Veckoslut

Söndag kväll. Har haft en skön dag. Långpromenad med mamma och en av mina hundar imorse. Vårstädat på eftermiddagen ute på vår trapp och satt ut ris som ska få fjädrar om ett tag och hittat påskliljor i en minimal remsa utan snö närmast husväggen.

image

Imorse väckte ljuset mig tidigt, och det är så välkommet, att få vakna till ljus och vacker vårfågelsång. Mina hundar börjar få lite vårkänslor, de studsade runt som små yra bollar när vi var ut på morgontur.  ❤ Mina älskade små lyckotroll. Min kära sambo åkte på magsjuka igår, vilket jag (peppar, peppar) inte brukar få. Så jag åkte till mina föräldrar igår och var hem till min finaste M på kvällen och drack vin, käkade mat och babblade och kolla på Mellon.

Jag känner mig så kraftfull! Fattar inte vart det kommer ifrån med tanke på denna veckan. Men jag känner mig så, full av kraft. Styrka. Lugn. Och som att energi pyr i mina ådror.

Och det känns ju fantastiskt. Fast också väldigt konstigt. Får man känna såhär med all sorg samtidigt?

Mormor är så klart ett kapitel för sig. ❤

Men med IVF. Från att jag helt gett upp vanliga försök, och börjat så smått acceptera att det är som det är, vi får söka lyckan på annat ställe, med andra behandlingar. Så vände det tillbaka till vår klinik.

Och jag ser det som en mycket fin väg att kunna gå, med ägg- eller spermiedonation, det är för mig ett självklart alternativ om vi måste gå vidare till det sen. Men vi är tydligen inte där nu, som jag trodde. Så vi får ta en sak i taget.

Det kändes som att nån lyfte Mount Everest från mina axlar och rygg efter att ha pratat med läkaren. Jag kan inte beskriva det på annat sätt.  En massiv lättnad. Jag har lastat mig själv så hårt där, ser jag nu med facit i hand.

Det kändes på ett sätt som att vi båda blev mer delaktiga i allt tillsammans igen. Att det liksom förde oss samman på nåt vis igen. Att vi ska fixa det här på nåt vis, han och jag.

Såklart hade jag önskat att vi redan nu vore gravida, och fick njuta av det livet. Att våra landstingsfinansierade försök var vår guldlott.

Men nånstans kände jag redan vid återförandet att jag inte riktigt trodde på det. Nånstans inom mig kändes det inte så. Eller kanske började det redan när de ringde om befruktningen, när så få blev befruktade.

Och nu känns det nästan lite ”förbjudet” (sitter väl kanske mest i mitt eget huvud skulle jag tro) att känna som jag gör just nu.

Att känna den här kraften. Att känna hoppfullheten. Att vara varm i hjärtat liksom.

Min sambo sa det till mig i fredags. ”Vet du, dina ögon lyser igen, det känns som de vaknat pånytt”. Vi hade en liten kris ett tag, inte så konstigt i den här karusellresan. Men det känns som att vi är på banan igen, på väg åt sanna håll, hand i hand. ❤

Sen är jag så fullt medveten om hur snabbt det kan vända med alla känslor i detta, över själva barnlösheten. Hur liten man kan känna sig i detta. Ensam. Hur hopplöst det känns emellanåt. Och samtidigt hur ofta man reagerar kanske tvärtemot hur man förväntat sig, eller iaf på ett annat sätt.

Att vara i den här processen väldigt länge, att utsättas och var tvungen att hantera alla med- och motgångar, det präglar en.

Så samtidigt som jag är lite ”chockad” över min kraft denna gången så är jag också tacksam och vill tanka in så mycket kraft det bara går i kropp och huvud av den.

Jag var på min högskolekurs i fredags, är så glad att jag sökte den! Den ger så mycket! Sån pepp! Sån inspiration till vad jag vill jobba med framöver. Och alla möten med dem jag läser med, vi jobbar mycket i smågrupper där vi kan ge varandra mycket input från våra egna arbetsliv. Man lär sig så mycket på det!

Och Grotesco i fredags, helt fantastiskt!
Kan varmt rekommendera den showen! Totalt skruvad, men så rolig! Och Micke Lindgren gör det ju inte direkt ont att titta på heller. 😉

Idag har jag börjat följa Viktväktarna och har varit ute och sprungit och kört lite styrka hemma med hjälp av gummiband. Jag känner mig peppad till det. Och det var skönt att ge sig ut, i kall vårluft, med bra musik i lurarna och känna pulsen slå.

Sen får vi ta det steg för steg med allt.
Se vad läkaren säger när de ringer efter att ha fått provsvar. Och hur min sambo ska gå vidare där. Hör en liten röst som viskar ”det kanske inte alls blir som jag tror med det här heller”, och nej det har jag ju faktiskt ingen som helst aning om. Det kan ju bara provsvaren och läkaren orda om. Men tills dess ska jag banne mig öva på att känna och hålla fast vid hoppet! 💘

Annonser

Ibland är det otroligt skönt att vara fel ute

Jag kan säga såhär, från att jag var helt övertygad om att vi skulle få åka utomlands direkt, så blev det en helt annan väg efter att vi pratat med kliniken igår! Jag hade nästan mentalt landat i Athen med stegen riktade mot Serumkliniken, som mer och mer kändes som vårt första alternativ.

Läkaren började med att förklara våra behandlingar. Första behandlingen fick vi ut 6 ägg och alla var mogna. Andra fick vi ut 5 ägg som alla var mogna. Sista svängen 14 ägg och av dem var 13 mogna. Och de har sett väldigt fina ut berättade hon.

Och där var ju min tanke, det är äggdonation nästa för oss. Men läkaren undrade varför jag tänkte så? Förmodligen för att min hjärna är lite för snabbtänkt ibland och vill hitta nya vägar, alternativ. Och för att det nånstans kändes som att det borde blivit nåt bra av det antal ägg vi fått ut.

Men också för att så mycket i en IVF faktiskt handlar om mig, om min kropp. Jag ska svara bra på behandlingen. Vara en ”normalt” fungerade person under behandlingarna. Det ska komma ut ägg med bra kvalité. Och sen ska min kropp kunna bli gravid också. Kanske inte är så konstigt att man lastar sig själv tyngre än mannen i detta? Det tänkte jag mycket på igår.

Hur som helst! Från loopen utomlands svängde planet hemåt och landade på vår klinik igen!

Min sambo har haft väldigt varierande spermieprov. Ett normalt antal spermier (lärde jag mig igår) är 20 miljoner spermier. I de tre behandlingar vi gjort har han haft 6, 27 och 8 miljoner. Så där vill de gå in och jobba med oss. Min sambo ska lämna in nya prover och är det som de tror får han göra en 10 veckor lång behandling med tabletter/injektioner i 10 veckor och sen kan vi fortsätta med ”vanliga” IVF försök igen.  Antar att han kommer få lämna in nya tester sen igen för att se hur det ”står till”.

Och om jag räknar rätt med alla veckor, blir vårt nästa försök i augusti. Och just nu känns det helt okej att vänta tills dess. Otåligheten kommer garanterat att komma på besök, men den är lättare att hantera när jag vet varför vi väntar.

Jag kände mig komplett urlakad och nånstans jätteglad samtidigt igår. Och lite chockad. Den här veckan har verkligen varit omtumlande med allt. Utöver allt detta dog min mormor i måndags också. ❤

Men det känns underbart att det faktiskt kom bra besked ur allt, att allt vände till nåt gott. Att det fortfarande finns hopp. Jag var helt övertygad, och hade nånstans börjat acceptera och planera för att vi skulle få köra vidare med äggdonation direkt nu. Och skulle inte detta nu fungera, så är det absolut ett alternativ för oss.

Men nu ska jag försöka landa i veckans turbulens och sorg, och slutligen även glada besked och göra en insats för min kropp och börja träna igen och hitta på lite roliga saker både med min darling och andra och försöka hålla hoppet starkt närvarande tills dess att vi får köra igång igen. ❤

Vi börjar ikväll med världens bästa show som jag äntligen får se igen: Grotesco!! 😆

Inte vår tur denna gången heller

Nej, det var inte vår tur denna gången heller. I lördags kom rosafärgade flytningar, i söndags mer blod och i måndags morse tog jag test, som jag redan visste var negativt, med tanke på hur mycket mer jag börjat blöda då.

Vi var inte en av de lyckliga som IVF funkar för. Inte en av de 2/3 som lyckas inom de första 3 försöken.

Men på nåt vis har jag haft det lite på känn. Självklart har jag hoppats av hela mitt hjärta under vartenda försök. Men med tanke på hur det gått för oss under våra behandlingar så har det skavt lite i bakhuvudet, behandlingarna och resultaten har inte gått vår väg.

När vi fick ut 14 ägg denna gången kände jag mig verkligen så hoppfull, äntligen verkar de ha hittat rätt dos! Äntligen kanske vi har en rimlig chans att få fram fina, livsdugliga embryon. De pratade till och med om långtidsodling när vi var där på plocket.

Men när hon ringde dag två och lät bekymrad och berättade att bara två blivit befruktade då föll mitt hopp, redan där.

Fick testa både intralipiddropp, Trombyl och Prednisolon denna gången för att dämpa mitt immunförsvar. Är jätteglad att jag fått testa det.

Känns mer och mer som att det är våra embryon som inte blir starka nog.

Känner mig så klart jätteledsen och sorgsen. Och jag blöder som jag aldrig någonsin blödit förr. Som att kroppen sörjer den med på nåt vis.

Imorgon ska jag prata med kliniken, få höra vad de rekommenderar oss. Jag har väldigt svårt att tro att de rekommenderar oss fler vanliga IVF:er efter de fem vi redan nu gjort.

Än är dock inte kämparglöden eller hoppet borta, än bor så mycket längtan och förhoppnkng inom mig om en framtid med barn. Måste bara tillsammans bestämma oss för vad som är vår nästa väg att gå, efter att ha fått lite input från kliniken. 

Ruvare!

Först vill jag säga tack för alla gulliga kommentarer på mitt senaste inlägg. De värmde! ❤

Idag blev jag/vi ruvare igen,  till 3 dagars.

Av de 14 äggen fick vi besked i tisdags att 2 (!!) blivit befruktade. Ett hade varit omoget. De blev en liten chock faktiskt, nånstans inom mig började jag tro att vi kanske äntligen hittat rätt nivå för mig och att vi åtminstone skulle få fler befruktade denna gången. Kanske till och med till frysen. Men, men i IVF världen är det inte mycket som går enligt nån mall direkt.

Jag hade förhöjda värden i måndags, en lätt överstimulering sa de. Men idag såg värdena bra ut. Känns skönt. Magen är väldigt svullen och de gör ont när jag går, så jag ska ta och vila mig i fas har jag tänkt.

Hur som helst, de två befruktade ser iaf fina ut och utvecklas som de ska. ❤

Så nu börjar ruvartiden. Kommer vara hemma några dagar och vila lite har jag bestämt. Tror det behövs, få landa lite både kroppsligt och mentalt.

Och hålla tummen superhårt att det är vår tur nu! ❤

14 ägg!

Ja, så många ägg blev det idag! 14!! 🙂 Och mannens spermieresultat var även det, det bästa hittills! Bästa resultatet någonsin för oss!  Så himla glad!

Plocket gick fint, bara vänstra sidan som bråkade lite och gjorde lite ont, men morfinet hjälpte.

Imorgon ringer de med hur befruktningen gått. Kommer kännas väldigt nervöst.

Med all erfarenhet man fått hittills i detta och hur det kan gå eller inte gå, så är jag försiktigt positiv och väldigt tacksam för dagens resultat. Tänker fortsätta med att ta detta dag för dag, så länge det bara går.

Men just ikväll tänker jag vara väldigt glad åt de 14 äggen! 💖

Nervöst. Äggplock imorn.

Kan inte minnas att jag varit såhär nervös inför nåt av äggplocken innan. Men det är jag denna gången kan jag lova. Inte för själva plocket i sig. Utan mer för utfallet, hur resultatet blir. Och för att börja ruva.

Det är ju självklart dit vi vill, att få tillbaka, i de bästa av världar, två guldägg. Men det är ju först efter äggplock och befruktning och odling som vi vet vad som blir.

Gud va jag önskar att det är vår tur nu. ❤

Nu jäklar! :)

Jag känner mig komplett stirrig, kan inte riktigt fokusera på jobbet. Har fått trycka in hörlurarna i öronen ett tag och lyssna på lite peppig musik med mycket bas så jag kanske landar lite. 🙂 Mitt bästa trick att bli lugn, inga lugna ballader här inte. Jag behöver pumpande, peppande musik för att landa. 🙂

Vi var in på blodprov och ultraljud nu på morgonen. Ultraljudet visade en riktigt fin tillväxt på äggblåsorna! 🙂 På höger sida finns nu 12 blåsor i lagom storlek och på vänster sida något färre, enligt läkaren. Vilket hon sa var bra, annars skulle det bli för stor påfrestning för kroppen. Så om mitt blodvärde ser okej ut i eftermiddag när de kollat, blir det äggplock på måndag.

Vi pratade om eventuell extramedicinering om våra embryon (hoppas, hoppas att vi får fler än ett denna gången) så ska vi få testa lite nya grejer för oss. Återkommer till vad längre fram.

Har svårt att växla över till att vara positiv, håller mig lite ”off”, fast nu med pirr i magen. Vill försöka fortsätta ta det dag för dag och vara så lugn det bara går. Men ska försöka att njuta av denna lilla, ack så viktiga delseger. Ungefär som att komma till en väldigt efterlängtad vätskekontroll i ett maratonlopp kanske? 🙂