Den jag är, är inte längre den jag var. Ändå är jag mer mig själv nu än jag var innan, under och medan allt hände. Det känns på ett sätt som att det som var då, var ett helt annat liv. Och på ett sätt är det ju precis så det är.
Var länge sen jag skrev. Väldigt länge sen. Blivit så himla glad när jag fått kommentarer från några av er som följt mig, ni ska veta att de värmde väldigt mycket. Men när jag försökte gå in på bloggen och bara svara er, skicka ett tack. Där och då tog det stopp. Jag orkade inte förmå mig att gå in, så jag lyssnade inåt och backade bort.
Jag har haft en lång, välbehövlig paus från allt kring barn och IVF. Fokuserat på helt andra saker. Hittat tillbaka till glädje i livet, pirret i magen och en tacksamhet många dagar över livet och hur det kan förändra sig. Och även lärt mig hur skört livet kan vara och att man alla de dagar som känns bra, ska ta vara på livet och leva det fullt ut, njuta av det så mycket det bara går. Om det handlar om att läsa en bok eller dra iväg på en resa, det spelar ingen roll, huvudsaken är att man fokuserar på det och dem som får en att må bra.
Mitt liv är på många sätt helt annorlunda idag, mot då. Och det är jag väldigt tacksam för. Och jag är så glad att jag vågade förändra mitt liv.
Det blev en separation. Det bästa beslut jag tagit i hela mitt liv. Jävligt jobbigt, det ska gudarna veta, men inom visste jag att det fanns ingen annan väg och jag hade ett litet frö av ro inom mig, en känsla som på ett sätt viskade och slog rot inom mig att allt kommer bli bra.
Skulle kunna skriva hur mycket som helst om det som hände och om hela året som varit sen dess. Mycket jobbiga saker, men också mycket roliga saker som en följd av allt som jag förändrat och livet i allmänhet. Men mer tänker jag inte gå in på det än att vi kan säga såhär; han svek mig när jag som bäst behövde honom, när det stod klart att det var han som nu skulle träda fram i vår process. Men där visade han vad han gick för. Och där och då blev beslutet så lätt att ta. Att gå vidare för att på sikt kunna leva livet med någon som är människa nog att vara människa och inte en feg liten ynkrygg. Då var jag inte knappast tacksam över det. Jävlar vad det sved, hur djupt sårad jag blev och hur arg jag varit. Men idag är jag tacksam. För lyckligtvis är han en del av mitt förflutna och inte av min framtid och resterande liv. Och för att jag idag får leva med en människa som är helt fantastisk!
Jag har haft kontakt med kliniken, det var redan i somras. Och jag fick bra besked för min egen del. Besked som gjort att jag kunde andas ut lite. Få tillbaka lite styrka och kunde vila i det som är, var och har varit.
Och hur det än blir, vad som än händer i framtiden – om det blir barn eller inte – så vägrar jag att leva i ett dåligt förhållande, där allt man gör är att vara mer ensam än när man är singel. Det finns inget värre än det när det kommer till relationer. Tystnaden, ensamheten och avsaknaden av en gemensamhet. Att vara helt utelämnad till sig själv, där man ska vara två.
När jag tänker på det eller utsätts för att prata om det som varit mer än jag orkar och vill, blir jag väldigt ledsen och dränerad på energi. Allt det där, som en gång var mitt liv. Men den viktigaste insikten (och något väldigt skönt att knyta tillbaka till de dagar eller händelser som får mig ur balans) är att det där är inte mitt liv längre.
Man är den man är – och det man har i sin ryggsäck kommer alltid att finnas med en. Man glömmer aldrig, men man lär sig att hantera det som hänt. Man måste även inse att man har rätten att släppa det som varit, att nyorientera sig. Även säga adjö till människor ibland som inte längre är en del av ens livsresa eller som inte accepterar och respekterar en.
Jag skulle inte vilja vara utan all denna livserfarenhet som detta gett mig. Även om jag önskar nog att jag sluppit den psykiska smärtan i all den längtan man bär på.
För mig är det just nu viktigt att leva i nuet, framtiden och fokusera på det som är bra och ta det dag för dag.
Att njuta av allt det som är bra.
Låta värmen i hjärtat styra.
Ta hand sig om de dagar som gör ont.
Komma ihåg allt som är bra, påminna sig om det, ladda om, ta nya tag och leva vidare.
Att våga vila i att det finns så många olika sätt att leva livet på, det finns inte bara en väg. Alla behöver inte göra likadant. Och även om många människor ser så på livet och har bryderier till höger och vänster om vad folk gör eller inte gör – så är det något som inte är en betydande för mig i mitt liv längre. Är det nåt jag lärt mig i detta är det att det viktigaste är att hitta sin egen väg och fokusera på den.
Livet är skört och kommer att vara skört. Att inse det och acceptera det, gör att man bättre tar hand om livet och kan leva det fullt ut. Vad som händer det vet ingen. Och tur är väl det på sätt och vis. Att våga leva och ta vara på sina erfarenheter – låta det varma inom en ta kommandot, det är mitt fokus.
Längtan finns kvar, lika stark som då. Kommer det funka, kommer det inte funka. Det ligger i framtiden, och det är inget jag vill tänka mer på just nu.
Jag känner att när jag kommer in för mycket på det, börjar älta, så blir jag bara förkrossad inombords. Samtidigt som jag insett att jag har inget behov av att prata om det längre heller. Inte just nu. Kanske inte sen heller.
En dag kommer det att bli aktuellt igen att tänka mer kring allt kring längtan efter barn, när vi kommer försöka, och då får det vara då. Jag har levt tillräckligt mycket i ”tänk om tankar” och alldeles för långt fram i framtiden, där man ändå inte kan veta nåt om vad som kommer att hända.
Ingen behöver egentligen säga varken bu eller bä, säga att den vet att det kommer fixa sig. Jag vill inte vara inne i de tankebanorna just nu. Jag vill hålla dem ifrån mig så långt och länge det går. För mig räcker det med om man visar deltagande, att nån om den vill säga nåt säger ”jag önskar och hoppas för att ditt liv blir som du önskar dig”. Man kan visa att man finns där, men mer behövs inte. För det är ingen som vet vad som blir för mig, för oss. Det ligger som sagt i framtiden.
Tills dess att det blir aktuellt igen att åter försöka, vill jag leva och må bra, så bra det bara går. Ta hand om mig de dagar när allt gör sig påmint. Och alla dagarna däremellan bara njuta av att må bra och ha det bra. För livet är bra just nu, det ljust, varmt och härligt!
Man glömmer så snabbt det man är med om, kroppen/huvudets sätt att läka. Vi hittar nya vägar att leva, förhålla sig, agera, ta sig vidare, omforma målen.
Jag är tacksam att jag lärt mig så mycket på den här resan, att det lärt mig att vi alla lever på olika sätt, det finns inte bara ett sätt att leva, att vara, att agera som är det enda rätta. Och vi tacklar saker olika, för att vi ibland måste, för att den här resan blir olika för oss. Vi kan lägga hur mycket tid som helst på att förundras, fundera och prata om hur andra gör eller inte gör, men vad ger det egentligen till oss själva? Ingenting.
Det bästa man kan göra är att i så stor utsträckning lägga den energin på sig själv och sitt eget liv istället och forma och leva det så som man vill. Aktivt välja, aktivt ta ansvar för att styra livet till det man vill.
Man kan fastna i ältande, det är jag den första att skriva under på. Men, man kan välja på hur man väljer att agera i det och inte lasta sig själv för hårt för att man går ner sig ibland. Det man varit med om måste också få ta plats i livet och jag tror det är viktigt att låta sig själv känna sig liten och rädd ibland över hur allt ska bli; det viktiga är att man, när det släpper taget om en, aktivt verkar för att göra nåt bra av det. Man ändras och formas om inuti, beroende på vilken resa livet tar ut oss på och beroende på hur vi klarar av att hantera allt. Det är en del av livet.
Jag önskar bara att vi människor kunde visa varandra lite mer respekt. Att vara 35 år och inte ha barn är inte synonymt med att inte vilja ha barn. Att vara 35 år och inte heller vilja ha barn (som det kan vara för andra), låt det stå för dem, låt dem göra det valet i såna fall utan att döma eller ifrågasätta. Man väljer själv hur man vill leva. Och ibland, som för oss som det är väldigt svårt att få barn för, får vi inte inte ens välja.
Det jag är ute efter är att allt i livet behöver inte vara självupplevt, för att man ska kunna förstå att något gör ont i en annan människa. Vi kan aldrig kanske förstå hur ont det gör i en annan människa, men vi kan förstå att det gör ont, och det räcker. Att vi därigenom visar varandra respekt och deltagande.
Jag klampar säkerligen själv i klaveret och uttrycker mig klumpigt ibland, men jag försöker tänka till på vad jag säger och även ha det kvar i tanken att man vet aldrig varför en annan människa gör som den gör. Man kan tycka så mycket varför den stannade så kort/lång tid hos någon, varför de inte skaffar barn, varför de väljer att prioritera det ena fram det andra men vad vet vi – egentligen? Ingenting.
Vi väljer inte det vi utsätts för i livet. Ingen människa är bättre skapt än någon annan på att hantera saker. Och det enda valet vi har är att acceptera och hantera det som är. För att överleva och leva vidare.
Man blir lite starkskör av det hela. Man lär sig den hårdaste av vägar att livet är skört. Att man klarar av hur mycket som helst, när man måste det. Att det är viktigt att våga vara både lycklig, stark, skör och ledsen i detta. Att hela livet måste få ta plats.
Jag kommer förmodligen inte att skriva vidare på samma sätt som förut, det var ett fantastiskt verktyg där och då, och jag är så glad och tacksam för de fina människor jag trillade över genom hela resan som var och vilket stöd och pepp man hade här i bloggarnas värld.
En av alla de bloggar jag följde och fortfarande följer är MOCHMS som skrev nånting väldigt bra, som även passar in på hur jag känner, även om vi är i olika situationer just nu. Det sammanfattar mina egna tankar inför framtiden ”Jag vill inte gå alltför djupt in i tanken på att vara mitt i barnslösheten igen. Inte innan jag behöver”.
Precis så är det. Det svindlar lite framför mina ögon när jag tänker på det som varit, hur jag mådde, kämpade, längtade. Alla tårar, den fysiska smärtan och all kraft man ändå frambringade mitt i allt. Ett virrvarr av livet helt enkelt.
Vet vem vad som händer? Blir mina drömmar verklighet eller får man hantera ett alternativt sätt att leva. Ingen kan veta. Framtiden får utvisa. Fokus ligger på att ta det dag för dag – för eller senare kommer jag att veta svaret.
Kanske är det lite som att sitta på en gungbräda, att den jag var då och allt som hände, sakta börjar möta den jag är idag och vad som ligger framför mig, nu när hela livet börja lugna ner sig och allt det nya kan möta det gamla. För det som varit är jag. Det som är nu är jag. Det finns nåt vilsamt i det. En kraft. En påmind smärta. En längtan. En lycka över där jag är idag, med någon så vacker och omtänksam vid min sida att jag nästan får nypa mig i armen ibland för att verkligen förstå att livet kan vända, bli bättre när man vågar förändra och bana väg för ett nytt liv.
Livet och framtiden känns ljus, oavsett vad som händer. ❤
langtanefterlillal 