Brunt, rosa, rött, minus

Ja, så blev det. Började med rosa flytningar i början på veckan typ. Jag tänkte att så länge det bara är rosa, så härdar jag ut till testdag innan jag testar. Men livet ville annorlunda. Igår kom det rött när jag var på jobbet. Jag kraschade, all anspänning släppte på nåt vis, och tårarna sprutade. Lyckades (vad det nu är för ”lyckande”) slippa gråta inför alla 30 kollegorna iaf. Jag orkar verkligen inte med att fler än nu vet på jobbet. Åkte hem, det stannade av lite. Men under kvällen droppade det förrädiska blodet. Och imorse var testet så blankt ett test kan vara.

Känner mig tom. Jättetom. Har inga tårar ännu.  Men de kommer väl när man landar lite i det.

Försöker tänka logiskt. (Vad som nu är logiskt i ett liv som inte blir som man vill, och det enda man kan göra är att krascha, resa sig och gå vidare och våga hoppas igen?) Det är bara vårt andra återförande. Men samtidigt har vi nu gjort tre ivf:er. 1 avbruten. 2 fullbordade. 2 ivf:er med en massa strul kring dosen. För lite – ingen tillväxt. Förhöjd dos, för snabb tillväxt. Inga jämna fina resultat inte. Inget till frysen nån gång.  Kanske IVF inte funkar för oss? Inte det heller?

Vad finns kvar då? Jo, att på allvar ta ställning till det här med adoption. Eller att vara fosterhem/ familjehem  (har inte läst in mig så mycket på det så jag har säkert inte rätt benämning på det).
Eller ska man redan nu börja jobba för att få fram pengar till att köpa tre till försök – om de bedömer att det är värt det för oss?

Skulle vilja somna om, men jag är klarvaken. Tänker redan nu på att jag vill ha en strategi. Hur vi går vidare. Vad är vår plan.

Ibland känner jag mig så instängd och jagad på en och samma gång. Av mig själv. Av situationen.  Jag vill bara få bli någons mamma. Det är min högsta dröm. Och jag är beredd att göra nästintill vad som helst för det. Så det är ingen uppoffring i sig att typ gå ner i vikt, undvika kaffe/alkohol, äta mediciner eller vitaminer, testa akupunktur, eller för den delen göra upprepade IVF behandlingar etc,etc.

Men jag känner mig instängd. Som att man inte lever på nåt vis. Jag är så rädd att jinxa nåt längs vägen om tex jag dricker nåt. Vilket jag knappt gör längre.
Men det kan gå så långt att jag känner, har det verkligen nån betydelse att hålla sig ifrån allt? Jag har ju gjort det nu i 2,5 år, och inte verkar det leda nån vart?

Det är svårt att förklara hur jag känner/menar. Det är ingen uppoffring i sig, jag vill öka våra chanser på alla möjliga sätt.

Men jag tänker att det kanske vore bättre att försöka leva mer som ”vanligt” från och med nu, så gott det går? För inget är ju längre som vanligt i mitt och min darlings liv. Men jag tänker att jag kanske måste försöka ändra approach/förhållnkngssätt?

Visst jag behöver ju inte rasa sta, och lägga på mig en massa vikt, dricka mängder med alkohol och kaffe och allt annat man helst ska undvika.

Men kanske mer försöka leva? Äta bra, röra på mig, bara äta folsyra och våga ta ett glas vin ibland mellan behandlingarna, utan att få dåligt samvete? För det kan jag inte leda till nåt gott, att man får dåligt samvete hela tiden.

Ska ringa kliniken strax. Jag vill inte vänta den här gången. Känner att jag vill köra igång så snabbt det går. Finns inget att vänta på. Vi fick vänta inför andra försöket flera månader. Vi fick vänta ännu fler månader inför tredje försöket. Jag har fått testa att vila upp kroppen mellan försöken. Visst det är skönt. Men den här gången vill jag det inte. Jag vill komma igång igen.

Undrar vad som ligger i framtiden för oss? Hur kommer det sluta? Hur många gånger orkar man?

Känns som att jag behöver krascha och kravla mig upp igen. För 190e gången känns det som.

Eller är det så, att det blir ett liv utan barn för oss?