bli bra, på nåt vis”. Hur som helst måste jag försöka ta mig igenom dagarna fram tills måndag, och förhoppningsvis har det börjat växa på sig tills dess.

Men en dubbel höjning av dosen, det tror jag aldrig att jag ens läst om nånstans. Trots att man vid det här laget är en googlemästare av rang när det gäller IVF.

Jaja, vad ska man säga? Finns inget annat att göra än att hålla ut och hoppas av hela hjärtat att det ser bra ut på måndag. Måtte någon liten ängel stå vid vår sida då. ❤

 

 

Livstecken!

Sitter i soffan och myser med mina älskade hundar som ligger på varsin sida om mig i soffan.  Mina små härliga filurer. Hundar är då helt fantastiska. Alltid lika lyckliga när de ser en, oavsett om man kommer hem efter att ha varit på jobbet eller om man bara varit ut en snabbsväng. Deras viftande svansar, lyckliga ögon och sprallighet. Världens underbaraste varelser! ❤

Är idag på sprutdag nummer 2, började igår med Menopur 112,5. Jag och min darling blandade det hela ihop denna gången. Och han var med när sprutan togs. Kändes lite fint på nåt vis. Innan har jag gjort det själv. Så det blev nåt fint symboliskt på nåt vis, att nu gör vi det här tillsammans.

För fyra veckor sen började jag med sprayen. De två första veckorna gick bra, jag kände mig pigg, glad och i nuet. Efter två veckor började lite biverkningar krypa fram. Huvudvärk och ont i lederna. Trött som skräck och nån sorts konstig låghet,  som mer satte sig i kroppen än i huvudet. Vissa dagar har varit tuffa.

Och nu så är man igång igen. IVF försök nummer 5. Det känns bra. Jag är lugn på ett helt annat sätt än innan. Jag är så medveten om alla små (stora) steg som ska avklaras innan vi är i hamn. Jag är här och nu, tar det dag för dag. Är tacksam så länge det känns såhär.

Jag tänker inte så mycket på allt just nu. Inte som förra året när allt snurrade konstant i 190 i mitt huvud. Försöker styra bort tankarna när de kommer. Låter dem finnas där, men inte ge dem fäste. Vill inte känna alla skärande tankar i hjärtat. Vill att det ska få stanna i sin varma rustning så länge det bara går.

Jag tänker på andra saker däremot. Har anmält mig till en ny högskolekurs som jag börjar nu till veckan. Har fler jag ska söka till hösten.

Läser böcker och att leva lite enklare, downshifting och hållbar livsstil. Jäkligt bra böcker. Ger en känsla av nöjdhet inom mig. Ger inspiration och nya tankar kring hur man kan leva sitt liv.

Var ut på galej med en av mina två allra bästa vänner, min darling och en kompis till han förra helgen. Det var så himla roligt! Vi lyssnade på en massa bra musik innan och satt och snackade. Piffade oss till max innan och hängde på dansgolvet från det att vi kom in tills dess att stället stängde. Det saknar jag med att inte gå ut så ofta. Att få dansa och skratta. Känner mig så levande där och då, i musiken, med de fina människor man är ute med. Min darling sa dagen efter att ”ni lyste upp hela stället, ni verkligen lyste som två solar du och (vi kan kalla henne) M”. Världens finaste M. Vi har hållt ihop sen vi var 6. Det är häftigt. I år har vi varit vänner i nästan 30 år. ❤

Jag har snöat in helt på fyra låtar:  David Bowies ”China girl”, Steve Aokis ”The power of now”, Alvin Risks ”The kingdom” och Erasures ”Take a chance on me”. Kan lyssna på dem i repat i en oändlighet. De gör mig så glad!  Känns som att livsenergi surrar in i varje cell.

En tanke som ofta kommer upp i mitt huvud är ”livet ska bli bra, det är bra, det ska fortsätta vara bra.” Det bor en varm kraft inom det.

I en av böckerna jag läser skriver de att meningen med livet kanske just är att skapa mening med livet.  Det ligger nåt stort i det. Nåt tänkvärt.

De skriver faktiskt om ofrivillig barnlöshet i boken på ett väldigt fint sätt också, sätter verkligen ord på hur det känns för mig. Det är i boken ”Rik på riktigt -En värdefull vardag är möjligt” av Fredrik Warberg och Jörgen Larsson De skriver om att locka fram längtan, att man då lösgör krafter som kan ge gott om energi till renovering av vardagen, att leva som man själv vill som jag tolkar det. Där skriver de:
”Längtan kan vara smärtsam, den kan göra rent fysiskt ont.  Längtan efter kärlek från den vi är olyckligt förälskade i, eller ofrivilligt barnlösas längtan efter barn går inte att förtränga – den genomsyrar vardagen och kan ta över hela livet. Finns det något starkare än riktig längtan när det gäller att locka och driva oss framåt? Styrkan i längtan kan nog bara jämföras med hur stark rädsla kan vara, men rädsla för oss sällan framåt – den hindrar oss och jagar oss bakåt (och räddar oss kanske också ibland)”.

Väldigt fint och tänkvärt skrivet.

Min längtan efter en liten brinner inom mig. Lika mycket nu som förra året. Skillnaden är att just nu är det längtan och livet som styr mig. Jag orkar vara här och nu. Jag är samtidigt ödmjuk inför hur snabbt det kan ändras.

Men jag skyddar mig bättre. Tar mer bättre hand om mitt hjärta. Har lagt hårdheten mot mig själv på is. Har insett hur hård jag varit mot mig själv. Hur jag plågade mig med att följa alla olika råd, kostråd osv, för då skulle det banne mig funka då. Det gjorde det inte.

Visserligen gjorde jag det med de bästa av avsikter. Jag ville påverka allt jag på något sätt kunde för att ta mig mot mitt mål. Men jag vara nära att krossa mig själv på kuppen.

Har en rolig vecka framför mig innan första blodprov och UL på torsdag. Känns bra att ha roliga saker såhär första veckan. Min kropp brukar ju vara svårflirtad till en början, så det är den väl säkert det här gången med.

Nu blir det snart söndagslunch hos en kär vän. Dhalgryta, alkoholfritt rödvin och en dessert på hemmagjord Nutella och fryst bananglass med bär! Ha en fin söndag!  ❤