Nervöst. Äggplock imorn.

Kan inte minnas att jag varit såhär nervös inför nåt av äggplocken innan. Men det är jag denna gången kan jag lova. Inte för själva plocket i sig. Utan mer för utfallet, hur resultatet blir. Och för att börja ruva.

Det är ju självklart dit vi vill, att få tillbaka, i de bästa av världar, två guldägg. Men det är ju först efter äggplock och befruktning och odling som vi vet vad som blir.

Gud va jag önskar att det är vår tur nu. ❤

Nu jäklar! :)

Jag känner mig komplett stirrig, kan inte riktigt fokusera på jobbet. Har fått trycka in hörlurarna i öronen ett tag och lyssna på lite peppig musik med mycket bas så jag kanske landar lite. 🙂 Mitt bästa trick att bli lugn, inga lugna ballader här inte. Jag behöver pumpande, peppande musik för att landa. 🙂

Vi var in på blodprov och ultraljud nu på morgonen. Ultraljudet visade en riktigt fin tillväxt på äggblåsorna! 🙂 På höger sida finns nu 12 blåsor i lagom storlek och på vänster sida något färre, enligt läkaren. Vilket hon sa var bra, annars skulle det bli för stor påfrestning för kroppen. Så om mitt blodvärde ser okej ut i eftermiddag när de kollat, blir det äggplock på måndag.

Vi pratade om eventuell extramedicinering om våra embryon (hoppas, hoppas att vi får fler än ett denna gången) så ska vi få testa lite nya grejer för oss. Återkommer till vad längre fram.

Har svårt att växla över till att vara positiv, håller mig lite ”off”, fast nu med pirr i magen. Vill försöka fortsätta ta det dag för dag och vara så lugn det bara går. Men ska försöka att njuta av denna lilla, ack så viktiga delseger. Ungefär som att komma till en väldigt efterlängtad vätskekontroll i ett maratonlopp kanske? 🙂

Tankar framåt och i nuet där jag är

Så mycket jag vill göra, men just nu har jag inte riktigt kraften till det.

Vill så gärna av hela mitt hjärta att IVF ska fungera för oss. Att detta försöket leder oss till det vi så innerligt längtar efter och vill till. ❤

Ena sekunden stark som en oxe, men massor av uppslag och energi att tänka på en ljus framtid.

Andra sekunden liggandes med ett mentalt droppande dränage och ingen kvarvarande ork i vare sig kropp eller själ.

Det känns som att denna resa kommer att vara för alltid. Att jag inte har ett målsnöre i sikte. Ett maraton, så beskrev bloggerskan ”En krokig resa” det. Det är ett maraton inte en sprint. En väldigt bra metafor. Även om jag vet att resan en dag tar slut, på förhoppningsvis det finaste av sätt, så känns det så avlägset just nu.

12 dagar med sprutorna idag. Det trycker och spänner i mina äggstockar och magen är svullen. Hormonerna leker karate med mitt huvud och alla känslor. Kroppen är trött.

Femte försöket nu. 2 avbrutna. 2 med inget vidare resultat. Femte gången gillt, finns det?

Ibland är det svårt att acceptera att jag, att vi, är tvungna att gå igenom detta. Nåt som är så självklart för majoriteten. Tänker att det kanske är ett sätt att hantera allt? Att förhålla sig till det?

Att hålla det, mitt liv i detta, på lite behörigt avstånd för att lyckas hantera allt.

Tänker på alla barn som växer upp med föräldrar som inte bryr sig om dem, där de bara är i vägen för dem, där de inte betyder nåt.

Och så alla vi som kämpar oss gula och blå för att bli gravida.

Det är en konstig ickeexisterande jämvikt i världen ibland.

Från 112,5 till 225

Har varit på kliniken idag och tagit blodprov och gjort UL. Jag vet ju att min kropp är svårflirtad såhär första veckan med sprutorna. Men denna gången tog den nog priset.

Dosen ska höjas från 112,5 till 225 från idag och på måndag ska vi in på nytt blodprov och UL igen! Min kropp verkar vara väldigt svår att hitta rätt med.

Känner mig lite matt och ledsen, har fått världens biverkningar rent psykiskt av medicinerna denna gången, de lever verkligen rövare med mig och gör mig så känslig och liten, ”typ ingen tycker om mig”, fast jag logiskt nånstans kan stilla det lite med att det faktiskt inte är så. Så har jag inte reagerat vid tidigare försök. Men alla försök är ju olika. Nånstans känner jag mig nästan lite avtrubbad OCH det finns faktiskt ett litet lugnt hopp kvar längst in, ”det ska bli bra, på nåt vis”. Hur som helst måste jag försöka ta mig igenom dagarna fram tills måndag, och förhoppningsvis har det börjat växa på sig tills dess.

Men en dubbel höjning av dosen, det tror jag aldrig att jag ens läst om nånstans. Trots att man vid det här laget är en googlemästare av rang när det gäller IVF.

Jaja, vad ska man säga? Finns inget annat att göra än att hålla ut och hoppas av hela hjärtat att det ser bra ut på måndag. Måtte någon liten ängel stå vid vår sida då. ❤

 

 

Livstecken!

Sitter i soffan och myser med mina älskade hundar som ligger på varsin sida om mig i soffan.  Mina små härliga filurer. Hundar är då helt fantastiska. Alltid lika lyckliga när de ser en, oavsett om man kommer hem efter att ha varit på jobbet eller om man bara varit ut en snabbsväng. Deras viftande svansar, lyckliga ögon och sprallighet. Världens underbaraste varelser! ❤

Är idag på sprutdag nummer 2, började igår med Menopur 112,5. Jag och min darling blandade det hela ihop denna gången. Och han var med när sprutan togs. Kändes lite fint på nåt vis. Innan har jag gjort det själv. Så det blev nåt fint symboliskt på nåt vis, att nu gör vi det här tillsammans.

För fyra veckor sen började jag med sprayen. De två första veckorna gick bra, jag kände mig pigg, glad och i nuet. Efter två veckor började lite biverkningar krypa fram. Huvudvärk och ont i lederna. Trött som skräck och nån sorts konstig låghet,  som mer satte sig i kroppen än i huvudet. Vissa dagar har varit tuffa.

Och nu så är man igång igen. IVF försök nummer 5. Det känns bra. Jag är lugn på ett helt annat sätt än innan. Jag är så medveten om alla små (stora) steg som ska avklaras innan vi är i hamn. Jag är här och nu, tar det dag för dag. Är tacksam så länge det känns såhär.

Jag tänker inte så mycket på allt just nu. Inte som förra året när allt snurrade konstant i 190 i mitt huvud. Försöker styra bort tankarna när de kommer. Låter dem finnas där, men inte ge dem fäste. Vill inte känna alla skärande tankar i hjärtat. Vill att det ska få stanna i sin varma rustning så länge det bara går.

Jag tänker på andra saker däremot. Har anmält mig till en ny högskolekurs som jag börjar nu till veckan. Har fler jag ska söka till hösten.

Läser böcker och att leva lite enklare, downshifting och hållbar livsstil. Jäkligt bra böcker. Ger en känsla av nöjdhet inom mig. Ger inspiration och nya tankar kring hur man kan leva sitt liv.

Var ut på galej med en av mina två allra bästa vänner, min darling och en kompis till han förra helgen. Det var så himla roligt! Vi lyssnade på en massa bra musik innan och satt och snackade. Piffade oss till max innan och hängde på dansgolvet från det att vi kom in tills dess att stället stängde. Det saknar jag med att inte gå ut så ofta. Att få dansa och skratta. Känner mig så levande där och då, i musiken, med de fina människor man är ute med. Min darling sa dagen efter att ”ni lyste upp hela stället, ni verkligen lyste som två solar du och (vi kan kalla henne) M”. Världens finaste M. Vi har hållt ihop sen vi var 6. Det är häftigt. I år har vi varit vänner i nästan 30 år. ❤

Jag har snöat in helt på fyra låtar:  David Bowies ”China girl”, Steve Aokis ”The power of now”, Alvin Risks ”The kingdom” och Erasures ”Take a chance on me”. Kan lyssna på dem i repat i en oändlighet. De gör mig så glad!  Känns som att livsenergi surrar in i varje cell.

En tanke som ofta kommer upp i mitt huvud är ”livet ska bli bra, det är bra, det ska fortsätta vara bra.” Det bor en varm kraft inom det.

I en av böckerna jag läser skriver de att meningen med livet kanske just är att skapa mening med livet.  Det ligger nåt stort i det. Nåt tänkvärt.

De skriver faktiskt om ofrivillig barnlöshet i boken på ett väldigt fint sätt också, sätter verkligen ord på hur det känns för mig. Det är i boken ”Rik på riktigt -En värdefull vardag är möjligt” av Fredrik Warberg och Jörgen Larsson De skriver om att locka fram längtan, att man då lösgör krafter som kan ge gott om energi till renovering av vardagen, att leva som man själv vill som jag tolkar det. Där skriver de:
”Längtan kan vara smärtsam, den kan göra rent fysiskt ont.  Längtan efter kärlek från den vi är olyckligt förälskade i, eller ofrivilligt barnlösas längtan efter barn går inte att förtränga – den genomsyrar vardagen och kan ta över hela livet. Finns det något starkare än riktig längtan när det gäller att locka och driva oss framåt? Styrkan i längtan kan nog bara jämföras med hur stark rädsla kan vara, men rädsla för oss sällan framåt – den hindrar oss och jagar oss bakåt (och räddar oss kanske också ibland)”.

Väldigt fint och tänkvärt skrivet.

Min längtan efter en liten brinner inom mig. Lika mycket nu som förra året. Skillnaden är att just nu är det längtan och livet som styr mig. Jag orkar vara här och nu. Jag är samtidigt ödmjuk inför hur snabbt det kan ändras.

Men jag skyddar mig bättre. Tar mer bättre hand om mitt hjärta. Har lagt hårdheten mot mig själv på is. Har insett hur hård jag varit mot mig själv. Hur jag plågade mig med att följa alla olika råd, kostråd osv, för då skulle det banne mig funka då. Det gjorde det inte.

Visserligen gjorde jag det med de bästa av avsikter. Jag ville påverka allt jag på något sätt kunde för att ta mig mot mitt mål. Men jag vara nära att krossa mig själv på kuppen.

Har en rolig vecka framför mig innan första blodprov och UL på torsdag. Känns bra att ha roliga saker såhär första veckan. Min kropp brukar ju vara svårflirtad till en början, så det är den väl säkert det här gången med.

Nu blir det snart söndagslunch hos en kär vän. Dhalgryta, alkoholfritt rödvin och en dessert på hemmagjord Nutella och fryst bananglass med bär! Ha en fin söndag!  ❤

Krispig vintermorgon

Utanför är det 21,9 minusgrader. Jag har precis varit ute med hundarna, som alltid börjar morgonen med att lyckligt doppa huvudet i en snödriva och sen rulla runt i snön, oavsett temperatur.

Det är lördag morgon. Solen kikar fram i ett förkrossande vackert vinterlandskap. Utanför på vår inglasade altan kan man riktigt se snöflingemönster på snön/isen/frosten på rutorna. Det är så vackert.

Jag är inget riktigt fan va denna kyla. Men den är verkligen vacker! Hela landskapet får ett speciellt lugn, krispighet och ljuset från solen, som smyger sig till ljusare tider pö om pö, ja de finns bara ett ord på det, vackert.

Idag är det spraydag nummer 6. Jag har haft lite småont i skallen och varit lite småyr, men det är inget som stör mig.

Den 1 februari ska jag in på blodprov och kolla så att jag är nedreglerad.  

Jag mår oförskämt bra just nu. Jag är glad, nästan så att känslan är lite ovan, låter lite knäppt men så är det faktiskt.

Jag tänker på resor, hundar, på att anmäla mig till kurser och på att göra roliga saker. Jag skrattar, till och med på jobbet. Det är så skönt. Det känns varmt i kroppen. Jag tar det dag för dag.

Efter att ha snurrat i IVF världen i ett år drygt, vet jag hur snabbt det kan vända. Hur många olika scenarier det kan bli. Allt som ska stämma. Man ska bli nedreglerad. Sen ska äggblåsorna börja växa. Justeringen av doser kan dyka upp. Kommer det bli bra eller avbrutet? Äggplock, blir det ägg? Får vi fler ägg? Och sen återföring? Och allt med det.
För oss har det varit så i vår resa, det har varit så många turer, där man kastats mellan hopp och förtvivlan. Till slut kanske man lär sig att iaf försöka ta det mer dag och dag. Att det blir en medveten strategi för att ta sig vidare steg för steg.

Och just nu, känns det skitbra! 💖

En rejäl näsbränna – ger kraft

Sitter och lyssnar på Erasures cover på ”Take a chance on me”. I kaminen sprakar brasan. Mina älskade hundar sover sött på varsin sida om mig i soffan. Ute är det 19,1 minusgrader. Har det rätt gött här i soffan konstaterar jag snabbt.

Känner mig gladare, mer pepp på allt igen. På hela livet faktiskt. Låter mitt liv, det jag faktiskt lever samtidigt ta plats i all längtan för första gången sen den här resan började i juni 2014. Tänker på det som varit, minns roliga saker. Gamla kärlekar. Saker man gjort. Resor. Konserter. Skratt med vänner. Känns som att livet tillåts att komma i fatt mig lite. Det där andra delen av mig. Hon som fått gå i dvala under dessa längtans år. Hon finns där och pockar på uppmärksamhet. Jag gillar henne. Där finns skrattet. Energin. Livsgnistan. Det varma. Peppet inom mig – ingenting är omöjligt, jag kan fixa allt, på nåt vis ska det blir bra, jag vill leva. Leva livet!

Hon har hela tiden pushats bort av mig, så länge, med skeva argument som ”om du lägger energi på att tänka det vanliga livet, andra saker – då längtar du inte tillräckligt efter barn. Såna argument har jag kört med mot mig själv. För att hålla mig kvar i en fålla. Inte jinxa nåt. Inser det nu. När jag kan se på det med eftertänksamhetens ögon, med facit i hand. Hur länge orkar man liksom leva så? Uppenbarligen väldigt länge – så som jag trissat mig själv i det.

Har fått två kommentarer på mitt senaste inlägg som jag inte godkänt förrän nu. Kände att jag behövde tänka efter lite, för att kunna ge svar. Reflektera helt enkelt.

Den ena är i korta drag:
” Det verkar som att du behöver lära dig att slappna av. Funderat på yoga och meditation kanske?”

Först blev jag ärligt skitförbannad när jag läste den. Undrade om personen som skrev överhuvudtaget har nån egen erfarenhet av ofrivillig barnlöshet och den jäkla press man lever under mellan och under behandlingarna?  Om den personen känt hur ont det gör i en att behöva tänka ”jag kanske aldrig får barn” när man på ett år gått igenom fyra IVF behandlingar?

Men jag kan köpa det till en viss del. Slappna av, nja. Men landa. Fånga upp mig själv och andas. Försöka landa i det som är nu och inte sen – i framtiden.

Och det är just det jag gjort nu. Stannat upp. Tänkt igenom allt. Kommit ner i varv. Har en plan. Och den planen är att vara här och nu. I startgroparna på vårt femte försök.

Fick även en annan kommentar där en person skriver att hon valde att vänta med att skaffa barn tills hon var 36 och då funkade det klockrent för dem. Även andra barnet som kom vid 43. Just det här har fastnat hos mig och jag har tänkt på det fram och tillbaka. Först blev jag irreterad, det erkänner jag villigt. Men just den reaktionen sa mig ju ganska mycket om mig själv samtidigt och det blev lite intressant att ta reda på varför den hade en sån inverkan på mig.  Och så här är det, min ursprungliga plan var innan att inte skaffa barn en dag innan 35. Rätt och slätt, så tänkte jag. Förut. Men livet ändras.

Jag blev 27 och den biologiska klockan tickade igång med besked. Men sen var det ju den där lilla detaljen att jag gärna ville ha en bra partner/kärlek vid min sida. Det var först när jag träffade min sambo som jag kände att, ja han vill jag ha barn med. Och vi började försöka efter drygt två år tillsammans, när jag var 31. Jag hade alltså tänkt vänta längre, tills 35, men sen föll allt på plats innan dess och det fanns ingen anledning att vänta längre. Tyckte iaf inte vi. Det tyckte tydligen däremot ”nån” annan eftersom vi nu står där vi står.

Men kanske kunde kommentaren och just den meningen jag skrev ovan landa lite bättre hos mig när jag nu känner mig mer lugn och även glad igen. Nu när jag åter igen tänker att det kommer fixa sig, på nåt vis.

Nu har jag bara brutit ut en kort del av det som skrevs i kommentaren. Mycket annat i den var rätt klokt, att jag förmodligen behöver ta mig en ”längtabarnpaus” och fokusera på andra saker. Att blir det barn, så blir det barn.

Det kan jag hålla med – jag behövde/behöver vila från allt detta. Från alla tankar på IVF, nästa steg och allt annat surr kring detta. Extra vitaminer, särskild kost, akupunkturer och kinesiska örter och diverse andra saker. Släppa allt det – jag har det senaste året testat typ allt känns det som. Nappat på allt jag kunnat läsa mig till ska hjälpa. Jag orkar det inte mer. Jag förhåller mig till det vanliga såklart med folsyra, ändrade alkohol, kost och kaffevanor osv. Men där får det räcka denna gången. Jag vill hellre känna mig lugn så långt det bara går, utan stressen jag själv byggt på med allt extra jag försökt med under året. Jag behövde landa i allt som varit. Allt som kommer med nästa försök. Försöka hitta min livsgnista på nytt. Återerövra den.

Men, anledningen till att meningen fastnade hos mig är just det att det fungerade klockrent för dem att vänta. Det gör det ju faktiskt inte för oss. Det har inte funkat klockrent. Inte innan när vi försökte på egen hand. Inte heller nu med hjälp. Efter fyra behandlingar på ett år är man inte så kaxig. Jag känner aldrig av vare sig sprej eller hormoner under behandlingarna. Men efteråt, när allt går ur kroppen, då känns det på. Allt hopp man känt, allt mod och hopp som man repat inför varje behandling. All sorg och förtvivlan man känner när det går år skogen. Det gör fruktansvärt ont.

Ett vet man, att man vill kämpa vidare. Även om det gör pissont och man tror att hoppet aldrig ska tändas inom en igen. Men förr eller senare kommer det. Det finns en styrka inom en som är sjukt stor. Massiv och maffig! 

Men efter misslyckade försök tar det tid att ta sig dit igen. Den här gången har det varit allra tuffast. Med både ett misslyckat försök och ett kort därefter avbrutet försök. Det knäcker en fint det. Man krackelerar som ett litet torrt salt kex.

Så, varför fastnade meningen så hårtni mig då? Just för att det inte går att jämföra oss. Att jämföra detta kämpande med att det funkar klockrent är som att jämföra äpplen och svartpeppar. Har man aldrig gått igenom nåt som detta kan man nog inte förstå hur ont det kan göra och hur man skakas om i grunden.

Men vad jag däremot behövde/behöver var en paus. Komma tillbaka till att kunna andas igen. Våga låta livet ta plats igen.

Så vad händer? Jag kör vidare på min inslagna väg. Mitt enda fokus (och det mer än gott nog ❤) är nästa försök. Och att försöka behålla lugnet. Njuta av dagar när jag tänker på andra saker och är glad. Där jag känner igen mig själv igen. Börjar spreja på söndag. Långt protokoll denna gången. Det är min prioritet just nu. Försöka ta det dag för dag. Och vara kvar i min sköna känsla. Låta den där bortskuffade tjejen ta mer och mer plats i livet igen.

Det känns på ett vis som att något ändrat sig. Inom mig. Och på nåt vis ska det bli bra. Det bara ska det! Hur har jag ännu ingen aning om. Men jag ska dit på nåt vis! Något märkt och skavd i kanterna av all den erfarenhet som det här senaste året gett mig. Men med nyvunnen kraft och med ett pirr nånstans där i maggropen som viskar det ska bli bra,du vet bara inte hur än.